Häromdagen skrev jag tydligen ett kåseri om Posten. Men nu slår det mig att jag glömde skriva om mannen med broddarna. Det är ju ändå bara drygt tio år sedan och jag sysselsatte mig efteråt ganska länge med att försöka utröna hans öde. Det är intimt förknippat med Posten. Eller snarare: det brittiska postverket. The Royal Mail.
Mannen med broddarna bodde (troligen) i en liten stad i Västergötland.
Jag var där som musikant. Det var något slags visfestival, i en liten park mellan ljusgröna trävillor. I ett hörn såldes bygdeböcker med många fotografier av en järnvägsstation som en gång Oscar II hade invigt. Både station och järnvägsspår fanns kvar, men de verkade mest vara dekoration.
Vi, de göteborgska musikanterna, spelade i parken. Det duggregnade lite. I en loge serverades leverpastejsmörgåsar och Gammel Dansk. Inget annat.
De gick uppför en lång grå brandtrappa och stod plötsligt inför en hovmästare i mörk kostym.
Efter föreställningen gick göteborgarna längs de tysta nedmörka gatorna. Det var lördagkväll. Alla fönster var släckta. Den lilla tätorten föreföll evakuerad. Det enda som lyste var Pressbyrån i den gamla järnvägsstationen. Göteborgarna vandrade under stigande desperation längs de grå gatorna, mellan de döda hyreskasernerna, och i varje gathörn drog det gamla kulturlandskapets kalla slättvindar rakt genom kavajerna.
Göteborgarna behövde äta. De kände att de inte riktigt stod sig på leverpastejsmörgåsar och Gammel Dansk, de enda förfriskningar som hållit dem vid liv sedan avresan från Göteborgs Central elva timmar tidigare.
Efter en promenad, som var så lång att de fruktade att de helt enkelt vandrat ut ur tätorten och in i åkerlandskapet, såg de ett rött skjul i sliten korrugerad plåt. Överst i denna dystra byggnad syntes ljus i fönstren. Eftersom detta var det första tecken på liv som göteborgarna överhuvudtaget hade observerat efter att de hade lämnat parken med Gammel Dansk öppnade de frimodigt en dörr. De gick uppför en lång grå brandtrappa och stod plötsligt inför en hovmästare i mörk kostym.
Det var en kinesisk restaurang. Den var inredd med halvmeterhöga gröna porslinslejon, lösa väggar med motiv av välvda broar och solnedgångar, välvda röda papperslampor och kattdockor som vinkade med vänster framtass. Det fanns ett roterbart runt bord.
Eftersom göteborgarna var ensamma på krogen satte de sig vid detta runda bord som tycktes utgöra inte blott restaurangens utan hela slättsamhällets hjärtpunkt.
Göteborgarna beställde friterade räkor, bambuskott, strimlade biffar, ankor och bananer i sirap i en vansinnig blandning. De var också törstiga.
Då kom en ny gäst in i lokalen.
Han var, utöver hovmästaren på restaurangen, det enda bevis för mänskligt liv som göteborgarna spårat i tätorten bortom den lilla folkparken.
Han var lång och mager och bar en liten röd virkad mössa. Han satte sig utan preludier bland göteborgarna. Han ville inget ha att äta. Han beställde ett glas öl.
Sedan krävde han att få betala göteborgarnas nota.
Främlingen insisterade på att ta denna nota för fem göteborgare som han aldrig hade sett förut. Han redovisade också skälet: han stod i begrepp att sälja tio miljoner broddar till det brittiska postverket.
De strävsamma brittiska brevbärarna – med sina granna röda jackor – skulle snart vandra säkrare på gatorna på de brittiska öarna, inklusive Nordirland och Falklandsöarna.
Affären var så gott som i land, sa den svenske broddentreprenören. Han ville gärna manifestera detta genom att bjuda fem hungriga göteborgska främlingar på middag.
Göteborgarna puffade glada tacksamhetsfraser, men kunde trots allt inte avhålla sig från frågor: de tio miljoner broddarna var ju trots allt hittills bara nästan sålda. Vågade verkligen den västgötske broddentreprenören fira i förskott?
Broddtillverkaren gjorde då ett uttalande som jag sedan dess har burit med mig. Han satt vid det runda bordet. Han sa:
– Antingen säljer jag tio miljoner broddar och då spelar den här notan ingen roll. Eller också gör jag konkurs och då spelar den här notan ingen roll. Skål.
Sedan drack han ur sin öl, betalade för göteborgarna och försvann. Det var alltså drygt tio år sedan. Jag hoppas att allt gick honom väl. Han var en generös och modig man – en de få som jag har träffat som verkligen vågat sätta livet på det hala. Med eller utan broddar.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappein vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
