Jonas Slättung: Jesus får inte plats i mitt påskevangelium

Men det betyder inte nödvändigtvis att de kristna har fel.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är strax före påsk 2024 och jag gnetar mig inåt stadens centrum på 11:ans spårvagn. Stadens geografiska mitt är dock inte mitt slutmål, jag ska vidare, österut. Örni, bandet jag spelar med, släpper snart en ny skiva. Studion vi har spelat in i ligger i stadens östra delar och nu håller vi på att knyta ihop den musikaliska säcken.

Spårvagns- och bussfärder får mig ofta att tänka och minnas episoder ur mitt liv och resan från väst till öst tar ett bra tag, så jag hinner slungas tillbaka i tiden både en och två gånger. Olika högtider och tider på året gräver dessutom i olika slagghögar i medvetandet. Påsken, den förmodligen mest kristna högtiden, triggar till exempel minnen av min mest kristna lärare från grundskolan.

ANNONS

Min allra första klassföreståndare under lågstadiet på Tynneredsskolan, Inger, hade dubbla efternamn. Inget märkligt med det, men i hennes fall kändes det som att de borde ha gått att sätta ihop. Jag ska inte ge er det riktiga namnet, eftersom jag inte har kollat om hon fortfarande lever och ifall hon vill figurera med sitt riktiga namn, men låt säga att det var Gullström-Strömberg. Jag tyckte följaktligen att hon borde ha effektiviserat det hela och kallat sig Gullströmberg. Det tyckte inte hon.

Jag minns att Inger med det icke-effektiviserade dubbelnamnet på lektionstid ofta pratade om hur Gud hade skapat världen. Det kan också vara så att hon egentligen inte pratade ofta om detta, men det är ändå hennes religiösa drag jag minns.

Vad jag dock tydlig kommer ihåg är att hon blev förnärmad och arg när jag vid något tillfälle sa någonting i stil med ”men det där med bibeln är ju bara påhittat, människan kommer ju från aporna”.

– Du, kanske, men inte jag.

Sa hon tyvärr inte, min lågstadiefröken, men visst hade det varit fantastiskt roligt om hon hade gjort det?

Vad hon egentligen sa var:

– Jonas, du ska inte säga att det är påhittat, för det kan man faktiskt inte veta.

ANNONS

Så här i efterhand har jag ställt mig frågande till lämpligheten i att en djupt religiös människa smetar på lågstadieelever sin egen trosföreställning – men det var så vitt jag kan förstå inte några konstigheter med detta under slutet av sjuttiotalet. Så länge det handlade om Svenska Kyrkan, förstås. På Tynneredsskolan fanns det vid den här tiden även en indisk lärare som var hindu. Skulle varit intressant att se vad som hade hänt om han börjat mässa för eleverna om Vishnus tio avatarer.

Spårvagnen kränger till. Ett minne från en lektion med Inger Gullströmberg dyker upp. Det måste rimligen varit i påsktider, för fröken stod och berättade vad påsken e g e n t l i g e n handlade om. Vilket, tydligen, inte alls var ägg, sill och pinnplockning vid sommartugan.

– Det var under påsken som Jesus dog och uppstod, berättade Inger.

– Dog OCH uppstod? undrade vi, med ungt tvivel i våra röster och ögon.

Fröken Inger fortsatte berätta om den långa, långa fredagen då Jesus dog. Att den egentligen inte var längre än andra fredagar, utan bara kändes så. Att den var så full av pina att det verkade som om den aldrig skulle ta slut.

ANNONS

– Ungefär som den här lektionen, tänkte vi elever, som bara längtade till ledigheten som snart skulle börja. Fast det sa vi inte högt, för då hade vi fått kvarsittning.

Redan då anade jag, utan att då kunna sätta ord på det, hos min klassföreståndare, liksom senare hos andra troende kristna jag mött, en stolthet och en nöjdhet över denne märkvärdige Jesus som på ett sådant praktfullt och nästan spjuveraktigt sätt lurat döden och sålunda givit upphov till en hel religion.

Eller, ja, en hel bunt olika religioner, om man ska vara petig, men låt oss inte bråka om detta. Det gör de så bra själva.

Detta med lidande stod i bjärt kontrast till det jag själv kände inför den annalkande påsken, vilket var ren och skär glädje. Glädje över mer än en veckas lov med en massa god mat och pysslande. Tio dagar av att inte behöva befinna sig i skolan. Långt ifrån Inger med de två efternamnen och hennes kväsande av darwinistiska protester.

Kanske är det fröken Ingers tillrättavisning inför hela lågstadieklassen som har gjort att jag under hela mitt liv haft svårt för religion. Svårt för personer som självutnämnt säger sig vara uttolkare som har en speciell kanal till de övre makterna. Som också gärna talar om för en hur man ska bete sig och vad som passar sig eller ej.

ANNONS

Vad är vår musik om inte ett evangelium, studion ett tempel och vi själva, ja, jag vet inte, präster då, antar jag?

Väldigt länge var jag övertygad om att jag störde mig på folk som tror. Enligt mig var religion och tro samma sak. Nu vet jag att det inte är det. För mig får folk gärna tro på precis vad de vill – så länge de mår bra av det och så länge de inte försöker övertyga alla andra om att det är det enda rätta.

Lite senare, när jag har klivit av buss 17 och sitter i studion och ljuden från det som ska bli vår nästa Örni-skiva väller mot mig, ja, då slår det mig att även om ingen av oss i bandet har någon tro eller praktiserar någon religion så kan jag, när texternas ord slår mot mig från studiohögtalarna, höra och känna – ja, ta mig sjutton, uppleva – andlighet.

Personligen tror jag aldrig man kommer så nära helighet som när man sjunger. Den passion med vilken vi spelar och sjunger gränsar till hänryckning. Vad är vår musik om inte ett evangelium, studion ett tempel och vi själva, ja, jag vet inte, präster då, antar jag? Eller kanske snarare druider, häxmästare och magiker.

Jonas Slättung - kåsör för Nya Världens gång

Jonas Slättung har en brokig och göteborgsk bakgrund i medie- och musikvärlden, bland annat som radioprogramledare och basist. Han är också ägare av två hundar – eller kanske är det hundarna som äger honom – som eventuellt kan tänkas dyka upp i framtida kåserier.

Så, förlåt, Inger Gullströmbergströmgull.

För, även om jag inte tror på just din bok – eller någon annan skrift heller, för den delen – så hade du rätt i en sak:

ANNONS

Allt vi känner i hjärtat går inte att förklara med vetenskap. Man fyller i hålen, groparna och mellanrummen själv med lite goa grejor som passar en. Och det är väl kanske just precis det som är att tro.

I mitt fall blev det Black Sabbath, Kiss och Led Zeppelin. I ditt fall en stackars snickarson från Nazareth som romarna spikade upp på ett kors.

Glad påsk på dig nu, var du än är.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS