Nina Due har fått uppdraget att rädda Röhsska

”Hej och välkommen!” Nina Due håller upp den tunga trädörren till Röhsska museets personalentré på Teatergatan. Hon rör sig vant och snabbt i lokalerna. Röhsskas nya chef har hunnit jobba här i ett och ett halvt år, har lärt känna alla gamla skrymslen och alla nya vägar. Hon visar med stolthet runt i huset – ingen detalj verkar vara för liten. Vi provåker den nya hissen, med entré från Vasagatan, och tittar in i det nya kapprummet, där förvaringsskåpen just ska monteras.

– Vardagen har präglats av att ta extremt många beslut hela tiden. Om allt från innehåll i en utställning till hur ljussättningen ska vara, till vilka kranar vi ska ha på toaletterna. Det har varit högt och lågt under hela processen. Det gillar jag. Det finns inget bättre sätt att lära känna en verksamhet.

Göteborgs design- och konsthantverksmuseum har haft några turbulenta år. Den psyko­sociala arbetsmiljön har varit dålig och cheferna har avlöst varandra i hastig takt. Både personalens och själva byggnadens hälsa var i botten. I början av 2017 beslutade Kulturnämnden att det enda som kunde hjälpa museet var att stänga det tillfälligt. Bygga om, vädra ut, starta på nu kula, med vitt papper. Därefter rekryterades Nina Due som ny chef och hon hade sin första dag på jobbet på ett stängt museum. Trots situationen var det inget svårt val för Nina att söka sig till Röhsska när hon och familjen flyttade från London till Göteborg.

– Jag blev snabbt medveten om att det fanns en historik på Röhsska som inte var helt enkel. Men jag kom in utan bagage från varken Göteborg eller det som hänt här tidigare. Då är det enkelt att blicka framåt och lägga fokus på det. Jag har alltid varit intresserad av utmaningar i arbetslivet.

Växte upp i Asker utanför Oslo

Nu öppnar museet för besökare efter att ha varit stängt i två år.

– Många tror nog att det inte varit någon här inne i huset, men det har varit enorm aktivitet och ett högt tempo under en längre tid. Nu känns det jättekul att få öppna och fira det med göteborgare och andra besökare, säger Nina Due.

Under uppväxten i Asker, utanför Oslo, var Nina inte mer intresserad av färg och form än andra barn. Hon säger att valet att söka estetprogrammet på gymnasiet mer handlade om att hon inte gillade teoretiska ämnen, som matte, och enligt egen utsago var ”lite lat”. När studentmössan kastats i luften gav hon sig ut i världen på resande fot och jobbade som au pair i Frankrike. Men sedan lockade en bana inom design. Hon gick en grundutbildning på Kent ­Institute i England och studerade vidare till möbel- och produktdesigner, eftersom hon älskade formgivning. Men att faktiskt jobba som designer var något helt annat än att studera det. I stället sökte hon sig till Londons konst­gallerier och sedan, i slutet av 90-­talet, till inrednings- och möbelkedjan ­Habitat. Under den här perioden köptes företaget upp av Ikanogruppen och den stora butiken i Chelsea besöktes frekvent av både Ingvar Kamprad och Habitats dåvarande designchef och kreative ledare Tom Dixon.

– Tom Dixon har ett väldigt gott öga för design och jag tror att han var en bra match för Habitat på den tiden. Det handlade bland annat om att hitta en stil som både var det minimalistiska, västerländska uttrycket men att samtidigt arbeta med konsthantverkare från Asien som tillförde ett nytt formspråk, säger hon.

– Det var intressant ur ett kommersiellt perspektiv, eftersom man i en butik så klart vill att folk ska köpa produkterna, men det handlade också om att berätta något utan text och att presentera det på ett intressant sätt. Så småningom var det just att producera och ställa ut som lockade mig.

Nina sökte sig tillbaka till Kingston University och en utbildning till curator med inriktning på design. Efter praktikplatser i Londons museivärld och bland annat en tid på Victoria & Albert Museum hade karriären lett fram till jobbet på Design Museum, lett av formikonen Sir Terence Conran.

Efter två år på museet blev hon utställningschef och hon arbetade under museets stora flytt, från ett gammalt bananlager vid Tower Bridge till den nuvarande adressen i Kensington. Det innebar allt från kontakt med arkitekterna till personalfrågor och omorganisering – och hon ser vissa likheter med nyöppningen av Röhsska.

– Men jag hade mer tid på mig att lära känna min gamla arbetsplats i London. Här kom jag rakt in utan att känna personalen. Jag insåg att man behöver ta sig tid att lära känna verksamheten innan man tar beslut om vilken riktning man ska gå. Det handlar mycket om att ha en dialog, jag tror inte det blir bra om chefen står och styr från toppen.

Blev kvar i England i över 20 år

När Nina först kom till England trodde hon att hon bara skulle stanna över studietiden. Hon blev kvar i över 20 år, och lärde sig att vara prestigelös, tydlig och vänlig för att navigera i det brittiska kultur- och arbetslivet. Nina pratar varmt om London, särskilt med tanke på mångfalden och energin som finns där. Men hon säger samtidigt att kulturbranschen där är enormt tävlingsinriktad och präglad av att jobba så många timmar det bara går.

