Jag sitter hos frisören i tre timmar och njuter av att inte hon heller är så intresserad av att prata. En frisör i samma rum har en annan stil och det börjar snart kännas som om jag befinner mig i en sketch. Huvudpersonen babblar på med den ena efter det andra om hur mysigt det är att vara ”mammi” till tre busiga pojkar, om barnens handbollstalang och om hur de älskar att ”mysa” hemma. Jag lider svårt med hennes kunder som sitter som gisslan i stolen och blir översköljda av goja. Kan ingen göra nåt? Vid ett tillfälle blir det extra dålig stämning, när frisören refererar till senast de sågs, då kunden skulle på begravning av sin mamma i Dalarna och så vidare. Kvinnan i stolen försöker upprepade gånger avbryta, tills det bara återstår för henne att höja rösten och säga ifrån ordentligt: ”Min mamma är inte död!” Frisören: ”Va? Var hon inte sjuk ens?” ”Jo, men hon dog inte.” Frisören: ”Jaha.”
En stund senare kommer en gammal dam in på salongen. Frisören frågar slentrianmässigt varifrån kvinnan kommer. ”Polen”, berättar hon. ”Jag kom efter kriget, hade precis kommit ut från koncentrationslägret, förstår du.” I detta ögonblick stannar tiden. Jag kan inte slita blicken från damen med de vänliga ögonen som sitter där som vem som helst en tisdag och bär på såna fasansfulla erfarenheter. Men reaktionen från frisören uteblir. Det dröjer inte många sekunder innan hon tondövt drar igång igen, med babbel om matsäckar och hundens tokerier. Jag har verkligen försökt att bli mer förlåtande i min syn på andra människor, men det finns en gräns. Sanningen är att alla har ett val och den här personen har tillåtit sig själv att bli den fullkomliga idiot som hon är.
”Jag drabbas av plötslig panik och det enda jag kan tänka på är hur jag ska komma ut ur lokalen.”
På kvällen går jag till språkkaféet där jag arbetar som volontär. Jag tänker att jag ska låta människor prata – och det går bra att höra om livrädda bröder i Ukraina, hungrande släktingar i Eritrea och hela helvetet i Iran. Men så sitter jag plötsligt där med en syrisk man som jag av någon anledning känner mig besläktad med, och när han ser mig i ögonen och berättar om plågorna efter tortyren, drabbas jag av plötslig panik och det enda jag kan tänka på är hur jag ska komma ut ur lokalen.
Desperat projicerar jag bilden av frisören som jag inte vill vara framför mig. Kanske att hennes ignorans var ett uttryck för den rädsla jag känner nu, men att vi – förhoppningsvis! – har olika sätt att hantera den. Till slut lyckas jag bemästra impulsen och stannar i den syriska mannens berättelse. En stund senare sitter jag och skrattar med folk från olika länder som skämtsamt jämför sina diktatorer med varandra. När jag visslande cyklar hem skänker jag en tacksamhetens tanke till den korkade frisören.
Lyssnar på: Podden ”Alex och Sigge”, tio år efter alla andra. En stark trea. Älskar att de inte censurerar sig och skiter i om de stöter sig med någon.
Gör: Försöker lära mig att meditera och bråkar med alla tankar.
Tittar på: Nya säsongen av israeliska ”Fauda” (Netflix). Mycket action, lysande skådespelare, samtidigt som man får en inblick i en komplicerad konflikt (även om man inte fattar allt).
Fler krönikor av Sara Kadefors:
LÄS MER:Den välmående medelklassen och jag
LÄS MER:Vad hade hänt om jag blivit religiös?
LÄS MER:Bara de äventyrliga och självsäkra har en chans
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
