Jag är en mobbare.
Förmodligen du också.
Vi är alla mobbare och borde skämmas.
Genom vårt tanklösa och grymma beteende skrämde vi bort en människotyp som mest av bara ville njuta av livet. Som brann för kultur och livets goda. Som skydde det krasst kommersiella till förmån för det obskyra. Som i själva verket levde på ett sätt jag gissar de flesta som både läser och skriver den här typen av texter aspirerar till. Men när det kom till kritan gaddade vi ändå ihop oss och blev en skränande, hånflinande mobb. Till slut fick vi som vi ville. Våra offer försvann med svansen mellan Cheap Monday-jeansen.
Visserligen såg de allt lite knepiga ut. Speciellt i grupp. Man hade aldrig sett så många pyttesmå sotarmössor på sniskan samtidigt förr. Eller tatueringar föreställande ankare och/eller ugglor. För att inte tala om den veritabla vägg av skägg som mötte en på Andra Långgatan runt 2013. Det var nog där skon klämde. Hur upplysta vi än ser oss började något slags äh-hur-fan-ser-du-ut-center i reptilhjärnan gå på högvarv.
Jag pratar förstås om hipsters. Fina hipsters. Allt de ville var att dricka god öl och inbilla sig att Gamlestaden var lite som Brooklyn ifred. Men vi lät dem inte.
Det är en gammal historia dömd att upprepas gång på gång. När jag gick i högstadiet på 80-talet var folk antingen syntare eller hårdrockare. Eller kristna, men de höll sig för sig själva.
Syntarna och hårdrockarna bråkade med varandra oavbrutet. Tills vi plötsligt fick korn på killen som bar kavaj och shorts och som lyssnade på klassisk musik. Som inte hade sina skolböcker i en ryggsäck utan en genomskinlig portfölj i plast. Han stack ut som en fyrbåk bland alla jeansjackor med ryggmärken och svarta rockar. Då lade vi hårdrockare och syntare likt soldater under första världskriget på julafton ner vapnen och lämnade skyttegravarna.
Berätta för mig om hur du blandar din skäggolja själv.
Inte för att bjuda varandra på cigaretter eller visa foton på familjen där hemma. Utan för att gemensamt ge oss på den där killen i stället. En person som man först 30 år senare förstod var den av oss som gjort allt rätt och fattat vad livet går ut på. Han var sin tids hipster och vi var bara tanklösa grobianer.
Det värsta är inte att vi mobbade bort hipstern. Det värsta var att vi plundrade hipsterkulturen på det allra göttaste och gjorde den till vår egen. Vi gillar din goda öl, dina jättestora hamburgare, din avokado på rostat bröd, dina vinylskivor, dina tygkassar och ditt långa skägg men personligen kan du dra hoppa och skita.
Men ibland tänker jag att hipstern bara rakade av sig skäggen och gömde ankartatueringarna under lager av kläder för att bida sin tid. För att när vi behöver dem som bäst återvända och, den här gången med viss kraft, tvinga oss att bry oss om viktiga saker igen. Och jag kommer stå där med öppna armar.
Kom tillbaka, hipsters, allt är förlåtet! Jag hoppas ni kan finna i era hjärtan att förlåta mig. I en grym tid präglad av skenande polarisering, vulgär populism och skamlöst kulturförakt behöver vi er godartade elitism mer än någonsin. Snälla, kom tillbaka och prata vänligt om hantverksöl med mig. Görs den av munkar, säger du?
Berätta om det där bandet jag aldrig hört talas om och vars första skivor är bäst. Ska jag köpa dem på vinyl? Nähe, kassett är grejen. Det borde jag förstått.
Berätta för mig om hur du blandar din skäggolja själv. Nej jag är för en gångs skull inte det minsta ironisk. Jag ägnar hellre mina tankar åt sådana här sköna saker än är orolig inför övervakningssamhälle och fascism. Hänga med på Way out west och kolla på Håkan Hellström? Nej, där går gränsen är jag rädd.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
