Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kristoffer Kviberg: Grävlingen väntar på Godot

Det är det icke upplevda som är poängen, även för en grävling.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Min vän hade under helgen noterat en grävling som med till synes stort intresse följde en match i division sex sydvästra Sörmland.

Den hade tagit skydd bakom ett träd, men hade blicken fast riktad mot det amatörmässiga bollspelande som utfördes på den slitna gräsplanen. Där fanns ytterligare några tappra själar i publiken, dessutom en liten kiosk med konor som avståndsmarkeringar och handsprit på ett litet bord bredvid luckan.

Det är ingen överdrift att hävda att Mick Jagger har koll på hur man väntar med stil.

Liksom grävlingen har jag väntat; på att få gå på fotboll, på en kokt korv i pausen och, allt som oftast, en viss besvikelse vid slutsignalen.

Det är något vackert i ordet väntan, något lite vemodigt. En väntar på våren, på den rätta och förstås på bussen.

I frågor om väntan bör man vända sig till konsten. Pjäsen I väntan på Godot är en utmärkt början. Samuel Becketts absurda klassiker är en evig inspiration för den med minsta intresse för väntandet. Intrigen är tämligen enkel: huvudkaraktärerna Vladimir och Estragon väntar på en man som heter Godot.

Becketts pjäs handlar, även på djupet, om att vänta. Tror jag i alla fall. Den handlar med all säkerhet om en massa andra saker också, men min enkla tolkning är att vi måste hålla ut, att väntan är något fint. Möjligen att det icke upplevda är det som gör livet värt att leva. Eller nåt.

Det finns fler som varit intresserade av väntan, inte minst i musikhistorien.

Rolling Stones sjöng om att vänta på en kompis i Waiting on a friend. Med låten kom en fantastisk liten video där Mick Jagger hänger utanför en port och väntar. Han väntar förstås på Keith. Det är ingen överdrift att hävda att Mick Jagger har koll på hur man väntar med stil.

Håkan Hellström väntar på en årstid i det lätt flummiga eposet Vänta tills våren. Och i min personliga favorit Please Mr. Postman (mest känd med The Marvelettes och, förstås, The Beatles) väntar jaget på brevbäraren. Vissa tolkningar gör gällande att det minsann väntas på något annat än brevbäraren, själv har jag alltid tänkt att det är ett barn som väntar på ett brev från en brevkompis i exempelvis Arboga. Nu skrevs sången visserligen av ett gäng låtskrivare i USA 1961. Ändå har jag alltid visualiserat en 12-åring i en mindre svensk stad som med stort allvar slickar på ett frimärke och klistrar fast det i hörnet på ett kuvert. Detta är väl också det fina med konst av alla de slag, att man får tolka precis hur man vill.

Dan Andersson väntade vid en mila. Det är det inte särskilt många som gör längre. Man väntar kanske i ett gathörn, i en telefonkö eller möjligen i kön i mataffären. Dock inte vid milor.

Rent generellt väntar vi nog allt mindre. För inte så många år sedan förekom en stor del av mitt väntande på banken och posten. Numera använder jag appar i stället.

Hur som helst har jag, och grävlingen, väntat länge på att få kolla på fotboll i verkligheten. Samma dag som den här texten trycks i tidningen ska jag för första gången sedan i höstas gå ner till vallen i den sörmländska byn för att njuta av gärdsgårdsfotboll, en kokt korv med bröd och kaffe i plastmugg. Jag tror att det blir fint, vinst eller inte.

När jag tänker efter tror jag nog också att väntan, och längtan, är grejen. Att det icke upplevda är själva meningen med allt. Och att det självfallet gäller såväl människa som grävling.