Vi seglade upp mot blåa Malmöfjord och det var fortfarande sommar. Lite längre bortsyntes Kåvra fyr, månadens GP-fyr i mars 2022, en av grovjobbarna i Sjöfartsverkets flotta på över tusen fyrar i landet.
Fyren står på ett undervattensgrund. När vi studerade fyrbytet på Lyr (VG 210821) pratade jag lite med fartygsdykaren ombord på Sjöfartsverkets ”Fyrbjörn” om det här med fyrbygge på botten. På Lyr gick det ju lätt. Kranen smekte in den nya fyren på en rostfri platta med grova bultar. Sedan drogs den fast med muttrar stora som frukostäggskastruller. Det tog några minuter och så var det klart.
Men hur sätter man fast en fyr under vatten, som den på Kåvra? Hur går det till?
Dykaren log brett, tog fram sin mobil och visade några bilder från just ett sådant fyrbygge som han varit med om.
Bilderna var tagna från botten, rakt upp. Vår dykare stod på grundet, runt honom välvde sig ett enormt järnrör som skulle bli basen för en ny fyr. Röret bestod av olika delar, såg ut som roströda brunnsringar. Det var kanske sju, åtta meter upp till ytan. Man anade en ljusblå himmel däruppe, havet brusade runt om och min klaustrofobiska känsla gick från noll till hundra på en sekund.
– Det är så det ser ut, sa fyrdykaren rätt avspänt, röret är på plats, vattnet urpumpat och jag är nere och kollar att allt är tätt och bra innan vi fyller upp så det blir stadigt.
Okej, Kåvra verkar ju stabil. Men lite längre ut på Malmöfjorden blev fyren Tån knockad av Egon, stormen som slog till på natten den 12 januari 2015 med över 38 meter i sekunden. Fyren hade stått där i 40 år, men nu blåste åttameterstornet bort. Flög 30 meter över ön, som ingenting.
Sjöfartsverket fick bygga en ny fyr på Tån. Det blev något helt annat än den traditionella fyrkuren, en enkel mast med plåtar i grått och gult och två antenner på toppen. Jag gillar formspråket, får mig att tänka på en trollslända mot en solig sjöbodsvägg.
När vi kom närmare Kåvra såg vi att färgen flagnade i stora revor. En kille i svarta arbetskläder stod på fyrbalkongen och tittade upp mot fyrkroppen. Kanske sa han: Det här blir ju ett helvetes stort jobb!
Alla fyrar ska ha service en gång om året. Då kommer det en farledsbåt till fyren med folk som utför handgripligt underhåll som krävs för att fyren ska fungera. Man putsar fönster, kollar batterier, byter lampor och linser. Vart fjärde år blir det en större besiktning av fyren. En fyringenjör och en byggprojektledare ser om det behövs tunga insatser. Måste man byta ut hela fyren? Klämma dit ett nytt färdigt fyrtorn i glasfiber eller aluminium?
En vit plastkasse hamnade på motorhuven med en dov duns. Den var fylld med makrill i absolut största storleken.
– Nya fiffiga innovationer och teknik gör att vi ibland kan förlänga serviceintervallen, berättar driftschef Lorenz Broman från Sjöfartsverket för mig.
Vi jobbar med underhåll och drift av 1 100 fyrar i hela landet. Gamla konstruktioner av betong och järn slits hårt i utsatt miljö och ersätts efterhand med nya konstruktioner som inte sönderfaller och korroderar. Men underhållsfritt blir det aldrig. Sol, saltvatten, fåglar och beväxning håller oss med jobb.
Där försvann Kåvra bakom oss. Vinden drog oss förbi fyren Kolebådan som stack upp ur havet som en svart pennstump strax före Smögen. En modernistisk strandvilla i sten och glas på andra sidan fyren skapade maximal kontrastverkan.
Snart var vi i svängen vid Väjern. Vid kajen låg en svartmålad julle, ”Mary”, en av kustens vackraste, byggd på Kungsviken av mästarbyggaren Gösta Johansson. När jag såg jullen kom jag genast att tänka på fisk. På makrill, på slöa knivar; det var som en reflex.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Vi hade kommit från Vänd Igen den gången för en del år sedan och överallt var det fullt i gästhamnarna, båtar i tredubbla rader. Vi fortsatte genom Sotenkanalen, mötte vackra skolskeppet ”Westkust” från Edshultshall, rätt nära, i duggregnet.
I Väjern var det helt tomt vid kajen, inte en båt. Några inbjudande lastbilsdäck hängde över kanten. Vi svängde in, slog ett försiktigt pålstek om närmsta pollare. Skeppshunden måste verkligen iland.
En mycket vänlig man med grå skepparkrans klev upp ur den där svarta jullen. Han sa:
– Här ligger ni bra. Pojken är ute med trålaren och kommer nog inte på bra länge. Trevlig båt förresten, det är inte så ofta man ser en gaffelriggad segelbåt idag.
Klockan var kanske runt tre på morgonen när ett skarpt ljus flödade in i ruffen. Några meter utanför vår båt låg en stor vit trålare. Fiskebåten hade kommit hem lite tidigare.
Det regnade mer nu. En man klev fram till relingen, det var nog skepparen själv. Han sa:
– Vi byter plats bara!
Efter ett tag låg vi fint förtöjda utanför trålaren. Någon i besättningen slamrade framme på fördäck under backen. Skepparen lutade sig ut över relingen.
– Trevlig båt ni har, sådana där gaffelriggade gillar farsan. Här har ni lite fisk förresten till frukosten! Bäst att rensa direkt, vi har ju varit ute ett tag.
En vit plastkasse hamnade på motorhuven med en dov duns. Den var fylld med makrill i absolut största storleken.
Jag kan när som helst sluta ögonen och se bilden framför mig:
Vi sitter vid motorhuven med makrillen som ska rensas. Kniven är rätt slö. Klockan är halv fyra på morgonen. Det är grus i ögonen. Några försmädliga regndroppar letar sig in under kragen i nacken.
Det är långt, långt till morgonen.
Men ändå: makrill!
