Det var några månader sedan. Jag körde förbi ångaren ”Bohuslän” som låg vid kajen, ett stycke från Stenpiren. Stora gröna presenningar var hårt åtsnörda kring kommandobryggan och övre däck.
Skorstenen hade en grå hatt på toppen och vintern hade gjort comeback. Yrsnön vräkte ner, vinden pressade fartyget mot kajen.
Jag satt i bilen och undrade hur det skulle gå för ”Bohuslän”. Hur hanterar man pandemiavstånd ombord på en ångbåt? Hur blir det till sommaren? Kommer fartyget ut på vattnet igen? Köar folk på kajen igen som vanligt när onsdagsturen går genom Göteborgs skärgård? Blir det Marstrand igen? Kör man den klassiska turen i sommar, går man upp till Lysekil genom Kråksundsgap, förbi Islandsberg?
Jag kände helt enkelt lite ångbåtsblues i vintras.
Jag har förstås sett Sveriges vackraste ångare upptryckt mot kajen i hård vind tidigare. Men då har det varit sommar. En gång var det början av juli och ångbåtsbryggan på Mollösund. Då var det en helt annan tid och midsommarstången svajade ännu i vinden. Fartyget krängde mot land, gråsvarta moln svepte ner, flaggan hårt sträckt i vinden. En svart griffeltavla vid landgången meddelade att dagens tur var inställd på grund av blåsten. Men det gick fint att komma ombord, serveringen var öppen.
En besättningsman donade på fördäck. När han vände sig om såg jag sommarens färder upptryckta på hans blåa t-shirt. Det var en härlig läsning:
4-5 juli Mollösund och Skärhamn
11-12 juli Skärhamn
16-19 juli Lysekil
23-28 juli Kungshamn
14-17 augusti Stockholm Steam
22-23 augusti Marstrand
Allt lockade. Alla destinationer med ”Bohuslän”, jag hade följt med vartsomhelst. Man ser världen från övre däck på Sveriges sista skärgårdsångare byggd 1914 på Eriksbergs Mekaniska Verkstad, fartyget med sitt slanka, lättdrivna skrov som blev flaggskepp i Marstrandsbolaget. En resa med ”Bohuslän” lämnar ingen oberörd.
Den där sommardagen i Mollösund, rätt nära glasskiosken, stötte jag ihop med Kim Forssblad, kapten på resan den gången. Vinden rev och slet i hans röda jacka. Han var lite rastlös, spanade inåt leden mot Kyrkesund.
- Jag tittar efter ”Harry”, sa kapten Kim. Bogseraren från Lysekil du vet. Han har lovat komma och dra ut häcken lite så vi kommer loss för vi måste ju vidare till Skärhamn idag. Det är väldigt hårt tryck mot akterskeppet just nu så vi har inte en chans att komma loss utan ”Harry”.
En resa med ”Bohuslän” lämnar ingen oberörd.
Bogserbåten ”Harry” är förstås perfekt partner för ångaren ”Bohuslän”, bägge är ju K- märkta av Sjöhistoriska museet som kulturhistoriskt värdefulla fartyg. ”Harry” byggdes 1887 i Gävle som ångbogserare och någon gång på 1950-talet satte man in en Skandia tändkulemotor som ger det där speciella ljudet.
Skärhamn, Mollösund, Lysekil eller Strömstad, ”Bohuslän” passar lika bra överallt på Västkusten.
Och jag tycker mig ha sett ångaren hela mitt liv. Första turen gjorde jag ungefär samtidigt som Kurre Hamrin skruvade in 3-1 mot Västtyskland när det var VM på Ullevi.
Det var 1958. Vi skulle hela vägen upp till Lysekil och första stoppet var Björkö. Albrektsunds kanal sedan, Marstrand, Klädesholmen, Skärhamn, överallt stannade vi. Ett kort stycke efter Kyrkesund girade fartyget skarpt in genom ett smalt sund och fortsatte längs kanten av Lyrön.
Rakt fram låg ett litet skeppsvarv på Orustsidan. En svart kutter stod uppe på slipen, en stor färgpyts hängde ut från däck. Ett stycke utanför varvet satt en farbror i blåblus på toften i en bohuseka och vilade på årorna. ”Bohuslän” stannade till, ett brunt paket firades ner med ett sling i ekan. Roddaren lyfte på kepsen, kaptenen drog i visslan, och så fortsatte vi mot Lysekil igen.
Men tillbaka till 2021.
Några veckor efter det där snöfallet i vintras förhalades ”Bohuslän” till dockan på Gotenius varv. Det var i slutet av mars och Världens gång fick snabbt ta sig till Göteborgs sista skeppsvarv för att få en bild av klassiskt varvsarbete med skärgårdsångaren.
”Bohuslän” låg insvept i tät vattendimma. En varvsarbetare i knallgult ställ blästrade bort färgen på fartygssidan, det dånade, slamrade och brusade överallt. En trycktank var på väg upp i ett sling. Det var kranar, traverser, pumpar, ledningar, svetsar, slangar och full fart.
Precis vid dockan träffade vi reparationschef Peter Wallgren som ledde oss på vindlande lejdare upp på kanten av dockan, ut på en landgång sen över till ”Bohuslän” och in fartyget. Folk rörde sig i fartyget. Man fejade och grejade, i maskinrummet, vid skruvstäd, i aktersalongen.
– Det här är tomtens julverkstad, skrattade Peter Wallgren.
Det råkade vara en torsdag. Det doftade ärtsoppa under däck och i aktersalongen stötte vi på Göran Ringqvist, en av kaptenerna ombord, som startat sitt yrkesliv som kontorsbud på Eriksbergs Mekaniska Verkstad i början av 1960-talet.
– Hantverket på Eriksberg när man byggde båten är fantastiskt, det står sig. Och ångmaskinen är ju Eriksbergs egen konstruktion, helt i original fortfarande. Det här fartyget har verkligen en själ som glatt folk i generationer. Men nu är det tufft att få verksamheten att gå runt när vi inte kan köra folk som vanligt. Vi är ju ett traditionsfartyg utan bidrag och ibland blir jag avundsjuk på Norge som tar hand om sina veteranbåtar med museistöd och annat. Men kanske blir det en ljusning till sommaren.
Jag lämnade ”Bohuslän” i dockan på Gotenius med en skön känsla av nystart. Ny färg på friborden, ny lyster över fartyget.
Sen har arbetet ombord bara fortsatt. Man har skrapat och slipat, oljat in bryggfronten. Sett över alla ytor under däck, gjort underhåll av maskinen.
Torsdagen 27 maj var det teknisk provtur, allt var perfekt.
På nationaldagen gick ”Bohuslän” till Marstrand.
Nu är man igång. Nu är ”Bohuslän” redo för sommaren.
– Så är det, säger skeppare Jerker Paulusson från ångbåten. Visslan och fartyget är i bästa skick, vi är redo för passagerarna. Vi kommer att köra turer i princip varje onsdag på Coronasäkert sätt. Marstrand via Öckerö blir det några lördagar under sommaren och sen hoppas vi på turen upp till Strömstad med många stopp på vägen som vi gjorde för två år sen, vi får se hur utvecklingen blir. Det är för få passagerare idag, nu tar vi max 50 men när restriktionerna lättar tar vi med fler.
Vinterns blues har tonat ut. Det blir en ny musik över fartyget. Snart hör jag kanske den där visslan igen när jag ligger ute och seglar. Och även om fartyget skyms av ett högt berg så vet jag: Här kommer ”Bohuslän”!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
