Det är glitter i Gullmarn. Det är en frisk bris från väst med 14 grader i luften, det är helt enkelt en fin dag för fyrspaning. Vi står vid Gullmarsvallen, byggd av skickliga stenhuggare under 30-talets depressionsår. Kan en idrottsplats ligga vackrare?
Här vid vallen finns också porten till Stångehuvuds Naturreservat. Det är här vi ska träffa Eva-Lott Swahnberg, ombud för Carl och Calla Curmans stiftelse. Hon har lovat ta med sig Thomas Andersson, reservatsguide, fyrexpert, kännare av området på djupet.
Äntligen ska vi få komma in i fyren. Se hur den fungerar. Och försöka förstå hur den har kunnat ta alla stormar och oväder som svept in över klippan.
En grusad väg öppnar perspektivet ut mot sjön. Några sjöbodar till vänster, en grov bergsring nere vid vattnet. Det var här man tog in skutorna när stenhuggeriet var i full sving härute. Med stenen byggdes Kungsportsbron i Göteborg, ritad av arkitekt Eugen Thorburn i flott italiensk renässansstil. Vasakyrkan fick också den fina graniten från Stångehuvud, saker jag lär mig bara på promenaden ut till fyren.
Stångehuvud är som ett fruset hav med mjuka kullar och dalar. Det rosa granitbältet i Bohuslän börjar här, berget är 920 miljoner år gammalt. Sista biten upp mot fyren är brant med inhuggna räfflor i berget. Lite längre fram syns det vita fyrhuset, ett av kustens mest fotograferade motiv.
Fyren på Stångehuvud är GP:s månadsfyr i maj. Tillsammans med Hållö fyr toppar den listan ”Västra Götalands sju underverk”, bra val måste man säga.
Eva-Lott Swahnberg öppnar dörren, det är hon som har nyckeln. Golvytan är några få kvadrat. Litet och mysigt, skeppshunden fixar en bra plats direkt under bänken. Genom fönstret ser jag en Hallberg-Rassy 44 svepa förbi, så nära att masten nästan snuddar berget.
Det är fantastiskt att sitta här i inne i fyrhuset från 1890 och lyssna till Eva-Lott Swahnberg och Thomas Andersson. Jag kommer nära historien om fyren, platsen. Nära Calla Curman som räddade hela Stångehuvud en gång.
– Mitt jobb är att se till att allt funkar härute, säger Eva-Lott, att det är rent och snyggt, tillgängligt för alla. Vi är ju 14 000 i kommunen men på sommaren är det kanske 60 000 härute och många kommer hit ut till Stångehuvud. Det är berget och havet som lockar, det orörda. Stångehuvud är ett av de vackraste reservaten vi har i hela landet.
I mitten av byggnaden står fyrapparaten, en fotogenlampa i en mässingscylinder. Hur fungerar det här?
– Det här är inte originalet, förklarar reservatsguiden Thomas, det är en senare replik men den fungerar ungefär som ett Änglaspel. Åtta-dagarslykta kallas den här typen, krävde mycket passning och ofta var det Lysekilspojkar som fick kånka upp med 20-litersdunkarna till fyren.
Genom fönstret ser jag en Hallberg-Rassy 44 svepa förbi, så nära att masten nästan snuddar berget.
I centrum för berättelsen står Calla Curman, tidigare var hon mest ett svartvitt foto för mig men nu får hon liv och gestalt. Calla Curman gillade konst och litteratur. Hon startade Sällskapet Nya Idun. Och hon älskade klipporna på Stångehvud. En favoritplats var ”Vindarnas grotta”, högt belägen med fri sikt ut mot havet.
Stenen på Stångehvud är perfekt byggmaterial. Släggor och spett kommer allt närmare ”Vindarnas grotta”. Klippan hackas sönder, något måste göras. Calla Curman har pengarna, bestämmer sig för att köpa upp hela berget.
– Många i Lysekil hade smala utmarkslotter ner mot havet, berättar Eva-Lott, man ville ju komma i kontakt med vattnet. Calla Curman letade upp varenda en och 1920 hade hon löst in hela området för 55 000 riksdaler. 1925 inrättar hon Carl och Calla Curmans Stiftelse och donerar området till Kungliga Vetenskapsakademien.
– Hundraårsjubileum i år alltså?
– Ja, verkligen. På Lysekils Kulturvecka kommer naturreservatet att uppmärksammas med nya skyltar och en ny entré.
Till sist måste vi ändå lämna fyren. Vi följs åt ner mot Gullmarsvallen. Det har varit en fantastisk dag med nya insikter och kunskaper om ett av kustens finaste ställen. Vid skylten ”Calla Curmans väg” ser vi att det finns en väg till ut mot fyren.
Färjan går ju ändå inte, skeppshunden drar i kopplet. Vi provar vägen ut till fyren från andra hållet. Förbi Stångholmssund, förbi Humlesäckens gamla fyr. Leden bjuder mer motstånd här, branta klipptrappor. Fyrhuset på Stångehuvud som en vit punkt i det röda granithavet mot blommande trift.
Gävens fyr svajar i solglittret långt där ute. En grann Monsun 31 seglar ner mot Stångholmens fyr; båtlivet har börjat på allvar.
Så är vi uppe vid fyren igen, andra gången idag. Det är en betagande syn. Fyren står där på fyra små granitplintar, det är så den sitter fast i berget. Jag fattar fortfarande inte hur huset kan stå kvar på klippan, storm efter storm, när så mycket annat blåser bort?
När vi till sist kommer hem till stan igen mejlar jag Göran K Hansson, ordförande i Carl och Calla Curmans stiftelse och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm. Känns som det finns någon personlig koppling här.
– Jag har vandrat på klipporna och badat i vikarna på Stångehuvud i mer än 60 år. Givetvis känner jag starkt för området. Kul att du märkte det! Hjärtat klappar ju för Stångehuvud.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
