Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 En flotta av fartygsmodeller, byggda av mästaren Karl Berglund.  Bild: Britt-Marie Brovik
En flotta av fartygsmodeller, byggda av mästaren Karl Berglund. Bild: Britt-Marie Brovik

John Brovik: Konserver, konsten och konjak

John Brovik gör en tankeresa från ett vykort.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det låg ett påskkort i vår brevlåda på landet. Ett konstkort, en underbart färgstark målning av Karin Parrow. Det var en vit husgavel som sömlöst gick över i knallblått sommarhav; allt var antytt, konturerna oskarpa, känslan intensiv.

Karin Parrow var Göteborgskoloristen som köpte Islandsbergs fyr tillsammans med sin man Torsten. Torsten Parrow var sjökapten och man la ett bud på fyren redan 1938. Men kriget kom emellan, stället behövdes som minutkik. 1946 flyttade Parrows in i huset utan el och vatten. Dottern Julia var med och det var hon som en gång berättade för mig allt jag vet om Islandsberg.

Ibland behövs bara ett vykort för att du ska komma i rörelse, förflyttas. Från en plats till en annan. Från nu till då. Senast jag tittade på en bild av Karin Parrow var på Gullholmens konstmuseum. Motivet på tavlan var vyn från Islandsbergs fyrhus. Det krokiga järnräcket mot sjön. Konturen av en spririggad segelbåt därute, tecknad med snabba, blåa penseldrag.

Islandsberg, målningen av Karin Parrow på Gullholmens konstmuseum. Bild: Britt-Marie Brovik
Islandsberg, målningen av Karin Parrow på Gullholmens konstmuseum. Bild: Britt-Marie Brovik

Det var en sensommarsöndag, vi kom seglande uppifrån kusten, landade på Gullholmen. Förtöjde i hamnen med pålstek och släppända och släntrade upp till museet. En salt pust från hamnen följde med mig in när jag stängde dörren bakom mig. Och det första jag såg var en rosa konservburk som oväntat balanserade överst på en tavelram. Snett till höger, en hel flotta av underbara fartygsmodeller, kuttrar mest.

-Du känner väl igen den här konservburken, sa Sune Johansson, museets curator och tillskyndare. Nu står det Grebbestad på den men den började tillverkas här på Gullholmen. Och det var den burken förstår du, det var den som drog konsten ut till ön.

Några meter från färjans tilläggningsplats på Gullholmen ligger en gul byggnad, en gång en sjökaptens lada i en tid när kritter och tidiga badgäster samsades om det sjönära läget. En byggnad som den här i hjärtat av ett av Bohusläns mest topprankade ställen kan förstås förvandlas till något väldigt privat och tjusigt. Men nu gick den till konsten istället. Till ett gränsöverskridande museum där kolorister och kuttrar samsas på ett naturligt, förtroligt sätt och definierar tiden.

Det var konserverna som drog konsten ut till Gullholmen förklarade Sune Johansson. Bild: Britt-Marie Brovik
Det var konserverna som drog konsten ut till Gullholmen förklarade Sune Johansson. Bild: Britt-Marie Brovik

-Jag har samlat konst i över femtio år, berättade Sune Johansson och det här museet startade jag med min bror Ingmar för femton år sen. Det var egentligen mamma Kethy som kom med idén att visa upp Bohuskonsten på det här sättet. Hon hade en kiosk här bakom och sålde både tavlor och karameller, du kunde få en stor Ollers för 300 kronor rakt över disk. De mindre var lite billigare.

Jag minns Kethys kiosk vid färjeläget, träffpunkten för oss. Färjan kom och gick, en liten ombyggd fiskebåt som hette ”Tuvesvik”, men namnet ”Sputnik” hördes mest. Folk rörde sig vant på bryggor och kajer. Man rodde och vrickade med stil i hamnen.

På Reso spelade en trio med blå club-blazers och randiga slipsar. Tjusigt. Och uppe på den lite sneda ängen en bit från kyrkan spelades det boll. Men hur var det nu med konservburken och konsten?

