Alla har sina proustska madeleinekakor och mina är pepparkakorna från Göteborgs pepparkaksbageri i Skår som farmor alltid hade hemma i de runda bleckburkarna. Triumferande kunde hon i november något år säga att hon minsann fått köpa två stora burkar av den snälla konditorn trots att hon missat att beställa vid midsommar. Att sätta tänderna i en sådan där pepparkaka med dess omisskännliga stänk av citrus är som att få halva uppväxten penslad i gommen men i dag är det söndagsstängt och jag får nöja mig med att försöka frammana smaken och den min svunna värld som hör pepparkakorna till.
Sommarlovet har sänkt sig över Sankt Sigfridsgatan och busshållplatserna fylls mest av Gothia Cup-spelare men inne i lilla bageriet med ograverad inredning från 1940 bakas det för fullt på vardagarna; julafton är bara fem månader bort.
På andra sidan rondellen står tre sömniga blåvitsupportrar med en bärbar stereo på bortaklacksvolym och väntar på att bli upphämtade för vidare färd österut och match mot Elfsborg. I en av dess tidigare skepnader hade bensinstationen plockgodis och sockerbitarna var alltid pinfärska. Någon dag efter Blåvitts andra Uefa-cupguld 1987 rullade jag upp jämsides med Johnny Ekström på avfarten ovanför macken med mitt nya körkort. Jag tutade, gjorde tummen upp och till slut förlänade Kallebäcksexpressen mig en undrande vinkning tillbaka. Sedan tankade jag och betalade för sextio liter bensin och ett hekto sockerbitar.
Det finns inga sockerbitar på bensinstationen längre men jag köper med mig en mugg kaffe och går mot den lilla parken bakom Skårs kyrka, Ekorrdungen kallad, och sneddar bort till trappan vid Björnbärsgatan som jag brukade gena upp för när jag skulle köpa pizza vid Skårsplatsen. Det kan vara 25 år sedan jag gick här sist och jag känner en katts misstänksamma blängande på mig från en förstukvist när jag promenerar in på Hagmarksgatan. En robotgräsklippare tar igen sig vid en häck intill trapporna. Det är nya tider i Skår.
På krönet vid Rangeltorpsgatan överraskas jag av en regnskur och söker skydd under några träd. Bortom de snabbt blötlagda takåsarna roterar Lisebergs nya pariserhjul värdigt och eftertänksamt medan Helix slungar sina passagerare i en vårdslös loop upp mot himlen; jag hör de upphetsade skriken, hade jag haft en kikare skulle jag kunna se skräcken i deras ögon. Plockar några hallon som växer vid stigens kant, tar en klunk kaffe. Regndropparna på muggens lock gifter sig med ljummen bryggjava och de sötsura bären i en säregen smaksensation.
Skår hörde till Örgryte socken och bestod av två hemman, Västergården och Östergården. Namnet påträffas första gången 1496, då som Skor i betydelsen inskärning eller skåra i marken vilket troligen syftar på stupet i berget nordost om Östergården. Det timrade tvåvåningshuset som står vid Skårs allé var en del av Östergården och restes någon gång under 1700-talet.
Området fick en reviderad stadsplan av den nytillträdde stadsplanechefen Uno Åhrén 1933 och byggdes huvudsakligen på mark som delvis tillhört landeriet Jakobsdal. 20-talets brokiga trädgårdsstäder i Bö och Örgryte övergår här i funktionalistiskt raka gator och det vilar en viss stramhet över kvarteren. Svallvågorna efter Per Albin Hanssons inflytelserika folkhemstal 1928 bröt in över en samtid där det kom att bli vanligare med garage än jungfrukammare. Många av husen i Skår utrustades emellertid med både och – för säkerhets skull – som om de stod med ena nocken i det gamla och andra i det nya.
Några av den svenska funktionalismens mest uppmärksammade hus ligger i närheten – Ingrid Wallbergs villa på Prytzgatan 2, hennes radhus på Brödragatan, Erik Fribergers Villa Lange på Barrskogsgatan 13 – men ingenstans finns en liknande sammanhängande funkisbebyggelse som längs Skårsgatans södra sträckning upp mot Skårsplatsen. När regnet upphör vandrar jag ner för Skårs trappor på andra sidan Ekorrdungen och kommer ut i ett hav av rhododendronbuskar mellan Skårsgatan 69 och 71. Drygt trettiotalet vitputsade lådor med plana tak, runda utbyggnader, altaner och fönsterband flankerar gatan som klyver Skår på tvären likt Broadway klyver Manhattan. Inget hus är det andra likt, de är byggda av i princip samma beståndsdelar men i ständigt nya kombinationer. Den mest experimentella och radikala funktionalismen har här blivit praktik och även om husen i början var svårsålda fanns det uppenbarligen en marknad för denna moderna estetik. Sedan kan man kanske förmoda att husen inreddes mer traditionellt borgerligt än avantgardistiskt.
En av dem som 1942 köpte ett av de nya husen på gatan var Helmer Petterson, konstruktör och projektledare på Volvo och mannen som utvecklade PV 444. I husets källarverkstad skruvade sonen Pelle på sin kullagerförsedda lådbil som han körde ifrån grannungarna med nedför Skårsgatans mjuka utförslöpa. Den elvaårige Pelle Petterson vann till och med lådbils-SM med sin bil 1943 och gatans fartkung skulle sedermera rita Volvos legendariska P1800 och bli världsberömd seglarkung, både i sittbrunnen och vid ritbordet. Men alltsammans började alltså i en källare på Skårsgatan 70. Bara detta gör gatan bevarandevärd även om den klarar sig på egna meriter.
Pärlbandet av vita funkislådor kröns av det gulputsade affärshuset uppe vid Skårsplatsen med butikslokaler på markplan och lägenheter på andra våningen. Gator strålar ut åt fem håll på denna sällsamt fridfulla och överdimensionerade trafikplats stor nog att spela brännboll på. Tiderna då Skårsgatan var en genomfartsgata och arbetarna cyklade förbi ner mot Lyckholms bryggerier och Göteborgs konfektion i Almedal är sedan länge svunna. Min pizzeria finns inte kvar och Blåvitt kommer bara få med sig en poäng hem från Borås. Men pepparkaksbageriet håller alltjämt ugnarna varma. Det är inte bara nya tider i Skår.
Fotnot: För den som vill läsa om husen på Skårsgatan rekommenderas den fina boken Funkis i Skår av bland andra Olle Andersson och Claes Caldenby (Makadam)
