Det började så här.
Jag stod på en stol och letade efter gamla texter. För att få inspiration antar jag. Precis då ringde telefonen. ”Vem ringer nu? Det passar inte alls”, tänkte jag.
Det är i ett sånt läge, om man rör sig för fort i en halvsnurr ståendes på en pianostol, som man kan skada sig illa och trilla.
Tänkte på när Keith Richards fick en kokosnöt i huvudet. Han hade letat efter en bok tror jag? Och så trillade han ner från ett träd och slog i huvudet. Eller hur det var.
Hann inte svara i telefonen. Ringde upp min vän en stund senare.
Vi var tvungna att knäcka roboten med ett absurdistiskt samtal. Vi började därför prata osammanhängande på ett sublimt underminerat sätt som bara en riktig vän kan förstå.
Vi började prata om sommaren, fotboll, musik, Trump och Sveriges regering och spritt språngande galna politiker som säger vad som helst. Den nya tekniken kom upp i samtalet. Apparna. Telefonen, övervakning och registrering. Min kompis tycker det är skönt om myndigheterna har koll på allt han gör. Mer ordning och regler funkar jättebra. För honom. Jag är tvärtom. Ur detta växte vår undran om det var vi som pratade med varandra. Hypotetiskt sett skulle det kunna vara en AI-app som härmar oss. Som lyckats tränga in i våra telefoner och kopierat rösterna för att sen klara av att ringa upp.
Vi var tvungna att knäcka roboten med ett absurdistiskt samtal. Vi började därför prata osammanhängande på ett sublimt underminerat sätt som bara en riktig vän kan förstå. Då tog det inte lång tid att klargöra att det var vi själva som pratade. Tillfreds avslutade vi samtalet helt abrupt med ett nasalt skrik.
En stund senare träffade jag mamma på lunch och berättade att det var jag som var där och inte en AI-robot. Hon var inte speciellt orolig. Tittade bara snett på mig när jag stängde av ljudet på telefonen för att kunna koppla av och inte blir störd av pipet. Satte direkt på ljudet igen. Kan vara något viktigt som händer.
Mamma tog en cigg. Allt var lugnt. Plötsligt ställde hon sig upp och utförde en pantomim av hur jag ser ut.
Efter lunchen som inte blev avbruten mer än en gång av ett telefonpip satte vi oss och tittade på fontänen. Mamma tog en cigg. Allt var lugnt. Plötsligt ställde hon sig upp och utförde en pantomim av hur jag ser ut, hukandes och helt frånvarande några korta sekunder när jag tittar ner i telefonen i min hand.
Pantomimen var underbart plötslig. Hon fångade min blanka blick och debila frånvaro. Som att jag är strandsatt på en öde ö efter en hemlig resa över Atlanten. Med halvöppen mun ser jag ut som om jag just förlorat en förmögenhet och glömt av var jag bor och inser att jag aldrig mer kommer att få rösta. Hon fångade mig mitt i livets meningsfulla meningslöshet.
Vi ska ta vara på samtalen med varann.
Äter: Glutenfri snabbmat. Caesarsallad som jag köper på påse. Toppar med stekt halloumi och salsiccia. Tar åtta minuter att göra. Drömmer om en cordon bleu. Har börjat med friterad ost igen. Blåbär med laktosfri mjölk.
Ser: Åkte till Neapel. Såg alla ”John Wick”-avsnitt på hotellrummet när jag inte kunde sova. Underbara ”Babylon Berlin”. Snabbspolade ”Peaky Blinders”. Har också sett Monet-utställning i Potsdam, Klimt i Berlin och Göteborgskoloristerna på Konstmuseet.
Lyssnar på: Oliver Anthony's megalåt ”Rich men north of Richmond”. En röst, en gitarr, en mick. Inget bolag. Ingen pr-plan. Bara rätt ut, och den är inte rasistisk alls, som etablerad mainstream påstår. Tycker jag i alla fall.
Läs fler krönikor av Carl-Einar Häckner:
LÄS MER:Att vara tillbaka på Liseberg kändes helt naturligt
LÄS MER:Att hitta lugnet på Capri
LÄS MER:Lisebergs osynliga dörr öppnades
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
