Det var höst och jag tog en promenad till Eriksberg för att titta till den sjunkna fiskebåten ”Svanen West”.
Den såg vemodig ut i gråvädret. Den låg på sniskan vid kajen, två hyttfönster sneglade i vattenytan. Vita pinniga master stack upp. En gubbe bärgade orange bojar med en krok. Pustar från Rivöfjorden kom från älvmynningen. Och på andra sidan älven skymtade fastlandsgöteborg med sina cyklar och plåtskjul och orange lampor. Det var eftermiddag.
Jag var inte ensam. På Eriksbergskajen kom göteborgare. De spankulerade liksom händelsevis och utan mål bredvid de knubbiga segelbåtarnas kornblå akterspeglar. Dessa göteborgare gick i stövlar och med nävarna nedkörda i jackfickorna och deras tankspriddhet var bara skenbar, för de hade alla samma mål. De skulle titta på ”Svanen West”.
De ställde sig vid den lilla avspärrningen och spottade i vattnet. Det var nästan trängsel: göteborgarna stannade i någon minut och sköt sedan ihop axlarna och lufsade i riktning mot Sannegården.
Den sjunkna fiskebåten ”Svanen West” är alltså för närvarande en av Göteborgs största sevärdheter.
Hela veckan har Göteborg pratat om förlisningen vid Eriksbergskajen. En nyhetsredaktör på Göteborgs-Posten sammanfattade saken med ett tonfall av nyvunnen insikt:
–Vad faen är det med göteborgare och sjunkna båtfanskap?
Jag tror att frågan är fel ställd. Göteborgarnas intresse handlar inte om sjunkna fartyg i allmänhet. Det är ett mer sympatiskt intresse. Det omfattar enbart fartyg som sjunker på ett ganska ofarligt sätt nära land.
Ett fartyg som förliser vid kaj är, till skillnad från ett fartyg som förliser till havs, ett rätt harmlöst undantagstillstånd. Alla hinner kliva av under ordnade former.
Det gamla flytetyget ställer sig makligt på botten.
Jag tvivlar verkligen inte att på att det dessa höstdagar finns en dyster båtägare som är värd all sympati. Tro mig.
Men en liten fiskebåt som ställt sig på sniskan i bottenleran vid kaj är en förstarangens märkesnyhet som är liksom ofarlig. Allt annat är värre: bränder, trafikolyckor, presidentval. Det enda som är mer harmlöst är väl en kulingvarning över Älvsborgsbron.
Jag har vetekransat mig längs västkusten. Sunt är det inte.
”Svanens Wests” uppstickande master och röda länsar skapar – hur dystert det än är – ett slags karnevalsundantag i tillvaron.
En liten sjunken fiskebåt med uppstickande master är oväntad som ett snöfall eller en luftballong på himlen.
Jag tror att denna kärlek till ofarliga katastrofer sitter djupt i oss västkustbor. Göteborgs mest kända ofarliga katastrof är den relativt trivsamma förlisningen av ostindiefararen ”Götheborg” år 1745. Efter en resa på 29 månader och 29 dagar brakade ”Götheborg” på Hunnebådan i hamninloppet och gick under med porslin, te och nattmössor och allt. Skrattet har vibrerat i Göteborg sedan dess.
Och jag har som redaktör träffat fler hembygdsföreningsmänniskor än vad som rimligen kan betraktas som sunt. Det västsvenska föreningslivet är fullt av kunniga och godmodigt knotiga män som vill prata om stenbrott eller sillfiske. I bygdegårdar (som alla har inretts med skolaffischer från 1912 och gamla brödspadar) har jag bjudits på vetekrans. Jag har vetekransat mig längs västkusten. Sunt är det inte.
Det finns inget ämne som dessa hembygdsmänniskor hellre pratar om än julstormen 1902. Den skördade människoliv. Men hembygdsmänniskorna pratar inte om det. De pratar om att Marstrandsbolagets ”S:t Erik” körde upp på en äng vid Nösund och ångvisslan tjöt i julnatten. De pratar om att invånarna i Halmstad vaknade dagen efter stormen med anblicken av den engelska briggen ”Excelsior” som stod så prydligt på Östra stranden.
Uppenbarligen finns det inget som piggar upp som en harmlös katastrof till husbehov.
Antagligen är det ett tecken på civilisation. Fordom gick medborgarna man ur huse för att betrakta hängningen av en falskmyntare. Nu står vi storögda vid en fiskebåt på sniskan. Det är ett framsteg.
Jag hörde förresten några bredbenta och bredskäggiga män på Eriksbergskajen. De talade redan om den kommande bärgningen av ”Svanen West”. Höstblåsten dånade som en orgel över Hisingen. De göteborgska männen stod med armarna i kors, lätt bakåtlutade, och pratade om hur svårt det kommer att bli med alla vajrar och pråmar och den göteborgska leran. De verkade älska att säga att det kommer att bli omöjligt. Jag är säker på att dessa göteborgska män kommer att vara på plats när något händer. Fiskebåten ”Svanen West” kan antas vara en fortsatt publiksuccé i Göteborg i höst.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
