Mansrollen har blivit så komplicerad. Titta bara på Donald Trump vilka problem han har. För att inte tala om hans anhängare. De som inte fick göra sina poströster hörda.
Såg en höggradigt beväpnad person utanför en rösträkningslokal på CNN efter USA-valet. Han hade hjälm med filmkamera, kamouflagekläder och ett jättestort maskingevär i handen.
Tänkte att nu har de satt in tung militär för att bevaka valet, tills jag förstod att detta var en vanlig Trumpanhängare.
Han kanske tänkte skjuta Biden-fans. Men de var ju döda redan innan de gick och röstade, enligt Trump.
Det fanns uppumpade mansexemplar även när jag växte upp. Vi kallade dem ”käriga” (med hårt k) på värmländska. Karlaktiga, typer som gick med fötterna utåt och pratade högt, aldrig en fullständig mening bara enstaka ord – precis som Trump.
Vi skrattade åt dem (inte så att de hörde givetvis).
Inte ens intellektuellt kunde jag visa på den manliga överlägsenheten. När jag spelade schack gav jag upp från första draget. Ingen idé, jag var ändå förlorad.
På den tiden var ändå mansrollen mer okomplicerad. Det fanns vissa saker som visade att man var en man, även som liten.
Men för den som hade svårt att leva upp till idealen blev det ändå komplicerat. På det sättet hade jag nog en ganska problematisk uppväxt.
Jag kunde till exempel inte busvissla. Kan förresten inte busvisslandets konst idag heller. Men min hustru är duktig på det, vilket inte gör saken bättre.
Jag kunde inte kasta boll. Alltså, så där pojkaktigt med armen rakt ut. Jag kastade mer som flickorna, med handen över huvudet.
Detsamma vid brännbollen. Jag hade förtvivlat svårt att träffa bollen. I lyckliga stunder blev det en snedträff som skickade iväg bollen åt ett helt oväntat håll (det är samma sak idag med tennisen – snedträffar är ofta mina bästa vinnande slag). Jag borde använt det platta slagträet, som flickorna använde att slå lyrbollar med men det fanns gränser.
Jag vågade heller aldrig cykla med armarna i kors. Som de tuffaste killarna gjorde. Hade aldrig moped heller.
Slogs gjorde jag inte heller. Borde fått det lokala fredspriset.
Jag vågade inte dyka från trampolinen i badhuset. Än idag drar jag mig för att dyka eller ens hoppa ner i vattnet. Jag går ner på badstegen.
Och när jag tog simborgarmärket på vårt lantställe gick jag på botten halva sträckan.
Inte ens intellektuellt kunde jag visa på den manliga överlägsenheten. När jag spelade schack gav jag upp från första draget. Ingen idé, jag var ändå förlorad.
På vintern skulle man helst vara barhuvad eller möjligen ha en stickad mössa som var så djupt neddragen i pannan att man fick böja huvudet bakåt för att kunna se.
Och gärna lågskor.
Brylcreme i håret och stålkam i fickan och en kondom i plånboksfacket var givna tuffattribut. Den senare låg för de flesta kvar hela tonårstiden.
Jag har dessutom aldrig snusat.
Det var som ni hör en hård tid. Men numera är manligheten inte något problem längre. För nu är jag förvandlad till gubbe.
Och gubbigheten har jag inga som helst problem med. Och det är ganska trivsamt ska ni veta.
Tallyho!
