Det talas mycket om det nya Sverige. Det är ett behagligt begrepp. Det kan betyda allting och det används bekymmerslöst för att från vänster till höger uttrycka en känsla av bekymmer.
Men jag tror att jag i går observerade en del av det nya Sverige som är uppmuntrande. Jag har funderat över saken och tycker inte att det finns några rimliga skäl för någon politisk schattering att bli upprörd. Men man kan aldrig veta. Det hör till att man aldrig kan veta. Ibland försöker jag i förväg föreställa mig vad som kan göra läsekretsen vred. Ungefär två gånger av tre lyckas jag. Den tredje gången är det omöjligt. Strax före jul blev jag till exempel anklagad för att vara klimatförnekare eftersom jag tydligen i någon spalt hade antytt att det verkade vara trevligt att leva på bronsåldern.
Nåväl. Jag åkte spårvagn i söndags.
Det var en dag full av dimma som släpades som gamla tomsäckar över Göteborg. Snön hade smält och återfrusit i omgångar och låg som en fet grå hinna över trottoarerna på Östra Hamngatan. Det var trängsel på femmans spårvagn. Den nya Hisingsbrons Påsköfigurer framträdde med stränga anletsdrag i tjockan.
När vagnen stannade lite för häftigt vid Frihamnen stöp en tant.
Jag hade naturligtvis kunnat uttrycka detta finkänsligare. En äldre dam tappade balansen. Men detta skulle inte alls fånga våldsamheten i hennes fall. Och hon hade den vardagliga framtoning i sliten brun kappa och sjalett som fick beteckningen ”dam” att te sig alltför förfinad och missvisande.
Hon stod med ryggen mot åkriktningen. Hon höll inte fast sig. Hon fälldes raklång till golvet. Hon stöp.
Där låg hon, fortfarande med händerna slutna kring tre kassar från Lidl. Ett kålhuvud hade rullat ut.
Den nya Hisingsbrons Påsköfigurer framträdde med stränga anletsdrag i tjockan.
Vi, det vill säga några främlingar och medpassagerare, fick upp henne på ett säte. Hon kan ha varit i sjuttioårsåldern. Hon var inte riktigt kontaktbar. Vi som befann oss i hennes omedelbara närhet – vi var väl fem personer – höll ett litet rådslag.
– Bör vi ringa ett-ett-två?
– Har hon slagit i huvudet?
I denna grupp stod en göteborgare. Han hörde till den kategori göteborgare som fram till sekelskiftet brukade förekomma i polisnotiser om mopedolyckor under beteckningen yngling. Han sa:
– Jag löser det.
Han satte sig bredvid t-n-t-n. Sedan gjorde han något som jag inte har sett sedan jag 2004 såg en gubbe svimma på Grand Central Station i New York och vakterna testade ömsom spanska och ömsom engelska innan de fick kontakt.
Ynglingen på Femmans spårvagn i Göteborg testade denna januarieftermiddag tre eller fyra språk som jag inte kände igen. Sedan sade han ”Türkiye?” Det blev napp på turkiska. De språkade en stund på turkiska. Jag hörde hållplatsnamn utbytas.
Vid Vågmästareplatsen kom ynglingen och lämnade rapport.
– Hon mår bättre nu. Jag går av med henne vid Vårväderstorget och hjälper henne med påsarna och sedan möter vi hennes brorson.
– Vilken tur att du kunde turkiska, sa jag.
– Jag kan inte turkiska, sa han, jag kan bara några fraser.
Sedan gick han satte sig bredvid henne. Efter en stund bytte båda till svenska. Han sa lugnande till henne:
– Allt går bra.
Jag vet inte riktigt vad denna historia betyder. Men jag tror att jag anade ett slags ny kosmopolitisk kompetens. Göteborg är på gott och ont en liten smula på väg att bli som New York eller Bombay. Denna utveckling kan man diskutera hur ivrigt man vill. Det är inte nödvändigt eller ens önskvärt att vi är sams.
Men det som inträffade på femmans spårvagn i söndags var likafullt en liten och vacker scen av godhet. Jag klev av vid Sälöfjordsgatan och såg spårvagnen fortsätta som en liten skyttel av ljus in i det hisingska mörkret.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
