Sommarsemestern står för dörren. Årets bästa, och farligaste, tid. På ytan råder ett bedrägligt lugn. Inga aktiviteter som verkar förenade med fara. Småputtriga engelska deckare, pocketböcker i hängmattan, morgondopp och grillkvällar. Men under den beskedliga ytan lurar faran. I frihetens sysslolöshet ryms förödande tankar. Existentiell ångest som får en att ifrågasätta allt man kommit att kalla livet – vad man håller på med och hur man disponerar den tid man fått.
Lömskt invaggas vi i villfarelsen att det bara är att slappna av – en order som ytterst handlar om att vi ska återhämta oss för att bli redo att möta hösten. Sakta men säkert blir vi de personer vi alltid borde vara. Börjar tänka andra tankar än rent praktiska. Drömmer om saker vi trodde att vi hade glömt. Detta har ett pris. Att redovisa för sitt avprogrammerade jag att inga meningsfulla förändringar gjorts sedan förra sommaren är jobbigt. Liksom att se sig själv, när hösten tar vid, återgå till den person man tvingats bli för att tillmötesgå vardagen.
Sommaren ger en klarsynthet som, om den vore bättre på att mobilisera, skulle kunna leda till revolution.
Sommaren ställer allt på sin spets. Den manar till kampvilja med sin uppvisning i hur mycket mer allt skulle kunna vara. Får en att tvivla på rimligheten i resten av året och ens egen prestation som sitt livs förvaltare. Den ropar att något annat är möjligt. Intalar en att organisationskonsulten som ville förmå oss att tänka utanför boxen faktiskt hade rätt i att ”bara fantasin sätter gränser”. Sommaren ger en klarsynthet som, om den vore bättre på att mobilisera, skulle kunna leda till revolution.
Att kliva av ekorrhjulet under en längre sammanhängande tid är livsfarligt för ens känsla av mening. Det har de ansvariga i många andra länder förstått. Där kör de med långhelger och på sin höjd någon vecka ledigt emellanåt. Inte så mycket att man hinner börja tänka på livet och vad man gör med det. Endast precis tillräckligt för att återförenas med sig själv innan det är dags att packa ihop och göra sig redo för arbetslivet igen. Den svenska femveckorspermissionen framstår i sammanhanget som en högriskinvestering. Men ekorrhjulet är en stabil institution och kan kosta på sig ett if you love someone, set them free-tilltag. Hur nere för räkning det där hjulet än verkar vara när vi står i brytpunkten mellan sommar och höst, reser det sig alltid. Det var aldrig hotat. Inte på riktigt. Hela upplägget bygger på att det är självgenererande.
Jag brukade tycka att det var synd att just amerikanska försvaret hade lagt beslag på slagorden ”Be all you can be”. Det borde vara sommarens paroll. Så när batterierna laddas i sommar, använd kraften till något annat än ekorrhjulet. Släpp ut augustiversionen av dig själv. Gör som sommaren – be all you can be.
Läser: Välkomstmeddelanden med tidsangivelser. På restaurangen: Välkommen! Du har ditt bord i två timmar. På BB: Välkommen! Du har sängplatsen i 6–8 timmar efter avslutad förlossning.
Tittar på: Sammanhang där människor berättar vilka de är. Alla har ett narrativ. Man blir inte intressantare av att berätta för andra vem man är. Man blir intressantare av att vilja veta mer om andra.
Lyssnar på: Ett tonårsgängs diskussion om Heard/Depp-rättegången. Aldrig har påståendet att jämställdheten kommer att ordna sig automatiskt med den nya generationen känts längre bort.
Läs fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:Visst gör det ont när knoppar brister
LÄS MER:Obs! Detta mejl går inte att svara på
LÄS MER:Ingen fred utan krig
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
