Hela min kropp är insmord av karamell, apelsin och sirapslimpa. Åtminstone känns det så. Men det är priset som jag får betala för att prova ett hårresande stort antal julöl, en kategori där många sorter har en liknande smakprofil.
Men låt oss backa bandet. Jag befinner mig i ett provningsrum på Systembolagets huvudkontor i Kungsträdgården, Stockholm. Miljön är kritvit, lysrörsupplyst och allmänt omysig med ölen placerade i plastiga flaskkylare, på hyllor och skåp längs väggarna.
Här finns visserligen juldrycker som cider, glögg och sprit, men det är ölen som spelar förstafiolen. De bildar till synes ändlösa rader, totalt cirka 20 meter, som ringlar sig fram genom rummet. Synen är utmattande i sig.
Sammanlagt rör det sig om 191 olika öl. 38 av dem ingår i det vanliga säsongssortimentet och har en stor spridning över landet. Sex stycken är alkoholfria medan hela 147 är lokala sorter från små bryggerier. Puh!
Men nu är det hög tid att börja. När det handlar om så pass många öl måste man jobba snabbt och effektivt, dricka vatten då och då och bryta av genom att varva de typiska julölen med andra stilar. Först ut blir sorter som smakar tämligen lite, som alkoholfritt och de få ljusa lager som finns.
Går det att bedöma 200 öl på raken?
Dryckesmässigt är julen väldigt murrig. Många öl drar åt det mörkare hållet med fruktiga och brödiga smaker, i stilar från brown ale, dunkel och skotsk ale till old ale, bitter och mörk belgisk ale. Samt porter och stout förstås. Då och då dyker det upp en juicig ipa, som egentligen inte har med julen att göra men som piggar upp.
Jag läppjar på öl efter öl. Sköljer munnen med ständigt nya aromer och spottar ut. Smakar och spottar, spottar och smakar. Snart vet jag knappt vilka öl som provas, utan antecknar och betygsätter på löpande band.
Det känns som att befinna sig i en ond dröm, där jag jagas ned i ett sörjigt brunt kärr bräddfullt av julens smaker.
Efter något som känns som en evighet är jag halvvägs. I drygt två timmar har smaklökarna konstant bombarderats och gjort munnen till ett kaos av kola, choklad och apelsin. Värst är de kryddade ölen som vältrar sig i enbär, kanel och pepparkaka. Kväljande är ordet.
Går det verkligen att bedöma nästan 200 öl på raken? Det tycker jag, även om antalet är oseriöst stort. De flesta sorter kräver bara ett par smuttar och det går snabbt att känna igen hög eller låg kvalitet. Men visst blir det ett virrvarr i munnen, vilket kan påverka bedömningarna.
I grunden är så pass omfattande provningar orättvisa. För att lära känna ett öl och ta till sig smakerna ordentligt bör man dricka åtminstone ett helt glas – ta det lugnt och bekanta sig med drycken, i takt med att dess karaktär förändras när temperaturen går upp. Men sådant är det bara att glömma nu.
När det är runt 40 öl kvar vill jag bara ge upp. Rummets konturer börjar lösas upp
I provningsrummet fortsätter jag att jobba med glasen, spottkoppen och kulspetspennan. Tiden är knapp och det känns som att befinna sig i en ond dröm, där jag jagas ned i ett sörjigt brunt kärr bräddfullt av julens smaker. På torra land står jultomten och skrattar.
När det är runt 40 öl kvar vill jag bara ge upp. Rummets konturer börjar lösas upp medan burkar, flaskor, etiketter och ölnamn illvilligt dansar framför mina ögon. Men jag är envis och biter ihop, klämmer de sista ölen med hjälp av ren viljestyrka. Äntligen är det över.
Minnet är dock kort. Snart lär jag ha glömt bort denna klibbiga upplevelse och köper nog några julöl när högtiden står för dörren.
