På väg hastigt i en taxi. Chauffören och jag tjötar oss igenom resan ner till stationen.
Samma frågor som vanligt:
– Du va på Liseberg i år va?
– Nej.
Han fortsätter.
– För jävligt med Västlänken.
– För jävligt! svarar jag. Vad håller dom på med?
Det kan man undra. Ingen vill ha den där länken. Varför ska vi ha den? För att någon i Stockholm bestämt det? Kanske är det jättebra. Kanske det behövs. Vi förstår inte bättre, vi i Göteborg. På Ica Focus säger några till mig att det nog är bra. Jag är tveksam. Tänker på flygplatsen i Berlin. Ni vet den nya som aldrig öppnar. Den är försenad i sju år nu. Det fanns ett upprop där man kunde anmäla sig till invigningen av flygplatsen år 2052. Humor finns i Berlin. Det har vi i Gbg med.
Vi är skojiga vi göteborgare. Det tycker dom i Stockholm när dom skriver om att vi är så tokiga och inte vill ha den där länken. Klappar oss på huvudet. Så dumma vi är. Men vad vet jag?
Vet bara att jag trollar och gör det så mycket jag kan.
Skyndar mig från taxin in på tåget. Duvorna är nämligen med i en Ikeakartong. Vill inte att dom ska frysa. Vi åker första klass i tyst kupé och ingen vet vad kartongen innehåller. Börjar mina duvor hoa gör jag ljudrörelser med min mun så att dom andra resenärerna tror att det är jag som låter. Kommer undan med det ett par gånger. Men inte mer. Det är tyst avdelning. Duvorna får inte låta.
Ho ho… ho, säger jag och kurrar som en duva. Ho ho…
En madame framför mig tittar över glasögonen och höjer kritiskt på ögonbrynen när hon granskar mig. Hon bestämmer sig för att ignorera mitt kurrande och fortsätter att sms:a.
Kurre kurr kurr, säger duvorna. Jag öppnar munnen och buktalar mig själv.
Så går lite tid.
Tåget skakar. Jag filosoferar. Det är elavbrott och tåget stannar och startar.
Tittar ut genom fönstret.
Känner mig ändå lugn. Har gott om tid. Bestämmer mig för att allt är bra.
Jag har möjlighet att påverka mitt liv.
Träden svischar förbi. Försöker räkna dom.
Livet för länge sen blir suddigare.
Gårdsten blir mer mer som ett solblekt vykort från barndomen som hängt för länge på en vägg i köket och börja skifta färg. Ser inte alla nyanser mer. Bara konturerna.
Jag fyller gärna i själv med mina minnen. Tar ner kortet från väggen och börja läsa vad som står. Skickat till mig själv för trettiofem år sedan.
På framsidan står: ”Vi ska döda dom.”
Vänder på kortet och läser något som står längst ner i kanten. Verkar vara ett väldigt ljust minne: ”Idag har vi badat. Solen sken. Nu ska vi äta mat.”
Carl-Einar Häckner är trollkarl och komiker som ibland sjunger en visa. Aktuell med turné i Sverige med sin nya föreställning.
LÄS MER:Carl-Einar Häckner: Prata med varann om vad som helst