Hon och maken, designprofessorn Onkar Kular, bodde i Lambeth i den sydöstra delen av staden tillsammans med sina två döttrar. Men livet var hektiskt och sex månader innan det nya designmuseet i Kensington öppnade bestämde sig familjen för att flytta till Sverige.

– Vi fick veta att det fanns en intressant tjänst för min man på HDK och hade funderat en tid över att vi båda hade ett väldigt intensivt arbetsliv. Vi kände att vi behövde en sen förändring och det passade bra eftersom vårt äldsta barn skulle börja högstadiet. Så om vi skulle prova något nytt – varför inte Göteborg? Jag kom lite närmare min familj och det är enkelt att ta sig till andra städer i Europa. Det var inte svårt att tänka att Göteborg var ett bra alternativ till London.

Nina Due. Bild: Stefan Edetoft

1/4

Förhoppningen är att chefskapet på Röhsska ska erbjuda Nina Due en något rimligare arbetsbelastning, men samtidigt har den den engelska inställningen till arbete präglat henne mer än hon först insåg.

– I London jobbar man nästan ihjäl sig och att ta hänsyn till arbetstider och semester är bortprioriterat. Här i Sverige är folk väldigt måna om sin arbetstid och ser fram emot semestern. Nu ser jag det positivt, men i början kunde jag bli ganska frustrerad och jag har varit tvungen att backa lite i min mentalitet. Det är bra att sätta av tid till familj och semester. Det är en helt annan kultur i England, men jag klagar inte. Jag har aldrig haft så bra sommarsemestrar som sedan jag flyttade till Sverige.

Omger sig med föremål som har en personlig betydelse

Nina beskriver Göteborg som en ”hyggelig by”, liten i skala jämfört med London, men att det är just det hon ser som attraktivt.

– Vi har hittat en bra rutin här och kan promenera till jobb och skola. Jag märkte även en stor skillnad på luften, särskilt i början, när man kunde gå runt och bara dra in djupa andetag, minns Nina med ett skratt.

”Jag bryr mig inte om varumärken, det handlar inte om att visa upp sig. Den typen av prestige intresserar mig inte. Folk blir alltid överraskade över att vi inte har fullt med designklassiker hemma.”

LÄS MER:Nu öppnar Röhsska efter skandalerna – detta har hänt

Nina möts ofta av föreställningen att ett par med Nina och Onkars yrken automatiskt har ett hem fyllt av designmöbler. Men så är inte fallet. Hon beskriver stilen i lägenheten på Johanneberg, snarare som enkel och att hon själv vill omge sig med föremål som kombinerar karaktär och funktion, eller har en personlig betydelse.

– Jag bryr mig inte om varumärken, det handlar inte om att visa upp sig. Den typen av prestige intresserar mig inte. Folk blir alltid överraskade över att vi inte har fullt med designklassiker hemma. Men visst är vi intresserade av design, det vore ju konstigt annars när vi jobbar med det varenda dag. Design spelar en stor roll i vardagen, men det är inget vi tänker så mycket på. Med det sagt kan 14-åringen hemma bli ganska trött på oss. Hon tycker att vi är lite för perfektionistiska och har en mening om hur allt ska vara.

När familjen verkligen vill varva ner reser de till familjen Dues stuga i fjällbyn Beitostølen i Norge, en plats som varit deras andra hem under alla år.

– Där betyder design ingenting. Det är bra att man kan lägga det åt sidan så att det inte upptar ens dag hela tiden, det är nog ganska hälsosamt.

Med Röhsska museet vill hon visa att design angår oss alla.

– Jag vill att Röhsska ska bli en mötesplats för ett kreativt samtal och att vem som helst är välkommen. Du behöver inte vara expert eller ha jättestor kännedom om design och konsthantverk, man ska inte behöva ha någon förhandskunskap.

Den demokratiska synen på design innebär också att det inte bara ska handla om dyra, luxuösa föremål som en begränsad del av befolkning har tillgång till. Vardagliga saker fyller en lika viktig funktion och filosofin är att design finns överallt.

– Allt vi interagerar med i vår vardag har designats av en person. Det kan vara en kändisdesigner eller kändis­arkitekt, men det finns även väldigt många anonyma kreatörer som står bakom allt vi interagerar med i dag. Från våra mobiltelefoner till hur vi klär oss på morgonen eller går på spårvagnen och betalar biljetten med en app.

”Vi skiftar kanske fokus lite, men det som många älskar med Röhsska finns kvar. Som den unika samlingen, huset och känslan man får när man kommer hit. Det ska vara en positiv energi.”

Årets program på Röhsska knyter ihop design med samtidsfrågor som demokrati och hållbarhet och museet har fått en hel del nyheter, men trogna besökare kan vara lugna. Helt nytt blir det inte.

– Vi skiftar kanske fokus lite, men det som många älskar med Röhsska finns kvar. Som den unika samlingen, huset och känslan man får när man kommer hit. Det ska vara en positiv energi.

– Jag har svårt att se mig själv i någon annan bransch. Museum är kärnan av mitt intresse. Att man kanske inte blev en så bra designer är helt okej, det handlar mer om att kunna främja design och vara ett språkrör för design. Det valet har jag aldrig ångrat.

LÄS MER:Röhsska museet skandal för skandal

Ellinor Thunberg