Året är här när jag ska fylla trettio. Ja, där har ni det, jag ljuger inte. Äldst i klassen till och med. När jag påbörjade journalistutbildningen för snart tre år sedan tänkte jag på hur jag kommer att känna mig vid tiden för examen. Flera gånger i mitt liv har jag nämligen, tro det eller ej, funderat över framtiden. Oftast med undran om jag kommer att hitta något slags vuxet lugn med åren. Skinn på näsan. Mindre darr i benen. Jag har längtat dit.
Nu stundar bemärkelsedagarna och jag känner mig fortfarande hysterisk. Men jag kanske börjar greppa skillnaden mellan vad man bara är och vad man kan göra något åt. Och jag har börjat säga exakt samma sak som alla andra. Man blir aldrig helt vuxen. Vad nu vuxen är.
Det är lättare att lägga märke till hur andra blir äldre runt omkring. Men samtidigt som omgivningen åldras och världen vidgas känner man sig snarare mindre själv. Man liksom krymper med åldern och vetandet, som Benjamin Button. Ju mer jag vet, ju mer förstår jag att det finns att veta om.
Den här Benjamin Button-figuren känner fortfarande sällan av något inre lugn. Efter dagens misslyckanden går jag, snart trettio år med fortsatt skakiga ben, hem till pappa. Genom hallen in i den stabila famnen. Ena örat mot det bultande hjärtat. Andra mot handen, vars strykande ljud stänger ut tv-sorlet i intervaller om två sekunder.
Svisch svisch.
Det ser nog nästan precis ut som när pappan var trettio och barnet nio. Fast det finns en skillnad. Pappan gråter också nu. Så var det sällan.
Hon matar myrorna som kommer in genom ett hål under listen på äldreboendet.
Än en gång funderar jag över mitt framtida jag, som genetiskt sett alltså inte verkar bli lugnare.
Det finns något bottenlöst skört i en gråtande förälder. Mer än ett gråtande barn. I jakt på en lösning på pappas tårar försöker jag förstå. Googlar och läser. Johan Wanloos “Fem heta sätt att hantera den manliga 50-årskrisen”. De behöver vara rockstjärnor, skaffa pipskägg eller sitta i fängelse, står det.
Letar vidare. Floka skriver att hon blivit mer rörd sedan hon klivit in i “småfågelsåldern”.
Åldern där man börjar läsa “Fåglarna i färg” och räknar sparvar och talgoxar i trädgården.
Funderar. Farmor är definitivt där. Hon matar inte bara fåglar, också rävar i trädgården med falukorv direkt ur handen. För mormor, snart 100 år, har det gått ännu längre. Hon matar myrorna som kommer in genom ett hål under listen på äldreboendet. Lämnar matresterna “så att de får något gott”. Samtidigt som jag kryper på golvet och i smyg försöker åtgärda problemet.
Är det hitåt det barkar, även för pappa? Han som alltid varit ung, yngsta pappan i klassen.
Punkarpappan som var rockstjärna för mig. Aldrig med pipskägg men absolut med svarta naglar vid fritidshämtningen 2001.
Jag förstår plötsligt att det varken handlar om femtioårskris eller småfåglar, utan hur vi är och sånt vi inte kan göra något åt. Nu står vi här, gråter och blir lite lugnare tillsammans. Vuxnare än så här blir vi inte.
