Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Det ringer i ditt öra.  Bild: Jurek Holzer / SvD / TT
Det ringer i ditt öra. Bild: Jurek Holzer / SvD / TT

Lars Fritsch: Konsten att ta bort sin tinnitus

Fråga mig inte hur jag kom på det. Ingen normal människa kan komma på en så knäpp lösning.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Nu skall ni få höra!

Nu skall ni får höra!

Det ringer i mitt öra!

Fast jag kan få det att upphöra!

Så det slutar att mig störa.

Men det är ett skitgöra.

Ren och skär poesi. Men för att uttrycka det mera prosaiskt så har jag tinnitus.

De finns en uppfattning om att man gärna får bli personlig men inte privat när man berättar om sig själv. Den distinktionen är lite svårt att förstå. Vad är personligt, vad är privat?

I den här texten kommer jag att gå längre än till det som kan antas vara privat och bli rent intim: jag tänker berätta om mina gäspningar och rapningar.

Det kan vara upplysande för unga människor, sådana som ännu inte har rådbråkats av tiden.

Inte minst läkarvetenskapen borde med häpnad och intresse ta del av följande:

Jag har tinnitus i mitt vänstra öra. Det har jag haft länge. Tiden börjar sin åverkan på en redan i relativt unga år. För årtionden sedan gick jag till någon tinnitusklinik i Linnéstan med mitt besvär, men blev avskräckt när de rekommenderade att jag skulle låta skära av någon nerv i huvudet för att bli av med problemet.

Det föreföll mig väl drastiskt och jag avböjde erbjudandet.

Ljudet i mitt vänsteröra låter som om man häller ut okokta gula ärtor på en bakplåt. Om man nu skulle komma på idén att göra det. Ett erbarmligt smattrande.

Gudskelov hör jag det inte jämt. Det kommer och går. Mest kommer det när jag är trött och missmodig, och gärna när jag skulle behöva koncentrera mig på någonting annat än att det trillar okokta gula ärtor ner på en bakplåt i mitt öra.

Efter något årtionde i detta tillstånd kom jag på att jag kunde tänka bort det. Fråga mig inte hur jag kom på det. Ingen normal människa kan komma på en så knäpp lösning.

Så här gör jag emellertid för att bli av med smattret. Jag tänker intensivt på örat. Jag blundar och riktar blicken in i skallen, vrider ögonen åt vänster så långt jag kan och ser genom min hjärna bort mot örat. När jag hållit på med det en stund avtar långsamt smattrandet för att till slut upphöra helt. Då kan jag öppna ögonen igen. Det är tyst.

Men. Eftersom jag då inte längre koncentrerar mig på örat återkommer smattrandet. Och jag får upprepa proceduren. Upp till en fyra, fem gånger får jag hålla på, men till slut lyckas jag övervinna oljudet. Och det blir slutgiltigt tyst och jag kan återgå till att läsa eller skriva eller vad det nu var som krävde min koncentration.

Jag har lärt mig att bemästra min åkomma. (Och det är över detta läkarvetenskapen borde häpna, och det borde föranleda en omfattande undersökning från deras sida.)

Men så häromdagen trädde mitt högra öra in i handlingen. Jag förmodar att det känt sig försummat under årtiondena. Det började med att jag gäspade. Jag var väl trött. Samtidigt ringde en liten klocka. Jag begrep inte var ljudet kom ifrån, det var ganska högt och tydligt om än det lät som om klockan var dymlad, dovt ljöd det. Det upphörde.

Jag var förbryllad men tänkte sedan inte mer på det. Och så gäspade jag igen. Klockan ringde.

(Med dymling skall klockaren ringa på dymmelonsdag. Han skall då byta metallkläppen mot en träkläpp, så att klockan ljuder dovare, eller åtminstone svepa säckväv runt metallkläppen. Om klockare idag alls bekymrar sig om sådant vet jag inte. Vi bor utom hörhåll för kyrkklockklang.)

Jag var förbryllad men tänkte sedan inte mer på det. Och så gäspade jag igen. Klockan ringde. Jag undrade vad det var som pågick, slutade gäspa, det slutade ringa. Men jag kom inte på sambandet.

Senare den kvällen råkade jag rapa. Klockan ringde. (Man rapar ibland, det är inget konstigt med det, alla rapar. Korna så mycket att de bidrar till växthuseffekten i nästan lika hög grad som bilismen.) Då äntligen förstod jag. Det var mitt högra öra som ringde.

Det nya är alltså att högerörat ringer med dymmelkläpp när jag gäspar eller rapar.

Det är otroligt fånigt.

Det går väl över, tänkte jag, men det har det inte gjort. Så jag har slutat att gäspa. Rapar är inte sällan ofrivilliga och då ringer det.

Ännu löjligare blev det när jag upptäckte att när jag åker bil på smågropiga grusvägar så ringer det också. Som en varning; smal och slingrig väg den här: ta det försiktigt. Denna varning är ju utmärkt också i sociala sammanhang, i sådana skall man varken gäspa eller rapa.

Bra tänkt av örat.

När jag gäspar, rapar och åker bil på grusväg ringer högerörat. Och allt som oftast trillar gula, okokta ärtor ner på en bakplåt i vänsterörat.

Det är verkligen fånigt.

Sådana spratt tiden spelar en. Den gör sig mödan att stanna till och jävlas – och sedan bara går den…

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.