I staden Rufisque, strax utanför Dakar i Senegal, letade jag efter en bankomat.
Det var härom året. Och Rufisque uttalas förresten ”Råfisk” av ortsbefolkningen. Om ni undrade.
Jag hittade bankomaten och runt den stod sådär tjugo personer i en gles klunga. De verkade inte stå i någon särskild ordning, men jag tyckte mig ändå förstå att de utgjorde en kö.
Nu för tiden lyfter jag inte ens blicken. Jag bara stirrar ner på markeringarna i golvet. Håll avstånd, håll avstånd.
Men vad för slags kö? Vilka regler gällde här?
Jo, det gick till så att man hörde sig för vem som var sist. Någon i klungan svarade, i det här fallet en medelålders man i gul skjorta. Och då gällde det för mig att memorera den mannen och hans skjorta, för nu stod jag efter honom i kön.
En stund senare dök en kvinna upp och frågade vem som var sist och jag sa att det var jag. Hon bar en grön klänning som var mönstrad med röda geometriska figurer, men det behövde jag inte memorera. Det var hon som måste komma ihåg mig.
Nu hade jag alltså min plats i kön. Däremot var det oklart när jag skulle ha pengar i näven. Bankomaten var nämligen tom.
Hur länge skulle det dröja innan den fylldes på? Ja, det gick ju inte att veta. Det var bara att vänta.
Kassakön på Hemköp.
Förr i tiden brukade jag mest stå och irritera mig på att folk framför mig var så långsamma. Kan du inte plocka upp varorna på bandet lite snabbare? Och betalkortet, kunde du inte haft det redo?
Nu för tiden lyfter jag inte ens blicken. Jag bara stirrar ner på markeringarna i golvet. Håll avstånd, håll avstånd.
Första gången jag köade till en krog och kom in.
Inte blev leggad och nekad. Utan insläppt.
Ingen värme har varit ljuvligare.
Man köar för att komma fram till något.
Så om jag ställer mig i bostadskön kommer jag väl fram till en bostad efter ett tag? Eller?
Vi har alla varit med om att någon har smitit före i kön. Det väcker en väldigt speciell ilska.
Några tänker: sådär ska jag också göra nästa gång, jag förtjänar inte att behöva köa bland en massa losers.
Andra tänker att samhället borde sluta dalta med folk som smiter före. Det behövs fler kontrollanter och hårdare straff.
Ytterligare några börjar fundera över hur man kan göra köer kortare och smartare och mer rättvisa.
Hur många som ingår i varje grupp avgör hur samhället blir.
När familjen åkte till England hade jag sagt till barnen, som fortfarande var små, att engelsmännen är det artigaste folket i världen. De säger please hela tiden och vid busshållplatserna står de inte utspridda som vi utan bildar kö på trottoaren. När bussen kommer stiger de lugnt ombord, utan trängsel, i tur och ordning.
Sedan kom vi till London. Och vid en busshållplats fick jag syn på just en sådan kö, och pekade ut den för barnen.
Vi tittade allihop. Ja, där stod de faktiskt, engelsmännen. I kö.
Det var egendomligt tillfredsställande. Det värmer i hjärtat att få positiva fördomar bekräftade.
I bankomatkön i Rufisque var det tillåtet att gå iväg en sväng utan att förlora sin plats, ungefär som när musikfans köar utanför Ullevi och har rätt att gå iväg och äta och kissa emellanåt.
När det kallades till bön från minareten försvann åtminstone halva kön till moskén. Men när folk kom tillbaka därifrån dök faktiskt en värdetransport upp och snart var bankomaten påfylld.
En efter en gick vi fram och gjorde våra uttag. Alla visste sin plats. Kön som såg ut som en klunga fungerade perfekt.
