Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Gustaf Ruberg
Bild: Gustaf Ruberg

Lars-Gunnar Andersson: Förr gick vi till tappen - nu går vi till macken eller laddstationen

En del göteborgska ord är nästan omöjliga att förklara för en stockholmare.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har nyligen blivit klar med ett Göteborgslexikon. Där finns lokalt göteborgska ord liksom mer allmänt västsvenska ord och uttryck.

Här kommer till att börja med en slev ur det göteborgska ordförrådet: antererad, bamba, bella, blixtbricka, brôta, byssja, bôdi, dasshare, dänka, dôna, exisen, exter, feckebôs, feppla, flane, flô dej, gânfink, gigga, gojla, hâla sej, hets, hånka, joggens, kallevanser, kicket, klissa, knô, knôka, kombarris, käck, la, lomme, läska, lôpotta, lôsa, måckli, môla, môsad, najda, parra, popper, potta kula, rassja, rôta, secken, siska, skevan, skåbba, skångra, smattra, snôrflôsa, svale, svalelag, talla, talle, tapp, teti, tjala, tjingsa, tjottaheiti, tjåmpi, tyken, velepinne, å hana, ånk och änna.

För en göteborgare är igenkänningsfaktorn hög, för en stockholmare är det en packe konstiga ord. Jag har låtit bli att förklara orden för att locka fram minnesbilder och funderingar.

För oss som vuxit upp med dialekten framkallar orden bilder av situationer och människor.

Ibland är det enkelt att förklara vad ett ord betyder, som att skåbba betyder ’skolka’ och lôsa ’dra benen efter sig’. Andra ord kräver lite mer utredning.

Tyken varierar mellan betydelser som framfusig, arrogant, elak, kaxig och uppkäftig. Situationen avgör tolkningen.

Jag ska ta upp ett par övergripande perspektiv på det dialektala ordförrådet.

Det första är att ordförrådet fungerar som ett personligt ordalbum. För oss som vuxit upp med dialekten framkallar orden bilder av situationer och människor.

Ta ett ord som parra. Det betyder ’hög fart’, men det är inte allt. För mig är det upplevelsen av fart, till exempel när jag åkte skidor nerför Bragebacken i Slottsskogen. Det var på gränsen till vad ekipaget klarade, då gick det mä en jävvla parra. Parra föregicks nog alltid av ett förstärkande ord. Världens parra eller en himla parra var mer städade uttrycksalternativ. Parra mäts inte i kilometer i timmen; ingen har någonsin frågat vilken parra som gäller på en viss vägsträcka. Parra avser upplevelsen av fart.

Ord som exisen ’värnplikten’ och cedera ’avstå, strunta i’ framkallar bilden av min far. Och vid uttrycket möska kvälle ’fira skymning’ ser jag min mamma sitta på en stol och titta ut genom fönstret i kvällningen. Hon brukade också säga lille talle ’liten unge’ när hon umgicks med barnbarnen.

Alla har liknande situations- och personbundna språkliga minnen. Men språket är ett socialt fenomen, något gemensamt.

Där har vi den andra punkten. Sådana här minnena ska delas, trots att de omöjligen kan vara kopplade till samma situationer och personer för alla. Bamba ’barnbespisning, skolmatsal’ är ett ord alla göteborgare känner till. Det var så det hette, så sa både lärare och elever. Till bamba gick man på bambarasten och där serverade bambatanterna bambamat. Ett annat exempel är svale ’trappavsats i trappuppgång’, och de som bodde på samme svale kallades svalelag eller svalag.

I en språkgemenskap måste vi vara överens om hur orden kan användas.

Däremot behöver vi inte vara överens om hur maten smakade i bamba. Vi har gemensamma minnen av orden bamba och svale, trots att vi inte gått i samma skola eller bott i samma trappuppgång. Individuella erfarenheter generaliseras till något delat.

Gigga betyder ’spotta’, men riktigt så enkelt är det inte. Alla barn kan spotta, men när man blir lite äldre, kanske tio år eller så, ska man lära sig att gigga – i alla fall skulle killarna det. Då samlar man saliven i munnen och blåser ut den.

Det var tuffare att gigga än att spotta. Den här ordkunskapen skapade ungarna på egen hand utan att ta hjälp av ordböcker, föräldrar eller lärare. Om man dessutom dragit ner lite snor i saliven skapades en snôrflôsa.

Ett annat udda uttryck är kånka för att beskriva hur små barn cyklar på vuxencyklar. De står upp och trampar, och cykeln vaggar från sida till sida.

Vi är också överens om hur dôna och brôta kan användas, två ord som beskriver både ljud och rörelse, och till det ett rejält mått av oaktsamhet. Någon kan exempelvis dôna eller brôta in i ett rum. Det syns, det hörs, människor och prydnadsföremål kan komma i vägen.

Man kan dessutom brôta på genom att höja volymen på radion, och man kan dôna genom att skjuta hårt när man spelar boll. En bil kan dôna förbi ute på gatan, men knappast brôta förbi. Vi har massor av sådan här detaljrik delad ordkunskap som vuxit fram genom tusentals samtal. Dialektens ord lever i talspråket, de syns aldrig i skrift.

En tredje perspektiv är ordens utbredning i tid och rum. Ord som fader och moder har funnits i många språk i flera tusen år. Tapp ’bensinstation’ är mer kortlivat och rumsligt begränsat. I Göteborg åkte man förr till tappen och tankade. Nu åker de flesta till macken, och en växande skara till laddstationen.

Att vi tappar ordet tapp är ofrånkomligt.

Ordens utbredning i tid och rum väcker frågan om deras livslängd. Kommer de ord jag nämnde inledningsvis att föras vidare till nästa generation?

Bland ett hundratal för mig självklara ord, är mina barn bekanta med ungefär hälften. Det skulle – hemska tanke – innebära att halveringstiden för det dialektala ordförrådet numera är en generation. För 75 år sedan var de dialektala vardagsorden betydligt mer seglivade. Massmedier, internet och samtalskontakter utanför kvarteret, staden och landet förkortar halveringstiden.

Det hör till föräldraansvaret att förse barnen med ett gott och fungerande språk, men det är kanske inte föräldrarna som ska lära barnen att säga hets när vaktmästaren närmar sig.

Eller ta ord som sylta, göra, gira, gura och môla för att gnida in snö i ansiktet. Sådana ord förmedlas mellan barnen, och då ofta på ett handgripligt sätt. Sådan konkret språkpedagogik som inkluderar syn, hörsel och känsel gör att orden fastnar: lukten av blöta yllevantar och känslan av snö som rinner ner innanför skjortan. Många sinnen ger starka minnen.

Detta är något av allt det man kan bläddra fram i det göteborgska ordalbumet.

Bild: Teckning, en Koppartranstapp, av Gustaf Ruberg.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.