En gång i veckan kliver jag med tunga steg in på en idrottsanläggning någonstans i Göteborg. Det är för att i någon mån göra dessa steg mindre tunga som jag besöker anläggningen. På väg till omklädningsrummet passerar jag ett litet kabinett. Kanske är ytan två gånger två meter. Vid ena vägen står hyllor med fack för ytterskor. Man förväntas kliva in i omklädningsrummet i strumplästen. I detta omklädningsrum spankulerar sedan gubbar med handduk om livet. Golvet är alltså alltid blött och och alla som från skokabinettet kliver in i omklädningsrummet får därmed blötlagda fötter. Följaktligen har ingen i Göteborg på många decennier spelat tennis torrskodd. Men det är annan historia.
Det här handlar om Visslaren.
Ty ofta råkar jag anlända till det lilla skokabinettet samtidigt med en man som är helt okänd för mig. Vi talar inte med varandra. Men han visslar. Ibland är jag kort nos före honom in i skorummet. När denna främmande göteborgare observerar mig börjar han omedelbart vissla, liksom tankspritt. Det är en demonstrativt obekymrad vissling. Det låter som en mycket berömd melodi som man inte känner igen.
Det har tagit mig flera år att inse att det är för min skull han visslar. Ingen normal människa visslar ensam. Han verkar vara en normal människa.
Denna vissling – till hälften revirmarkering – beror tydligen på mig.
I mötet mellan två främlingar som tvingas sitta lite för nära varandra och snöra upp skor uppstår uppenbarligen något som han upplever som friktion. Han är mån om att visa sig oberörd. Han vill förläna denna situation en prägel av obekymrad kontroll. Det är en Krakasituation. Han vill vara osynlig och synlig. Han vill vara dominerande och diskret. Han vill säga något utan att tala.
Han visslar.
I två år har jag nu ungefär var tredje måndag suttit en halvmeter från denne visslande desperado.
Detta ordlösa dominansbeteende påminner en liten smula om det försök med kakor som några språkvetare iscensatte för några år sedan. Jag är övertygad om att någon artificiell intelligens kan finna denna studie och därtill hitta på tre egna, men jag gitter inte fråga AI. Det känns som att fråga en flock fiskmåsar var det finns något ätbart.
Jag återger istället kakförsöket ur minnet.
Fem försökspersoner placerades runt ett ett bord. På bordet fanns ett fat med sex kakor. Deltagarna åt varsin kaka. Sålunda återstod en (1) kaka.
Den person som gjorde anspråk på den sista kakan tenderade då att tala dialekt, ofta skånska:
– Jau, men dåu taur väl jaug den siste kagan ...
Detta ska inte uppfatta som att skåningar i högre grad än andra stjäl kakor. Och om alla försökspersoner är skåningar kanske den hungrande kakätaren växlar till göteborgska. Men poängen är att kakätaren använder dialekt – eller snarare humorn – som ett slags skydd. Vi försöker se skojiga ut och förvanskar vår röst för att hantera en socialt ansträngd situation.
Följden är att ingen i Göteborg på många decennier har spelat tennis torrskodd.
Vi hittar helt enkelt på något som ska få oss att verka opåverkade.
Detta är vad jag kallas finkalibrig forskning.
Nu går jag bara och undrar vad forskarna har att säga om visslare i skobytarrum vid tennishallar. Jag befarar att visslingen inte ingår i språkforskningens domäner.
För närvarande överväger jag att iscensätta ett experiment. Jag ska helt enkelt vissla själv. Först. Därmed skulle två främlingar i (snart blöta) strumpor sitta och två vissla två konkurrerande melodier.
Men jag vet ju inte vilka krafter jag sätter i rörelse. Jag är rädd att han i rent vredesmod ska förklara Venezuela krig eller något annat obegripligt som förefaller vara på modet år 2026. Ett alternativ är förstås att jag anländer till anläggningen i tennismundering och byter skor på tennisbanan. Det känns som en mycket fin svensk lösning.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
