Detta är inte ett spöke.
Detta är inte ett spöke. Bild: Dan Hansson / SvD / TT

Kristian Wedel: Nej, spöken, änglar eller tandfeer finns inte (tyvärr)

Fyra av tio svenskar tror på övernaturliga fenomen. Det betyder att fyra av tio svenskar är lite galna.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Fyra av tio svenskar tror på övernaturliga fenomen, meddelade Uppsala universitet häromveckan. Det där förstår jag inte alls. Det finns inga övernaturliga fenomen. Möjligen kan det finnas fenomen som vi inte har upptäckt, men i så fall är det ju naturliga fenomen.

Om exempelvis en flink forskargrupp på Chalmers under kontrollerade former i laboratorium med gula lysrör och dragskåp skulle råka frammana en fullt fungerande tandfe, med skär strutmössa och sammetssäck med alla Västra Götalands mjölktänder, så skulle detta naturliga fenomen snabbt inrangeras i Folktandvården. Inom två år skulle tandfen vara lika övernaturlig som fluortandkräm och amalgam.

Det var en bandinspelning från Dödsriket. Eller rättare sagt: det var en inspelning av en radiosändning från dödsriket.

Här måste en sak understrykas. Det faktum att övernaturliga fenomen inte existerar innebär inte nödvändigtvis att det är önskvärt att de inte finns. Tvärtom. Det vore härligt om de fanns.

ANNONS

Men så är det ju med många galenskaper. Tänk vad trevligt det vore om galningarna hade haft rätt. Tänk, exempelvis, så mycket bättre världen hade varit om klimatförnekare och förintelseförnekare hade haft rätt. Tänk så angenämt det vore om klimatförändringarna blott hade varit dåligt väder. Tänk så mycket uthärdligare 1900-talets historia hade varit om Treblinka blott hade varit en ovanligt stor järnvägsstation.

Tänk så utmärkt det vore om milda gnomer och änglar hade vakat över oss och ryckt oss i kragen när vi är på väg att bli överkörda av femmans spårvagn vid Hjalmar Brantingsplatsen.

När jag var tjugotvåårig kvällstidningsreporter ställdes jag en sommar inför ett journalistiskt uppdrag om det övernaturliga. Det var inte underligare än något annat uppdrag på tidningen GT, som på 1990-talet var Sveriges lekfullaste tidning. Det var självklart för uppburna medarbetare att exempelvis äta underkläder med kniv och gaffel eller ringa Enok Sarri i Abisko och fråga vad det skulle bli för väder nästa sommar eller sitta nio timmar i en berberisbuske med ett teleobjektiv och vänta på Björn Borg.

Det var alltså inget märkligt att jag fick i uppdrag att utreda en mystisk bandinspelning som skickats till tidningen i ett vadderat kuvert och som påstods en gång för alla bekräfta att spöken existerar.

ANNONS

Det var en bandinspelning från Dödsriket. Eller rättare sagt: det var en inspelning av en radiosändning från dödsriket. Inspelningen var gjord sommaren 1992 och påstods fånga raketingenjören Wernher von Braun (1912-1977) som tydligen börjat experimentera med radiosändningar från andra sidan Styx. Det var en magistral röst som på tyska meddelade:

– Hallå, hallå, detta är Wernher von Braun som talar i Dödsrikesradion.

Inte överraskande rådde nyhetschefen mig att ringa till radiotjänst i Kiruna för att be om en kommentar.

Jag fick tag på en tjänsteman som antingen var mycket allvarlig eller Kirunas största skämtare.

– Ja ja, det låter väl bra. Men om de döda sitter och sänder radio kan de antagligen också titta på tv och då måste ju spökena betala tv-licens.

Det var en kameral synpunkt på det övernaturliga. Jag citerade detta. Nyhetschefen strök det.

Men det värsta med övernaturliga fenomen är att det blir så tråkigt när de avslöjas. Det är ungefär som när en trollerikonstnär visar att den itusågade damen egentligen är ett trick med speglar. Det är mycket roligare när hon är en itusågad dam.

En nära släkting till mig var på en begravning söder om Göteborg. Han var i god tid och gick en promenad på kyrkogården. Efter en stund kom den döde vandrande mot honom på kyrkogårdsgången. Den döde var sig precis lik, möjligen lite blekare än vanligt. Det fanns inget nebulöst eller spöklikt över hans framtoning. Han log vänligt. Han sträckte fram högerhanden för att hälsa. Den kändes fast. Det var den avlidnes tvillingbror.

ANNONS

Min släkting hade inte känt till att det fanns en tvillingbror. Men om han inte hade suttit kvar på bänken utan i stället flytt till bilen så skulle hans liv antagligen ha sett annorlunda ut i dag. Han skulle ha blivit det övernaturligas ambassadör och talesman. Nu förblev han istället en sval och förnuftsbaserad personlighet med viss svaghet för anekdoter om Churchill. Det får betraktas som en lättnad. De paranormala fenomenen har uppenbarligen redan alltför många ambassadörer.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS