När jag var 10 år satt jag på toalettlocket på morgonen när mamma gjorde sig i ordning i badrummet. Jag berättade om William i skolan som hade dragit mig i håret och mamma sa att jag skulle säga till honom att det inte var okej och att jag kände mig sårad. Hon fick det att låta så enkelt. Jag observerade nyfiket mammas vana rörelser i håret. Luften var tjock av hårspray och det doftade av dyrt schampo. Sådant schampo som bara var mammas och som jag visste att jag inte fick ta av i duschen, men gjorde ibland i alla fall. Med rödvarma kinder satt jag kvar på toalettlocket i hårfönens värme, medan mamma borstade sitt hår och sprayade med sin rosa sprayburk som stod i badrumsskåpet. Den skulle ge volym.
Hon hade gått på cellgifter i veckor och förvarnat om att håret skulle ryka när som helst.
Håret var en del av mammas identitet. Det brukade gå till axlarna ungefär och hon hade oftast en liten lugg i pannan. Då och då sparade hon ut luggen och längden på håret för att kunna sätta upp det i en tofs när hon tränade. När mamma kom hem från sina frisörbesök under min uppväxt mötte jag henne alltid i hallen för att se hur hon hade färgat håret den här gången.
Ibland var det mörkare, likt kastanjer. Ibland var hon lika blond som Marilyn Monroe.
Håret var en del av mammas identitet. Nu hade det rakats av. Hon hade gått på cellgifter i veckor och förvarnat om att håret skulle ryka när som helst. Ändå tappade jag andan när jag såg henne med kalt huvud för första gången. Det dyra schampot var bortplockat från duschen och den rosa sprayburken, som skulle ge volym, stod inte kvar i badrumsskåpet. I stället låg där mediciner. Jag som aldrig tagit med mig någon egen hårborste när jag hälsade på hade plötsligt ingen att låna hos mamma.
– Du får ta hundborsten, sa hon med ett skratt.
Bröstcancern hade en god prognos och mamma var snabbt på benen. Det var bara det där kala huvudet som skulle bestå under en längre tid. När vi handlade på Ica tillsammans häromdagen vände sig människor om eller fastnade med blicken på mammas huvud. Vad ska jag göra om någon säger något dumt? Jag vill ju inte göra en Will Smith på Oscarsgalan direkt. Mamma pratade glatt på om den goda pajen vi skulle laga och om spinningpasset hon varit på i fredags, medan hennes kala hjässa glänste i ljuset av lysrören inne på Ica.
När vi burit ut matkassarna från affären och satt oss i bilen tog mamma fram en påse för att visa en ny mössa hon köpt. Hon fnissade när hon satte på sig den och tittade på mig med förväntansfull blick. På mössan var det ett rosa band och texten ”Bad hair day? How about no hair day?”. Jag insåg att håret inte var en del av mammas identitet. Det var ju inte det jag hade beundrat i alla år. Det var hennes mod.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
