Jag kan rekommendera Bob Dylans senaste skiva. Såg hans konsert som var helt briljant. Så skönt. Inga mobiltelefoner. Bara musiken och ljudet från scen. I skum belysning. I loved it. En häxmästare från medeltiden som uppträder i ett mörker bakom ett piano. Så tänder han ljuset med sina ord, fingrar och toner. Det är magiskt att tänka på innehållet i det han berättar. Han förför med orden. Han är kärleksfull, sen taggig, och dessutom lite vass ibland. En person som är svår att krama, och han förmanar oss om vi har fel förväntningar på honom. I livsförklaringar och statuerande påståenden, i tidlösa teman om livet, konsten, kärleken berör han djupt i ett sökande och berättade. Hur gör han? Undrar jag. Av nyfikenhet, för musans skull, i inspirationens tecken. Så är det. Han slutar inte fråga, undra och berätta. Fantastiskt bra. Tycker jag. Han spelade alla låtar från senaste skivan utom en. ”Murder most foul” som handlar om Kennedymordet.
Hur många artister spelar alla låtar från sin nya skiva? Han växer fortfarande. Han är 81 år gammal.
Jag lyssnar på trollerinumret i texten. Är det Kennedys mördare som sitter i bilen?
Går in och googlar lite på en låt från skivan som heter ”Key West (Philosopher Pirate)”. En av analyserna får mig att trilla av stolen. Jag kan tydligen inte engelska. Den handlar inte alls om det jag trodde. Tänkte att det är skönt i Key West, för det sjunger Dylan. Men nej. Han är en laglös i sin gestaltning i texten, i bilen som kör på vägen där han resonerar sig fram till att han får vara den han är. Han behöver få sans i sina sinnen, han kan inte fly från sig själv och accepterar detta. Jag lyssnar på trollerinumret i texten. Är det Kennedys mördare som sitter i bilen? Som dödade hoppet för Amerika och hela världen, som har påverkat oss då och fortfarande gör det än i dag? En av analyserna föreslår en sådan tolkning.
Jag vill inte bestämma mig för vad jag tycker.
Gillar själv tanken på att det är Bob som sitter i bilen.
En sak är säker. Berusning för sinnena blir det. Bra poesi har den verkan.
Hypnotiserad mellan dröm och verklighet transformeras jag och förs till en annan värld där logiken upphör. Det blir mer. Orden mellan raderna skapar sinnesstämningar som växer fram i mitt undermedvetna. Det finns mer att upptäcka än det vi först ser.
Sen är såklart smaken delad.
Min kompis tycker att Bob Dylan inte går att lyssna på. Han står inte ut med rösten. Jag tycker den är fantastisk. Som en sista strupe skälvande sanning innan allt brakar loss.
Tur att det finns poeter som gör världen lättare och roligare för oss andra.
Läser: ”Blonde” av Joyce Carol Oates. Tycker synd om Norma Jean. Vilka jävla svin som utnyttjade henne. Fan va bra hon va.
Äter: Är på turné, då blir det husmanskost. Oxfilé och drinkar, irish coffee. Espresso och gröt, glutenfri pasta med salsiccia. Och gin fizz, old-fashioned, och Helsinge Pilsener.
Lyssnar på: Bob Dylan, ”Rough and rowdy ways”. Slim Harpo och Gordon Lightfoot. Robert Johnson, ”Crossroads”. Big Joe Williams, ”Baby please don’t go”.
LÄS MER:Här är höstens bästa standup i Göteborg
LÄS MER:Jag vill också ha en vän som Slas
LÄS MER:Vad har jag för färg?
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
