Jag var toastmaster på niornas hemliga avslutningsbal i Mölnlycke. Kul gig. En utmaning. Ingen på festen visste vem jag var. Jag som var megakänd 1992.
Vi står på en innergård på Wendelsbergs folkhögskola dit eleverna förts under hemlighetsmakeri. Dom är förväntansfullt undrande. En låt på spellistan, som en förälder satt i gång, har hamnat på repeat av misstag. Blir ofrivilligt komiskt, som i en film när samma sång spelas om och om igen. Tiden står still. Ungdomarna har ingen aning om vad som kommer att hända under kvällen. Dom är femton år. Jag vet ingenting om hur deras liv är och vad dom är intresserade av eller tänker på, upplever eller hur dom ser på sin framtid. Dom ser mäktiga ut där dom står i sina klungor i fina kostymer och balklänningar, uppklädda och beredda på fest.
LÄS MER:Konsten är som en blomma som behöver vatten
För länge sen, i början av 90-talet, visste jag vad ungdomarna tänkte. Jag var fortfarande själv nästan en ungdom när jag uppträdde på skolor och turnerade på högstadier och gymnasier med föreställningen ”Janssons frestelser”. Eller åkte runt på turné i Sverige för att ”rädda fritidsgårdarna” och drog en kondom genom näsan och sjöng egna sånger med min kompis Daniel.
Trettio år i förvandling. Det finns ett magiskt nummer, en illusion som vi trollkarlar kallar Metamorphosis. Den går till så att illusionisten står på en låda och blixtsnabbt byter plats med någon som ligger i lådan fängslad med handbojor inuti en säck. Så känns det när jag tittar på publiken. Som om jag bytt plats med mitt unga jag mot en äldre version av mig själv. Det gick väldigt snabbt. Före niornas fest hade jag stora tankar om vad jag ville få sagt till publiken. Ville säga till dom att allt är möjligt. Dom visste det redan.
Det är jag själv som inte är så säker längre.
Tiden är ett språng. Förvandlingen i allt. Ser bussen gå.
Ryggtavlor på dom som springer förbi.
LÄS MER:Mamma, jag och det engelska kungahuset
Jag har tagit en annan väg i mitt liv. Så fort jag känt mig ofri har jag tagit av på en sidogata. Vi kommer ändå aldrig att komma fram, har jag tänkt.
Vid sidan om Avenyn är det också fint.
Husen kröker, smalnar av. Hit kommer inte lika mycket ljus. Jag har mina bollar i fickan. En trollstav i handen.
Till slut är vi alla nakna.
Någon sa till mig en gång: ”Det spelar ingen roll hur fort du springer om du springer åt fel håll.” Håller inte alls med. Säg det till Spindelmannen. Eller någon annan som fått enorma krafter att ta hand om.
Du kan inte säga det till barnen från Mölnlycke.
Dom är stora, dom är mäktiga. Dom kommer ta över.
LÄS MER:Har dom tagit bort Läppstiftet?
Ser på: Samma som vanligt. ”Kronofogden knackar på” på TV4. Jag blir rädd. Och på Premier League, fast jag tänkt låta bli.
Lyssnar på: Helge Schneider, tysk artist. Jacques Brel. Och sen på Varietéorkestern när vi repar.
Äter: Thaimat faktiskt. Från Thai Moon Kitchen. Och min första cordon bleu på väldigt länge. Samt glutenfria kex med kaviar på.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
