Snön råder över Göteborg. Jag blev i ett snöfall utsatt för ett practical joke, eller åtminstone inblandad. Det var ett fint och harmlöst practical joke, enkelt och solitt utfört. Jag har följaktligen sedan i torsdags hyst optimism för skämtbranschen, om än icke för snöbranschen.
Snövädret var förresten en magnifik kuliss som förlänade sprattet en verkshöjd som det annars inte skulle ha haft. Allt blir bra i en snöstorm. Varje deckarförfattare med självaktning skriver någon gång sin snöstormshistoria. Det är då åtta personer tvingas söka skydd i ett gods i Devonshire eller en stuga i Mellerud och ingen kan komma dit och ingen kan komma därifrån och utanför snöar det och det dånar i den öppna spisen, och någon har plötsligt öppnat den gamla lomflaskan med malört som stått orörd i sextio år. Därmed uppstår det slutna rummet, det som alla deckarförfattare måste upprätta.
Det fanns ingen öppen spis där jag klev in från snön, men det var ett kafé halvt nedsänkt i en källare någonstans i Göteborg. Jag bryr mig inte om att berätta exakt var det var. Vid den strategiskt bästa fönsterplatsen, med utsikt över snön, entrén och Göteborg, satt en man med grå hårtestar och grå collegetröja. Men den näst bästa platsen fick jag.
Bakom disken, i grönt förkläde, stod i en knubbig kvinna med levantinskt utseende.
Det gick på detta göteborgska kafé till så att man beställde sin carbonara i kassan och fick med sig en röd plastbricka och en liten flaggstång med vimpel av trä, märkt med siffran ”9”.
Medan jag gjorde detta klev en man in från kylan.
Samtidigt berättade han en komplicerad anekdot om en Thailandsresa. Den var komplicerad på många sätt.
Snön stod högt upp på jeansen. Han var en sådan figur som på 1980-talet kallades grabben hela dan, en sån där figur som alltid verkar sprickfärdig av skratt och dunkar folk i ryggen. Han var i tjugoårsdisken. Nu öppnade han med van hand en liten hasp intill kassan och steg in bakom disken, med snö, och sa:
– Vad fint ni har gjort det!
– Tack, sa kvinnan.
Köket låg snarare bakom en lucka än bakom en dörr. Han stack in huvudet och ropade:
– Jag sa bara att ni har fått det fint.
Medan kvinnan i förklädet arrangerade min trävimpel på brickan stack mannen åter in huvudet genom köksluckan och förmedlade beställningen:
– En carbonara!
Jag satte mig och tittade på snön i fönstret. Det gick att följa vindens styrka genom att betrakta vinkeln på snöfallet. Ibland mojnade det, och snön sipprade ner mellan parkeringsautomaterna. Ibland blåste det upp. Då var snöfallet nästan horisontellt, snarare en förflyttning än nederbörd. Eftermiddagen mörknade. Snön tätnade kring sin egen kärna. Göteborg var svärta och gula fönsterrektanglar.
Kaféarbetaren som hade kommit in från kylan kompenserade sin sena ankomst genom att sortera läskedryckerna i kylen. Han hade fortfarande inte hängt av sig ytterkläderna. Samtidigt berättade han en komplicerad anekdot om en Thailandsresa. Den var komplicerad på många sätt.
Han serverade min carbonara med en teatralisk bugning. Han hade också en Zingo i handen. Han ställde min mat på bordet, betraktade Zingon med ett liksom förvånat ansiktsuttryck och gick sedan direkt ut i snöstormen, med flaskan i handen.
Kocken kom ut ur köket. Han frågade kvinnan som var hans kollega, hustru eller syster:
– Vem var det där?
– Inte vet jag. Jag trodde att det var du som kände honom.
De stod tysta en stund och begrundade detta faktum. En främmande man hade arbetet i deras kafé i fem minuter. De hade båda antagit att det var en bekant.
Mannen sa:
– Han fick med sig en Zingo.
Sedan gick han in i köket igen. Jag satt vid det mörka fönstret, med min bacon och min spagetti, med känslan av att ha sett en konstnär i arbete. Och det bara snöade.
