Jag tänker på folk från förr. Kompisar, skolkamrater, bekantas bekanta och vissa fall fiender. Jag minns inte alltid vad de hette. Men jag glömmer aldrig någonsin vad de kallades.
Blösa, Jesus, Lablii, Dappen och Rövkli. Bland annat. Det fanns för övrigt två Rövkli i min hemkommun. Det fanns tre personer som alla kallades för Spett som bodde i samma hus. En kille i mitt högstadium kallades Bögen eftersom han hade tjej. Det var en annan tid, ok?
Jag tänker även på den hårdföre kvällstidningsräven jag jobbade med i början av min karriär. Ett stenansikte som sett och gjort allt. En reporter av den gamla skolan som inte tolererade en millimeter av min oerfarna, tjugoåriga skit. Han hette Ove men kallades aldrig någonting annat än Bullis. Ett smeknamn han fått som barn på 50-talet som han aldrig lyckades skaka av sig. Att han kallades Bullis är lika absurt som om Clint Eastwood kallats Kakan.
Det känns som om smeknamn är på utdöende. Jag passar härmed på att vifta med en brasklapp stor som en köksmatta. Det här är inget jag vet med säkerhet. Det liksom bara känns så. Men då vi för tillfället sysslar med småputtrigt kåserande och inte grävande journalistik räcker faktiskt min högst personliga magkänsla som källa. Den mest omfattande efterforskning jag gör i frågan är att jag frågar min snart 20-årige son om någon av hans kompisar har ett smeknamn.
Han funderar en stund.
”Nej, inte en enda” är svaret.
Gött, sålunda är min tes grundmurad.
Jag minns inte alltid vad de hette. Men jag glömmer aldrig någonsin vad de kallades.
Varför har det blivit så här? Gissningsvis beror på att unga människor numera har så extravaganta och speciella namn till att börja med. Mina barns skolkamrater hette sådant som Nikodemus och Märta-Louice. Hur böjer man Nikodemus till något slängigt som fäster? Att kalla en Niklas för Nicke går per automatik. Ett helt vanligt namn 39 000 människor i Sverige i skrivande stund bär blir något lite extra. Att kalla en Nikodemus för Nicke skulle strida mot smeknamnets själva syfte. Ett smeknamn ska vara något hyfsat unikt som ger ytterligare några individualistpoäng men om Nikodemus blir Nicke kan man lika gärna kalla Leif för Rolf.
En gång när jag lattefarsade mig på en lekplats i Majorna såg jag en snubbe med ironisk mustasch som sprang efter sitt barn och ropade ”kom hit Tiberius, det är fruktstund.” En bit bort hutade en ung mamma åt sin son med ett vänligt men bestämt ”nu använder du på tok för våldsamma rörelser Odin!”
Vad finns det för anledning att ge Tiberius och Odin smeknamn över huvud taget? Tibbe? Odde? Det är ju lika bra att inte ens försöka. När folk hette Lena, Maria, Johan eller Anders i DDR-Sverige förstår jag att det fanns ett behov att krydda lite. Nu är det mest onödigt.
Det är synd. Smeknamn är en källa till glädje. En av de roligaste historier jag någonsin fått till livs läste jag på Twitter för kanske tio år sen. Jag skrattade resten av dagen och kan än i dag inte återberätta det hela utan att bryta ihop. Någonstans i Sverige för länge sedan fanns en kille som cyklade till sin fotbollsträning med en matsäck bestående av kyckling. Han blev retad för detta. Man skulle ju kunna tro att de kallade honom Kycklingen. Nej, det var nämligen för jobbigt att säga. Så det blev Fisken i stället.
Med deadlinen bara några timmar bort frågar jag för säkerhets skull min son en gång till. Har verkligen inte en enda av dina kompisar något smeknamn? Vid det här laget har han tröttnat på sin tröga farsa och ska dra ut. Men i hallen stannar han upp som om han kommit på någonting.
”Alltså, det skulle väl vara Gustav som kallas för Spillolja isåfall …”
Hoppet lever.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
