Vi har varit ute i skogen i flera timmar. Våra två hundar har fått springa omkring, mer eller mindre hur de vill, och har kunnat följa vittringar, spår, lukter och bara nycker. De har grävt, de har klättrat och de har lekt. De har fått sin mat direkt på marken i mossan. De har fått söka godis i ihåliga trädstammar och under stenar. Kort sagt: de har haft hundens motsvarighet till den perfekta blandningen av spa-helg och guldpass på Liseberg.
Och ändå. När vi börjar röra oss tillbaka mot bilen märker man hur de fyrbenta stegen blir långsammare och mer saktfärdiga. Det skuttas inte lika friskt längre. Visst, två timmars skogsvistelse tär på krafterna – men det är också något annat som tynger våra vargättlingar.
När bilen kommer inom synhåll händer det att de – kanske framför allt den äldre av våra två hundar, vis och erfaren – stannar till och söker vår blick. Och även om jag vid det här laget känner våra hundar väl och egentligen vet att jag, i den här situationen, aldrig bör titta i några hundögon, så är det svårt att neka en annan levande varelses önskan om kontakt.
En bedjande blick räcker. Klick. Automatiskt känner jag det, med en gång: vistelsen i skogen har varit för kort. Den räcker inte på långa vägar. Jag har varit en dålig husse.
Det dåliga hundsamvetet. Underskatta det aldrig!
När jag möter andra hundägare pratar vi ofta om den stora kärleken som äntrade våra liv i samband med att vi skaffade hund. Den villkorslösa och aldrig sinande tillgivenheten våra fyrbenta vänner visar oss är lika fantastisk som den är översvallande. De, vovvarna, begär ingenting i gengäld. Allt de vill är att trofast vara med oss och överösa oss med total glädje, glädje över att få vara med oss och glädje över att, helt enkelt, vara vid liv. Det är svårt att inte smittas av en sådan livslycka.
Det dåliga hundsamvetet. Underskatta det aldrig!
Det är det vi säger till varandra. Med mjuk stämma och new age-aktigt tindrande ögon. Fast det stämmer ju inte riktigt, förstås. För de små håriga jäklarna blir ju aldrig nöjda.
Som alla de där gångerna, som ovan, då vi klär oss i oömma kläder, packar bilen med matsäck, hundgodis, hundmat och vatten. Vi åker i runt 30-45 minuter till någon skog. Sedan är vi i sagda skog i timmar. Visst, det är skönt för oss tvåbeningar också, det ska inte förnekas; man blir lugn och harmonisk av att lulla runt med idel grönt i ögonen. Men vi gör det framför allt för hundarna. För glädjen det ger dem.
Det dåliga hundsamvetet. Underskatta det aldrig!
Gene Simmons, den eldsprutande och bloddreglande demonbasisten i hårdrocksbandet Kiss, har i någon intervju sagt ungefär:
– När man har blivit känd vill man bli mer känd. När man fått berömmelse vill man ha mer berömmelse. När man fått pengar vill man ha mer pengar. Och så vidare och så vidare.
Mycket vill ha mer, helt enkelt. Jag jämför inte Gene Simmons med en hund på något sätt, utan mer oss människor, generellt, med hundar. De är inte så olika oss som vi kanske vill tro. Hundar har svårt att visualisera något som kommer efter det som händer just här och nu. De vill ha allt, genast, och de vill aldrig att det ska ta slut. De är som små barn på ett barnkalas med för mycket socker i kroppen som skriker ”jag vill inte gå hem, jag vill stanna och leka, jag är inte trött”.
Precis som i fallet med barn kommer det dåliga samvetet egentligen inte från vovvarna utan inifrån oss själva. Vi misstar hundarnas omedelbara önskan, deras vilja-i-nuet, för ett tecken på att någonting saknas i deras liv. Deras upplevda ledsenhet skär som en rödglödgad kniv genom det hjärta som en gång och för alltid öppnat sig för canis lupus familiaris. Man minns plötsligt alla gånger man sagt nej till att kasta bollen, vägrat klia magen eller lämnat hundarna ensamma hemma. Och känner hur bottenlöst dålig man är.
Men det finns bot! Javisst! Jag har själv kommit på den!
”Vadå”, undrar ni, ”vad har han kommit på?”
Jo, det ska jag berätta nu: Hundägarens heliga ramsa, mantrat, vår motsvarighet till Ave Maria, som kan rabblas tills plågan släpper:
”Jag överöser dig med godis,
jag dränker dig i tuggben,
jag går på promenader med dig tills mitt hjärta stannar!
Aldrig, aldrig, aldrig kan dessa futtiga handlingar och simpla gester återbetala ditt stora hjärtas trofasthet!
Jag, usla människa, ber din gyllene och snövita själ om förlåtelse, o fyrbenta helgonvarelse!”
Mantrat är bräddfyllt med ånger och självgissel, precis som en riktig bön ska vara. Den räcker förhoppningsvis till nästa promenad, nästa godissök, nästa dragkamp med rep och nästa apport efter pinne. Gör den inte det så finns det alltid hundgodis.
Det dåliga hundsamvetet. Underskatta det aldrig!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
