”Giraffen är lös!”
Så ropade en av killarna i klassen i sexan när jag på milslånga styltor till ben sprang hukande över idrottsplanen till nästa station på brännbollen. Med kinder som hettade hukade jag mig ännu mer i ett försök att smälta in. Något som givetvis var svårt när man stack upp som en flaggstång, eller ja giraff, bland de andra barnen. Luften stod stilla på planen och alla kollade upp på mig.
Det visade sig att man fick ganska fina tänder av en tandställning. Det visade sig också att det inte var så farligt att vara lång heller.
Min växtspurt hade kommit tidigt och jag var flera huvuden längre än både tjejkompisarna och killen jag var kär i. Jag ägnade blod, svett och tårar åt att det inte skulle märkas. Jag gick hukad med vikta knän. Jag vek även mina tår för att mina fötter skulle få plats i för små skor och haltade sedan fram på skolgården.
Men all ansträngning hade varit förgäves för nu var det avslöjat här på idrottsplanen en solig majmorgon. Jag var en giraff och ingen skulle vilja dansa tryckare med giraffen på skoldiscot nästa vecka. Mirakulöst nog ville någon det och jag hängde med hela min överkropp över ryggen på den lilla killen med vattenkammat hår och strykt skjorta för att det inte skulle märkas att jag egentligen var en giraff, ifall han hade missat det på idrottsplanen.
Samtidigt avundades jag min två år yngre lillasyster Klara. Hon var lika mycket giraff som jag. På den skolgård där jag haltade fram i för små skor, hade Klara titeln ”Herren på täppan”. Det kom från leken med samma namn som gick ut på att knuffa och brotta ner varandra från en kulle tills det bara var en person kvar på toppen. Klara var alltid sist kvar och hennes cirka en meter kortare pojkvän stod nedputtad från kullen och tittade upp på henne med ögon som lyste och glittrade. Jag deltog aldrig i den leken.
Efter att styltorna till ben gett vika några gånger under högstadiet och jag hoppade runt i korridorerna på kryckor, fick jag det fasansfulla beskedet att jag även skulle behöva sätta in tandställning. Det här var dödsstöten!!!
Men det hände ingenting. Det visade sig att man fick ganska fina tänder av en tandställning. Det visade sig också att det inte var så farligt att vara lång heller. Jag var aldrig herren på täppan, men jag var tydligen ganska bra i höjdhopp. Jag kunde nå saker i skåp och jag kunde se scenen på festivaler. Många killar växte i kapp och de kunde tydligen ha andra preferenser än korta tjejer, som den där killen jag var kär i sexan föredrog. Hur som helst, att vara en giraff kunde ha sina fördelar och även att ha rätt skostorlek. Något jag aldrig hade kunnat tänka mig den där majmorgonen i sexan på idrottsplanen när alla stirrade på mig.
Ni kan därför tänka er min stora förvåning när jag för någon vecka sedan träffade två gamla klasskompisar från den här tiden och de säger att de inte minns mig som så lång. De minns inte heller tandställning eller att den där killen ens kallade mig för giraff. Däremot minns de vad samma kille hade sagt om att de hade börjat med BH för sent respektive för tidigt, vilket de hade gjort allt för att dölja med för stora tjocktröjor eller papper i BH:n.
Det kommer inte jag ihåg.
”Och kommer du inte ihåg den där bettskenan jag hade med grönt fodral?”, säger en av de gamla klasskompisarna. Jag inser att jag inte kommer ihåg den heller. Vi bestämmer oss för att mötas på ett glas senare den kvällen för att fortsätta konversationen. Kvällen till ära beslutar jag mig för att ta på mig klackskor och när jag snörar på mig dem dyker det upp en tanke i huvudet: Ikväll är giraffen lös.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
