För trettio år sedan var jag ganska bra på att spela tennis. Trettio år är en lång tid. Observera att detta inte är ett abstrakt påstående om tidens flykt i allmänhet. Trettio är en lång tid på ett mycket konkret sätt om man efter trettio år kliver upp på en tennisbana. Det gjorde jag i tisdags.
Det är väl inte helt sant att det är ett fullständigt trettioårigt uppehåll. För fjorton år sedan köpte jag ett par skor och spelade en torsdagsmorgon i Ullevi tennishall med två redaktörer. Då var det någon som sköt mig. Det var verkligen så det kändes: som om någon stod vid sidlinjen och avlossade ett revolverskott mot mitt ben. Men jag var inte skjuten. Jag hade drabbats av den åkomma som på engelska heter ”tennis leg”. Den svenska ortopediska beteckningen är ”gubbvad”. Det är en kärvare, men antagligen mer sanningsenlig beskrivning.
Jag gick som Quasimodo med min gubbvad i två veckor. Jag gömde racket och skor i garderoben. Det var alltså fjorton år sedan. Där fann jag skorna häromdagen. Racketen är mystiskt försvunnen. Ett förhör med de familjemedlemmar som i försäkringsvillkoren kallas ”minderåriga” antyder att racketen kan ha använts som dekor på en halloweenfest.
Tänk så ohyggligt bra John McEnroe hade kunnat bli om han hade lärt sig att spela tennis på riktigt
Det var mycket lätt att lära sig spela tennis i Sverige i början av 1980-talet. Sverige var helt naturligt världens bästa tennisnation. Det fanns ett (1) korrekt sätt att spela tennis. Det var ett slags folkhemstennis. För att undvika alla individuella avvikelser utgavs en officiell skrift med pedagogiska fotografier. Eftersom det ansågs självklart att hela världen ville lära sig att spela svensk tennis var den utgiven på engelska. Den hette ”Tennis the Swedish Way”. Där fick alla lära sig att backhanden skulle slås med två händer, att forehanden skulle toppas med ett semiwesterngrepp (Björn Borgs grepp, en ren tillfällighet) och att man inte onödigtvis skulle slå till bollen på volley.
Jag minns att jag som tonåring läste ”Tennis the Swedish Way”. Sedan tittade jag på John McEnroe, Jimmy Connors och Boris Becker. Deras sätt att spela tennis påminde inte ens avlägset om det rätta svenska sättet att spela tennis. Jag minns att detta fyllde mig med beundran och skräck: om John McEnroe trots sin totala brist på kunskaper kunde hålla jämna steg med Mats Wilander – tänk då så ohyggligt bra John McEnroe hade kunnat bli om han hade lärt sig att spela tennis på riktigt.
Jag anade att det skulle komma en dag när alla utländska tennisspelare skulle läsa ”Tennis the Swedish Way” och skåda ljuset. Då skulle Sveriges försprång försvinna. Eventuellt har detta hänt.
Nu var det alltså en blåsig vårkväll år 2024 och jag kom en halvtimme för tidigt till mitt i princip – gubbvadar borträknade – första tennispass sedan 1993. På en bana spelade tennisjuniorer. Jag stod och tittade på dem. Jag lyssnade på instruktören som röt i ljusblå munkjacka. Instruktören verkade inte ha läst ”Tennis the Swedish Way”. Hans adepter gjorde allt fel. Han sa allt fel. Jag hade god lust att kliva in på banan och lära dem ett och annat. Inte kunde de stå och smaska till bollen sådär hårt och okultiverat.
Men jag hade inte tid, för jag var ju tvungen att hyra en racket. Jag klev in i tennishallens lilla butik och sa att jag på min tid hade varit en synnerligen avancerad spelare, men att jag på grund av ärendenas gnagande mångfald inte haft tid att spela tennis på trettio år. Vilken modern racket, undrade jag, kunde rekommenderas?
Tennishallsfunktionären mönstrade mig och sa blixtsnabbt:
– 275. Du ska ha 275.
– Det var väl det jag tänkte, sa jag. 275 var precis vad jag själv lutade åt. 275. Just det.
Jag tog min 275 under armen. Jag undrade om det var 275 kronor. Millimeter? Centiliter? Minuter? Sjömil?
Jag klev in på banan. De två kamraterna stod och väntade. En av dem tog min racket och sa:
– Nämen. Du har hyrt en damracket. 275 gram.
Trettio år är en lång tid.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