-Konstnären Arvid Ahlberg stod och målade nere vid hamnkanalen i Göteborg när Jakob Hallgren gick förbi. Hallgren var skicklig affärsman inom konservindustrin och såg att Ahlberg hade talanger som kunde stärka hans varumärke, hur hans bilder kunde fungera som reklam för konserverna. Du målar ju bra, lär han ha sagt. Kom med mig till Gullholmen!

Det var så det började, det var så konsten kom till byn. Efter Ahlberg kom vågor av konstnärer till Gullholmen, lockade av ljuset och miljöerna. De soliga husen, de smala gränderna, färgerna, båtarna. Vart man vände sig fanns nya motiv för en friluftsmålare.

En del konstnärer rotade sig rejält på Gullholmen, folkkäre Olle Olsson Hagalund var en. Han la 150 kronor på bordet, plus en flaska konjak, och fick köpt ett vitt enkelhus som flög upp ur myllret allra högst uppe på kullen på ön, Gatan 239; ett bra pris redan 1939.

Gullholmens konstmuseum ligger precis vid hamnen i vad som en gång var en kaptenslada. Bild: Britt-Marie Brovik
Gullholmens konstmuseum ligger precis vid hamnen i vad som en gång var en kaptenslada. Bild: Britt-Marie Brovik

Det var härligt att navigera runt på konstmuseet där tavlorna hängde tätt, tätt från golv till tak. Kanske väl tätt ibland, men kaptenens lada var ju inte så stor och det var mycket Sune Johansson ville visa fram ur sina samlingar.

Men jag gillade passionen på museet, den personliga mixen av drama och idyll i visningen. Tavlan med ångaren som går under vid Måseskär med en man kvar ombord, tavlan en bit ifrån med några röda sjöbodar på spinkiga stolpar och en ensam långa på tork i förgrunden. Och tavlan av Karin Parrow så, motivet ut från Islandsbergs fyr, ett av kustens jäkligaste blåshål där man nästan stått på öronen flera gånger.

Sune Johansson fyllde rummet med bubblande berättelser den där sensommarsöndagen. Det var stories, avslöjade hemligheter, oväntade stickspår. Curatorn vände plötsligt på en känd bild av Carl Wilhelmsson med två trotsiga fiskarkvinnor från Fiskebäckskil. Titta här! På baksidan fanns en känslig skiss i blyerts. Visst var det väl en av gubbarna i målningen ”På berget”, Wilhelmssons stora stämningsbild med fyra fiskare på utsiktsberget som spanar ut över havet i sommarkvällen?

På baksidan av en känd litografi av Carl Wilhelmsson fanns en förlaga till en av gubbarna som spanar mot havet i målningen ”På berget”, inköpt för 3 700 till Göteborgs konstmuseum 1908. Bild: Britt-Marie Brovik
På baksidan av en känd litografi av Carl Wilhelmsson fanns en förlaga till en av gubbarna som spanar mot havet i målningen ”På berget”, inköpt för 3 700 till Göteborgs konstmuseum 1908. Bild: Britt-Marie Brovik

Men här fanns också internationella stjärnor, Picasso, Kandinsky. Vi stannade vid en litografi av Pablo Picasso, tjuren och tjurfäktaren. Det var här Sune Johansson berättade om den sanslösa bryggan mellan Picasso och Bohuslän, säkert ett helt okänt blad i konsthistorien.

-Per Ivarson, sonen till Märta Taube och Ivan Ivarson, sa det här på en vernissage och vi blev verkligen förvånade. Familjen befann sig i Frankrike, i Picassos ateljé. Tavlorna låg på golvet, nymålade. Och jag är den ende i hela världen, sa Per Ivarsson, som sprungit och slirat runt med mina små fötter, och så måttade han med händerna för att visa precis hur små fötterna var, i Picassos tavlor på golvet!