Det joggas som aldrig förr i Göteborg. Det har inte joggats så här mycket sedan jag var liten.
Jag flyttade ner till västkustens pärla från Västerbottens inland 1978. Jag minns inte när jag första gången såg en joggare – men jag är gjutjärnssäker på att det inte var i Norrland. Alltså var det någonstans i Västra Frölunda som jag premiärfäste mina bågnande ögonglober på en människa som sprang utan att vara jagad av något eller själv jaga något. Personen i fråga tränade sin kropp genom att springa. Dessutom utan att vara elitidrottare. En vanlig svenne lubbade för att må bättre, helt enkelt. Sjukt exotiskt.
Hade detta hänt i Norrland vid den tiden hade det förmodligen varit mer troligt att det var en tjuv på flykt undan rättvisan, en jägare som skadeskjutit en björn eller en desperat och törstig hembrännare på väg till affären i Vännäs för att köpa potatis, jäst och socker.
Här i Göteborg har jag, alltså, noterat en ökande mängd löpare på våra gator. Män, kvinnor och ickebinära, smala, tjocka, unga, gamla, vuxna och barn. Om jag så är ute klockan 6.00 med hundarna, flanerar mitt på dagen för att leta lunch eller lullar runt sent på kvällen på väg hem – nog fasen kommer det en friskis flåsandes förbi.
Det har gått trend i att jogga de senaste fem, tio åren (det heter givetvis inte ”jogga” längre, utan ”löpa” – gamla företeelser måste byta namn om de ska bli trendiga igen – men det skiter jag i, för det är samma sak, oavsett hur många fräcka människor med svindyra skor som säger emot mig).
Löpning, eller joggande, har jag själv testat. Och när jag säger ”testat” så är det precis det jag menar. Jag har försökt och sedan slutat, vilat några år, försökt, sedan slutat, vilat några år och så vidare. Jag har tydligen, enligt flera av varandra oberoende och inom området ”friskvård och sport”-kunniga personer, en kropp som är synnerligen väl lämpad för löpning: i sitt originaltillstånd långsmal och senig, med uthållig muskeltyp.
Tyvärr har jag också en hjärna som är synnerligen väl lämpad för stillasittande, funderande, skrivande, musiklyssning, prat, mat, dryck samt motvilja mot träning. Det är alltså inte det att jag inte vill löpträna – jag kan helt enkelt inte. Det har min hjärna talat om för mig.
Tillbaka till observationen och en sak som jag dock inte noterat förut på samma sätt: alla dessa människor som joggar runt mitt på dagen, mitt inne i staden. Dagskutande människor. Varför springer de på arbetstid? Tja, kanske springer de på lunchen eller har friskvårdstimme. Effektivt i så fall. Det enda andra, rimliga alternativet vore att de, samtliga, tillhör något stort löpsällskap som förlagt sitt träningsläger till centrala Göteborg. För, let’s face it, i vilka miljöer är det de stora maratonloppen går? Jo, just det: i städer. Fullt logiskt, alltså, att träna i rätt omgivning.
Men sedan noterar jag också att de flesta jag ser joggande runt i staden inte ser ut som att de tränar för varken en hel eller en halv mara, direkt. Snarare ser de ut som att de rids av en mara. De ser faktiskt ofta rätt plågade ut. Inget ”klipp i steget”, direkt.
Världsproblem går väldigt sällan att springa ifrån i längden. De följer oss som vår egen skugga.
Jag grunnar lite. Det finns väldigt gott om saker i vår samtid att ha ångest över: krig i vår geografiska och geopolitiska närhet, ett klimat och en miljö som håller på att packa ihop, stormakter med kliande avtryckarfingrar, en inhemsk politik som ofta liknar ett klassråd på högstadiet och så, som grädde på det jäkla moset, ännu en tv-serie där kändisar ska gnidas mot kändisar utan ett uns relevans.
Kan det vara samtidsångesten löparna försöker springa ifrån? Det vore i så fall inte alls konstigt. Träning i allmänhet, men löpning i synnerhet, sägs hjälpa mot ångest. Synd bara att den inte också botar det som är snett i vår samtid. Världsproblem går väldigt sällan att springa ifrån i längden. De följer oss som vår egen skugga.
Ibland får jag lust att berätta detta för joggarna. Men jag vågar inte riktigt. Då får de förmodligen bara mer ångest och springer ännu mer. Kanske rakt ut i gatan eller utför ett stup. Det vill jag ju inte.
Det slår mig plötsligt att det kanske är därför jag aldrig kommit i gång med löpningen ordentligt: jag har helt enkelt inte tillräckligt mycket ångest. Om den här vindrickande, musikälskande och skrivande kroppen någon gång ska kunna tillskansa sig någon form av grundkondition så får jag vackert se till att skaffa mig det.
Att dra på sig ångest ska nog för övrigt inte vara några problem. Inte så som världen ser ut.
Jag slår på tv:n.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
