Titta, det är redan mitten av november och i skyltfönstren på Östra Hamngatan syns tomtar.
Så här års brukar jag tänka på mannen med jultomtarna. Jag undrar hur det går för honom nuförtiden. Han var så lycklig en höst, ett år, för många år sedan. Sedan blev det ju värre förstås. Han är den enda person som jag någonsin har pratat med som har betecknat sig själv som ”grosshandlare”.
För mycket längesedan var annars Göteborg fullt av grosshandlare. Det var knubbiga och rödblanka män i engelska storrutiga kostymer. De sålde bordsgranar, importerad tokajer och astmacigaretter. I GP den 5 december år 1885 annonserade exempelvis grosshandlaren Otto Hillman om en kombinerad julgransfot och guldfiskakvarium som roterade automatiskt och samtidigt spelade julmelodier.
Man tycker lite synd om guldfisken.
När jag dessa mulna novemberdagar år 2022 går och betraktar den lite andtrutna smygstarten med halmbockar och självlysande formgjutna isbjörnar av plast anas vår tids grosshandlare. Numera kallar de sig importörer.
Den där grosshandlaren som jag träffade för några år sedan – på tåget till Stockholm. – måste alltså ha varit den siste i branschen som kallade sig grosshandlare.
Han berättade att han hade varit så förväntansfull.
Han hade gjort ett klipp.
Han hade beställt en miljon jultomtar från Kina för tre kronor per styck.
Han hade planerat att sälja dem för mellan femton och tjugo kronor. En nätt vinst på femton miljoner kronor hägrade. Femton miljoner kan göra vilken grosshandlare som helst jovialisk.
Detta berättade han alltså på Stockholmståget., ungefär år 2011.
Han hade varit så noggrann, sa han medan Laxå for förbi, när han hade beställt tomtarnas av ett plastgjuteri i Guangzhou. Han beskrev denna noggrannhet med ett vemod som fick mig att ana att det någonstans i berättelsen fanns en vändpunkt.
Han hade upprättat en perfekt lista med specifikationer om kvalitet, längd, höjd, bredd och vikt. Han hade på en skiss angett hur skägget skulle utformas. Han hade sedan fått ett foto av gjutformen i retur. Den såg bra ut. Han hade verkligen tänkt på allt. Nästan allt.
En miljon tomtar hade sedermera en augustidag avseglat från Guangzhou mot Göteborg via Rotterdam i tre tjugofotscontainrar. Det tog dem en månad att nå Göteborg.
Det gjorde honom inget. Han hade ingen brådska.
Han väntade i den trygga och lugna förbidan som präglar den som har gjort en riktigt god affär.
Tomtarna anlände till Älvsborgshamnen en regnig oktobermorgon. Han fick dem levererade till en lada i Klareberg. Han öppnade en kartong.
Det var en miljon gula tomtar. Kantarellgula. Skimrande.
I klentrogen förtvivlan gick han in på kontoret och läste beställningen. Han hade preciserat allt utom kulören. Någon hade chansat med gult i Guangzhou.
Han sålde tomtarna, nedmalda, som isoleringsmassa, vilket bevisar att tomten kan sprida värme i alla former.
Sedan dess hade han svårt att tåla tomtar.
Jag satt alltså bredvid honom på Stockholmståget en gång för sådär tio år sedan och hörde honom berätta detta. Han framhöll att han efter incidenten hade haft svårt att liksom finna den rätta julkänslan.
Jag undrar vad han gör i dessa dagar.
Jag tänker tjuvstarta med pepparkakor. Men glöggen får anstå till första advent. Och tomten får komma först på julafton, i vilken kulör han vill.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
