På köksbordet ligger ”Fåglarna i färg” med sina 258 färgillustrationer av Karl Aage Tinggaard, sjunde omarbetade upplagan. Blomsterstadiet är passerat, småfågelsåldern här. Jag trodde aldrig jag skulle bli en sådan. Med blid blick vid köksbordet räknar jag in talgoxar, gulsparvar och en och annan mindre hackspett. Igår fick jag en liten chock när jag gick ner till källaren till mitt förråd av talgbollar och upptäckte att någon gnagt i sig en halv talgboll och inte nog med det - byggt sig ett litet bo runt talgbollen av något grått ludd. Det låg i en ring runt det som var kvar i talgbollen. Nära till maten alltså. Luddet kom från torktumlaren, ditsläpat och uppbaxat för fem höga trappsteg. Tänkte osökt på sagan ”Nils Karlsson-Pyssling” av Astrid Lindgren där den ensamme Bertil tar på en spik under sängen och säger ”killevippen” och blir lika liten som sin vän Nils och kan leka med honom under golvplankorna. Han är enda barnet sedan hans syster Märta dött i en sjukdom och har därför fri tillgång till hennes dockmöbler som han släpar ner i underjorden till sin lille vän. Mamma och pappa är på jobbet så han kan jobba ostört.
I trappan ligger fågelfrön slarvigt kringsparkade. Städar aldrig möss?
Jag tycker särskilt om bilden där Bertil och Nils Karlsson Pyssling sitter och äter från varsin sida på en gigantisk köttbulle. Det finns också en badkarsscen som inte är så dum heller, och den när Bertil släpar ner tändstickor att elda med i kakelugnen är en riktig höjdare. Sedan kommer råttan och kör i väg dem, ni vet hur hyresvärdar är när man eldar i kakelugnar de underlåtit att besiktiga och istället infört eldningsförbud. Samma i miniatyrvärlden. Jag tänker alltså på Nils Karlsson Pyssling när jag står och väger denna urätna talgboll i handen och känner mig smått rörd. Det kanske ingår i småfågelåldern också, denna lättrördhet över små djurs öde. Särskilt rörd kan jag bli över spåren av små fågeltassar i snön runt fågelbordet. Även de små grottor näbbmöss grävt under snötäcket. Dock blir jag inte lika glad när jag upptäcker att musen även gnagt sig in i vindunken längre ner, en vit Cheval, friskt syrligt vin lämpligt till skaldjur och fisk. En gourmetmus således. Den har tagit sig igenom kartongen men tack och lov inte lyckats ta sig igenom plasten, utan vinet hänger som en slapp påse med den röda tappkranen delvis attackerad av små tänder. I trappan ligger fågelfrön slarvigt kringsparkade. Städar aldrig möss?
Musen inte bara gillar vin utan har också listat ut varifrån vinet kommer ur dunken. Kan den ha sett på när jag lurvat ner i raggsockor för att fylla ett glas vin till räkorna? Hur är det med blåbären? Kan den ha kokt kräm också? Jag sätter ut en så kallad levandefälla och nästa morgon sitter den rackaren mycket riktigt där. Jag släpper den i granhäcken på andra sidan vägen och den tar ett graciöst balettskutt i en snygg båge rakt ut in luften innan den landar. Nästa morgon är den där igen. För att utröna om det är samma mus, min gourmetmus, stänker jag lite grön karamellfärg på ryggen på den och morgonen därpå sitter det en annan mus i fällan. De är alltså ett litet arbetslag, en klubb. Efter tre möss och tre nätter ger jag upp. Plockar undan talgbollar och frön och låter dem hållas. Grillkolen kan de sätta i sig så mycket de vill. Och det gör de. När den är slut flyttar de. Typiskt hyresgäster, bara flytta och smita från hyran. Här identifierar jag mig med råttan i Nils Karlsson Pyssling som ni förstår. Det är viktigt att kunna byta sida här i livet. Däremot kan alltför stor inlevelseförmåga vara en hämsko skall tilläggas.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
