I förra veckan gav jag mig ut för att skåda kändisar. Satte mig på min favoritspårvagn, tvåan mot Mölndal, och spanade målmedvetet ut genom fönstret. Som de flesta normalt funtade människor blir jag nämligen väldigt uppspelt av att se en kändis på stan. Det känns magiskt på något vis. För de flesta är ju till exempel Peter Jöback en lika verklig figur som Scooby Doo. Du ska ju vika ballongdjur i tt, berätta om hur snabbt livet kan förändras i ett sommarprogram eller visa upp din flång nya köks-ö i en tidning. Inte gå här på Haga Nygata och pilla dig i näsan en vanlig sketen tisdag. Plötsligt får man helt gratis syn på en tjomme man annars betalar dyra pengar för att se på Ullevi, Scandinavium eller bio. Det är som att hitta en hundring på gatan. Livet kanske inte förändras men man blir glad.
Sedan ska vi inte glömma den hotfullt gemytliga göteborgska självtillräckligheten.
Då är det ju i och för sig lite tråkigt att man råkar bo i Göteborg. Visst finns göteborgskt kodade kändisar men de bor alla i Stockholm eftersom det är där infrastrukturen som gör dem till kändisar finns. Sålunda minskar chansen avsevärt att få se dem drälla runt i Gamlestan eller Masthugget. De sitter i Årsta med välfyllda kalendrar och drömmer om spårvagnar. Det finns såklart undantag. Som Ina Lundström och allehanda medlemmar i In Flames. Det sägs att Horace Engdahl har flyttat hit men det tror jag när jag ser det.
Sedan ska vi inte glömma den hotfullt gemytliga göteborgska självtillräckligheten. Där det enda man tillåter sig att imponeras av är Lisebergskaniner och Glenn Hysén och knappt ens det.
Med andra ord finns ingen vidare bra grogrund för kändisspotting här.
Såg jag några kändisar under min utflykt då? Det gick så där, ärligt talat. Möjligtvis var det Per Schlingmann, tidigare partisekreterare i Moderaterna, jag såg i en busskur. Säkert en trevlig kille men ingen jag direkt halar upp mobilen för att ta en selfie med. Eller så var det bara någon som var väldigt lik honom.
I ett sådant här läge kan man göra tre saker. Det mest naturliga hade förmodligen varit att åka hem och göra något vettigare med sin dyrbara tid på denna jord. En lite mer driven person hade hoppat på tåget till Stockholm. Eller så ändrar man helt enkelt definitionen av vad en kändis är. Det gjorde nämligen jag efter att bara ha sett snubben som var väldigt lik Per Schlingmann.
Plötsligt var vartenda gathörn smockfullt av kändisar.
Där är ju till exempel den arge gubben som bor i samma bostadsområde som jag, han som alltid blir rasande när man använder mobiltelefon offentligt. Förmodligen tycker han att man ska ”uppleva det verkliga livet.” Att man halat fram mobilen för att köpa en bussbiljett bryr han sig inte om.
Och där. Det är ju han som utmärkte sig genom att vara 20 år äldre än alla och ha grön mustasch på Göteborgs alla klubbar för några år sedan. Mustaschen var inte längre grön men han såg pigg ut. Han kanske skulle köpa mustaschfärg?
Jag såg den väldigt glada kvinnan som kör permobil jättefort och inte är rädd att använda sin tutknapp, till glädje för alla dagisbarn på utflykt.
Fort, fram med autografblocket för där går gitarristen i en sen upplaga av Flamingokvintetten!
Fattar ni? Genom att bara flytta lite på sinnets målstolpar kan Göteborg förvandlas från ett lite större och kallare Karlstad till en pulserande europeisk storstad. En plats där viktiga människor ses och syns. Kanske ska damen köra med sin trimmade permobil för att ha ett anspråkslöst möte med mannen med den före detta gröna mustaschen? Vi väljer själva om vi vill bo i en glorifierad byhåla eller i en sprudlande metropol. Det är helt enkelt en inställningsfråga.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
