Går ut från Focushuset i Gårda. Förbi Liseberg och dom fina målningarna på planket, där barnen står i ett dystopiskt framtida träskklimat och tittar på dom galna vuxna som spelar roulette med vår jord och fullkomligt struntar i framtiden. Det är lite Göteborg över den bilden. Vanliga människor har inget att säga till om hur det rivs, byggs och fattas beslut i den här stan. Känns det som. Vi är vana.
Jag hade inte tänkt att stanna så länge i Göteborg som jag gjort. Jag var på väg härifrån ut i världen. När jag var tolv år ville jag till Las Vegas och bli trollkarl.
Livet kom emellan om vem jag skulle bli, jämfört med bilden jag hade för länge sen. Livet förändras. Du föds, du kastas ut. Du springer slingan i skogen. Inser att det inte går att bli hockeyproffs för du började åka skridskor för sent. Det är för sent att börja spela hockey när du är tolv år.
Jag spelade ishockey i organiserad form i två år i Göteborgs ishockeyklubb i Kortedala. Åkte spårvagn en timme från Gårdsten med en hockeybag på ryggen. Tog ett år att lära mig åka skridskor och skjuta. Jag gjorde ett mål en gång. Då förlorade vi med 8–1 mot Kometerna eller Demonerna eller vad laget hette.
Trolleri funkade perfekt för mig hela vägen. Framför allt att stå på scen och göra något kul. För tre år sen fick jag en förfrågan om min barndomsdröm. Ett erbjudande att åka till Las Vegas och uppträda två gånger om dagen sex dagar i veckan i ett helt år. Jag kunde inte. Jag ville hellre stå på Teater Aftonstjärnans scen än att åka till öknen.
LÄS MER:Metamorfosen i verkliga livet
Dom drömmarna fick flytta ut. Dom kan inte bara bo gratis hemma hos mig. Drömmarna måste betala hyra i form av en insats som är tro, hopp och ett lustfyllt pirr i magen. Men de här drömmarna städade inte ens efter sig. Plockade inte undan och tog allt för givet och sen låg det pizzakartonger överallt i lägenheten. Kebabsås i soffan. Det började lukta.
Jag vräkte dom drömmarna.
Drömmarna gör ont, försvinner, förändras, blandas upp, ersätts and fades away. Som morgondimman i luften som dröjer sig kvar för att påminna mig om det jag strax ska glömma. Nuet ersätter drömmen. Jag känner mig som Doris i ”Hitta Nemo”. Inget då, inget efter, bara nu. Vi vet inte vad som händer ändå. Ingen idé att planera för mycket.
Dom viktigaste drömmarna får vara kvar. Dom glömmer jag aldrig.
Dom som fortfarande håller. Det som är jag på insidan.
Dom drömmarna är jag så väldigt rädd om. För det är det som är jag.
En är att uppträda på Teater Aftonstjärnan i Göteborg.
LÄS MER:Har dom tagit bort Läppstiftet?
LÄS MER:Mamma, jag och det engelska kungahuset
Läser: ”Spela fritt” av Stephen Nachmanovitch. Om inspiration och improvisation i livet, konsten och musiken. Underbar.
Lyssnar på: Boogie woogie, piano, mycket tidiga inspelningar från 1930-talet.
Äter: Gurka, avokado, paprika, ingefära, risnudlar, salsiccia och cordon bleu.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
