Det var en solig tisdagsförmiddag på Östermalm som jag plötsligt började ifrågasätta hela mitt liv. Jag satt i ett fräscht konferensrum och pratade engelska med människor innehavande titlar som ”chief operating officer” och ”logistics manager.” Genom fönstret bakom min rygg kunde man se beslutsamma män och kvinnor hasta fram för att skapa ekonomiskt värde. Till fots. På Voi. Med andra ord var det en helt vanlig dag i den svenska maktelitens pulserande hjärta.
Det var under den korta lunchpausen det hände. Jag drabbades av insikten att jag fullkomligt misslyckats med allt. Den slog ner i mig som en blixt i en trädtopp på ett fjäll. En ”head of brand development” på andra sidan bordet tittade misstänksamt på mig där jag under några sekunder satt och stirrade på ingenting med en bit fuktig krispsallad i mungipan. Inte kunde väl han veta att mitt liv just rasat samman? För allt jag någonsin velat var att slippa arbeta. Det jag åstadkommit här i livet har haft en och samma drivkraft. Lathet.
Om man gör fem böcker på ett år har man kirrat fem månadslöner.
När jag var liten var jag inte som de andra. För en del var det här att ”bli vald sist” på gymnastiken ett stort trauma. Jag sket i om jag blev vald först eller sist. För mig var traumat att bli vald alls. ”Jag är bäst” hojtade någon som kommit först i slungboll, sänka skepp, fräsa häst eller vad det nu var man höll på med. Bäst på att ha tråkigt möjligtvis. Jag ville inte börja jobba på en släktings fiskebåt. Jag ville inte snickra. Jag ville inte ens sitta på ett kontor på kommunen, som min pappa. Jag ville rita, läsa, kolla på video och helst inte gå upp ur sängen före klockan 11.
Under mina mest formativa år läste jag en intervju med den då aktuelle artisten Stry Terrarie, mest känd som medlem i Imperiet, där han sa de bevingade orden ”jag fattar inte hur vanligt folk typ orkar gå och handla.” Det gjorde stort och djupt intryck på mig. Så coolt. Eftersom ”formativa år” i själva verket betyder ”lite korkad” hade jag svalt alla konstnärsmyter och bestämde mig således för att kultur skulle bli min grej. För då tjänar man ju pengar utan att jobba, resonerade jag med den typiske tonåringens blandning av tvärsäkerhet och okunnighet. Och det lilla arbete man måste utföra är alltid roligt, eller hur? Precis som Sophia Jarl, världshistoriens mest omskrivna kommunalråd i Norrköping, tyckte jag att kulturarbetare var bortskämda latmaskar. Med den lilla skillnaden att jag såg det som något positivt.
Problemet är att det visade sig att man måste vara ganska driftig om man ska kunna gå genom livet utan att någonsin göra ett hederligt handtag.
Det smyger sig långsamt på. Man märker inte medan det händer. För att slippa ha ett vanligt jobb måste man planera. Ett konkret exempel ur mitt liv är att man får betalt ungefär en månadslön för en bok. Om man gör fem böcker på ett år har man kirrat fem månadslöner. Lite dryga kåserier och skämtteckningar på det har man fyllt ut plånboken lite till. Kanske boka några workshops. Eller reklamjobb. De är så välbetalda att man inte behöver röra ett finger på några veckor sedan. Men vänta, dels skulle jobbet vara klart i förrgår, dels skulle det vara bra om jag kunde göra ett förslag på en bok under tiden jag lever på reklampengarna. Ja, ni märker själv. Innan man vet ordet sitter man med en fulltecknad kalender i ett konferensrum på Östermalm. Stry Terrarie hade dragit ett bloss på frukostcigaretten och tittat besviket på mig bakom solglasögonen (burna inomhus förstås.)
Allt jag ville var att bli en slöfock. Istället har man blivit en … brr … entreprenör.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
