Wallerska tuben var världens konstigaste dykardräkt

Månadens GP-fyr februari 2024: Franska stenarna.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Nu satt jag i aktern på goda vänners snabba 33-fotare, byggd på Rosättra småbåtsvarv som drevs igång redan 1886. ”Vissla får ni göra på fritiden!” - så kunde verkstadschefen på Rosättra morra till sina anställda när den nya tiden var här, när tempot drevs upp och man började bygga båtar till folk som seglade bara för nöjes skull.

Vi hade startat vid sjutiden på morgonen från Baggensfjärden utanför Stockholm. Det var skogklädda uddar, låga öar. Vi passerade ett herrgårdsliknande strandhus som en gång ägdes av Björn Borg.

– Hans båt hette ”Thundercan”, gjorde säkert över 70 knop och var ritad av en göteborgare, sa vår skeppare fryntligt. Du vet han med Nimbus och Sjöräddningens båtar, hette han inte Eliasson?

ANNONS

Vårt mål var Möja. Här hade man precis öppnat ett museum för Roland Svensson. Konstnären, folkbåtsseglaren, nesofilen. Det här hade jag väntat på. Nu var vi på väg.

Mitt i leden syntes en fyr på ett skär, fullsatt av skarvar som rasslade med vingarna. ”Franska Stenarna” stod det i sjökortet som jag hade i knät för att veta var jag befann mig; jag var ju ändå göteborgare på glid i främmande skärgård.

– Namnet undrar du? Ja, det har ju inget med Frankrike att göra förklarade rorsman och skotade hem lite på storen. Det var en gubbe på Möja som hette Frans, han gick hårt på grundet där fyren står och så blev det Frans Stenar såklart. När folk sagt det tillräckligt många gånger gick det över till Franska Stenarna, ligger ju bättre på tungan.

Fyren med den illgröna kuren fick AGA-klipp 1916, samma år som Gustaf Dalén uppfann glödnätsbytaren som gjorde fyrljuset ännu säkrare. På Daléns skrivbord stod skylten ”Gör det nu!”, rätt signal till omvärlden från en som ständigt var i rörelse.

Och längs vågorna förbi fyren rullade Taubesången:

Här Rosemarie syns blåa Nämdöfjärden

Med vita segel i sydvästlig vind

Hur ljuvligt långt från stadens larm och flärden

ANNONS

Vår stuga ligger mellan björk och lind

Evert Taube Sjösala låg ju också precis om babord, Sveriges mest kända sommarställe, nerbränt till grunden av en stalker. Det var fredagen 19 december 1969 och Expressen kom ut med en extraupplaga. På löpsedeln: ”Pyroman satte idag Evert Taubes Sjösala i lågor efter ett års hot”.

Vid Franska Stenarna, GP:s februarifyr, sjönk ångaren ”Södra Sverige”. Fartyget måste bärgas och nu kom en ingenjör Waller på en idé som kunde passat fint i en serie som ”Skrotnisse”, något som uppfinnaren Bertil Enstöring hittat på. Det handlar alltså om en 60 meter lång teleskopisk tub med en diameter på 65 centimeter som skulle stickas ner till vraket.

Jag darrar bara jag tänker på den Wallerska tuben. Något mer klaustrofobiskt går inte att föreställa sig, som en evighetslång åkning genom en magnetröntgen. Längst ner i tuben fanns en kammare med fönster och mekaniska armar. En bärgare i båtsmansstol firades ner genom tuben, kopplade krokar till vraket; pontoner vid vattenytan slutförde jobbet.

Bärgningsmetoden användes bara en enda gång, han som firades ner genom den svarta sextiometerstuben ville nog aldrig göra om det.

Men så var vi äntligen på Möja, nu gällde bara att hitta Roland Svenssons museum. En fiskare i hamnen donade med sina nät. Han såg tvättäkta ut. Men sen fick jag höra, i förbigående, att det var kommunstyrelsens ordförande, gillade att fiska lite. Han smålog, pekade med tummen.

ANNONS

– Ta bara vägen mot Ramsmora.

En dam i vinröd kofta öppnade dörren till Roland Svenssons värld, det var hon som skötte museet. En del av hans ateljé var uppbyggd vid fönstret med mårdhårspenslarna, staffliet, resväskan. Det var äkta vara, kompromisslöst. Tavlor, etsningar, litografier från övärlden härute och mer avlägsna platser jag knappt hört talas om.

Det kom aldrig några segelbåtar till Tristan och Roland var inte glad åt besöket.

– Roland älskade öar, sa vår curator, Fredlarna, Stora Nassa, Gillöga, allt häruppe. Och sen den skotska övärlden, Shetland, Skerries, Fair Isle.

Roland Svensson nöjde sig inte med de otillgängliga skotska öarna. Hans passion drog honom ända till Tristan da Cunha, världens enligaste bebodda plats. Ön övergavs efter ett vulkanutbrott och öborna evakuerades till Skottland. Men de trivdes inte. 1963 återvände de med danska ”M/S Bornholm”. Roland Svensson var med ombord. Han var fast.

– Roland var där flera gånger, halvårsvis i stöten, fortsatte vår Svenssonexpert på museet. En dag när han tittade ut från sitt fönster på Tristan såg han en liten segelbåt, inte mycket större än en roddöka här i hamnen. Med svensk flagg! Det var en göteborgare. Det kom aldrig några segelbåtar till Tristan och Roland var inte glad åt besöket.

Det var Sven Yrvind (då Lundin) som seglade in med minsta möjliga marginal till Tristan da Cunha, den 17 mars 1974, till byn med ”tvåhundranittiotvå invånare i ett femtiotal hus” som han skriver i boken ”Bris”. På förra båtmässan hade Sven Yrvind ett inslag på scenen och pratade lite om kommande seglatser. Tristan da Cunha kom upp på en bild och jag frågade hur det var att stöta ihop med stockholmaren Roland Svensson på världens ensligaste bebodda plats?

ANNONS

– Jag blev jäkla förvånad då va när jag kom iland och så var det en svensk till där på Tristan! En stockholmare, vet du, som blev himla sur att jag kom dit. Han var sur sen också. Han ville ju vara där själv och skriva och måla.

När väl göteborgaren och stockholmaren kommit hem igen beskrev de sina intryck av mötet i tidningen På Kryss. ”Efter 58 dygn på havet dök vulkanön upp ur havet”, noterar Yrvind. ”Vädret var bästa tänkbara och nästa morgon kunde vi ta upp Bris på land i Tristan da Cunha. Landningsplatsen kan vara oanvändbar veckor i streck. Men som sagt allt gick väl.”

Roland Svensson var mer skeptisk. ”Vid ankomsten till Tristan”, skriver Svensson i en replik i tidningen, ”hade han bara ett par liter vatten kvar. Hade de kommit till ön 8 timmar senare – så hade alla möjligheter att komma in i hamnen varit stängda!”

En ensamseglare och småbåtsfilosof från Göteborg möter en konstnär och folkbåtsseglare från Stockholm. På Tristan da Cunha, världens mest avlägset bebodda plats - helt enkelt en salt variant av Tage Danielsson berömda om lära om sannolikheten: det är så osannolikt så egentligen har det nog inte hänt!

ANNONS

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS