Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ola Salo är livrädd för att vara tråkig

Ola Salo har sina hits långt tillbaka i tiden. Kanske har han gjort sitt i rockvärlden och fått sagt det han ville säga. Kvar finns i stället lusten att hitta nya sammanhang för sitt artisteri. Dessutom den ständiga frågan: hur åldras man som glamrockstjärna utan att bli tråkig?

September 2018. En trappa upp på Rondo sitter en medel­ålders småländsk glamrockstjärna som inte skrivit en hit på många år och är livrädd för att bli tråkig. Han sneglar på sin leopardmönstrade Iphone som surrar till på nytt. Det har varit en intensiv dag, i morse gick nyheten ut att Ola Salo sätter upp krogshowen It Takes a Fool to Remain Sane med premiär på Rondo i januari. Han är glad och lite lättad, responsen har varit bra, inte minst från alla gamla Ark-troopers. Men ändå – för tio år sedan trodde The Ark fortfarande på världsherravälde, nu gör sångaren och frontmannen en krogshow baserad på deras mest kända låtar. Hur i hela fridens namn blev det så här?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Man hoppar ju till lite på begreppet. Jag som många andra har väl en bild av krog­show som firmafester och någon gammal underhållare som drar en vits och sedan bryter ut i Mustang Sally samtidigt som publiken tuggar på en plankstek. Men jag tyckte att det fanns anledningar att inte hänga upp sig på den bilden. Krogshowen har blivit ett slags förhöjd konsertupplevelse på en fast scen och jag har lagt märke till att hela fenomenet är under stor förvandling i likhet med mycket annat inom musik­branschen. Du ser kreddiga rockband på färjekryssningar, du ser seriösa singer songwriters på julgalor, du ser …

Ola Salo på Diggiloo-turné …

– Precis, du ser plötsligt lite halvarty artister på Diggiloo. Och när man inser att många av de traditionella plattformarna för musik har försvunnit får man omvärdera de som finns. För mig är det där något slags gatuteateranda, man tar sitt artisteri till där folk är. Någonstans är det också att ställa sig utan­för en värdeskala som någon annan har bestämt.

Växte upp i småländska Rottne

Ola Salo är sladdbarnet och prästsonen (”det är Alice Cooper också”) som växte upp i småländska Rottne mitt i bibel­bältet och sjöng så att kossorna samlades vid stängslet, ordnade mytomspunna fester i den föräldrafria prästgården, for in till Växjö och såg Oliver Stones film om The Doors och insåg att han ville bli rockstjärna. Tillsammans med några andra käcka småländska bondtjuvar och en dos messias­komplex bildade han ett band med det modesta namnet The Ark och blev glittrig bisexuell androgyn folkbildare som predikade queer­teori från scenkanten mellan de allt fler hitsen.

Friheten att bryta mot alla normer har sällan låtit så bredbent, bombastisk och vacker. Och folklig. Det var roligare att få ha kul och vara sig själv än att vara Kent-cool. Är man med i Bingolotto utan att kompromissa gör man dessutom mer skillnad än att hela tiden vistas i en liten klick av likasinnade i en klubb för inbördes beundran.

– I den mån The Ark gjort avtryck i vår samtid är det väldigt mycket på grund av den inställningen.

Längtar till jobbet. ”Det ska bli så oerhört skönt att bara gå till jobbet under en lång tid framöver och köra sin krogshow. Att det under den perioden får stå lite stilla kreativt tänker jag använda till att bara känna efter vad jag skulle vilja göra. Jag börjar bli sugen igen på att skriva ny musik och har lite idéer kring det. Men jag känner mig väldigt öppen för att göra andra saker också. Nya saker. Jag tröttnar liksom aldrig på det.”. Bild: Linus Sundahl-Djerf

”Hur stora kan ni bli?” frågade magasinet King 2007. ”Skamlöst stora”, svarade Ola Salo och vann Melodi­festivalen samma vår med The Worrying Kind, en låt om panikångest, men slutade på 18:e plats i finalen. ”Vi är världens bästa band oavsett den här dyngtävlingen”, sa Ola.

2011 for The Ark på avskedsturné. Hellre sluta på topp än att dra allt ett varv för mycket, hette det. Ola Salo fick flyga vidare på egen hand.

– Jag gick aldrig omkring under The Ark-åren och önskade mig en solokarriär. The Ark var en fantastisk miljö att vara kreativ i och det var en stor tillgång att ha fem människor runt mig vars smak jag respekterade så himla mycket. Själv har jag aldrig varit intresserad av smak, haha, jag har en ganska hopplös inställning till estetik. Jag gillar att göra grejer, inte att döma grejer.

LÄS MER: Ola Salo lovar att maxa showen på Rondo

Och att göra grejer, högt och lågt, är precis vad Ola Salo har ägnat sig åt de här åren efter The Ark. Han har varit programledare, skrivit rockopera, medverkat i Så ­mycket bättre, stått på alla möjliga slags scener i alla möjliga sammanhang, mer och mer besatt av själva ­artisteriet. Har velat utveckla sig som sångare och närma sig det här med att uttrycka sig med kroppen, kanske till och med … han vågar knappt säga det … dans.

Men handen på hjärtat: hur många av hans låtar från senare år kan vi gnola?

– Hade en fortsatt pop- och rockkarriär varit hela min tillvaro hade det nog känts lite otillfredsställande, men livet efter The Ark har kretsat kring så mycket annat som har varit superstimulerande. Dessutom har jag haft lite blandade känslor kring huruvida jag har så mycket mer att tillföra pop- och rockvärlden. Min tanke när vi la ner The Ark var nog att jag hade gjort mitt på den punkten.

Med det sagt skriver han låtar hela tiden, men det är många stjärnor som ska stå rätt för att han ska få ut ­något, än mer få det att fästa på samma sätt som singlarna med The Ark gjorde. Dessutom blir varje låt han släpper som inte är en framgång i någon bemärkelse ett misslyckande när alla hoppas på en ny Calleth You, Cometh I. Det skapar en ganska ängslig känsla hos omgivningen som färgar av sig på Ola.

– Förr i tiden var ju mitt skrivande något som skedde i samspel med en publik och det var väldigt inspirerande. Så även om jag är tillfreds med idén om att jag kanske gjort mitt i rockvärlden skulle jag vilja hitta ett sätt att låta folk ta del av den musik jag gör på ett lite mer anspråkslöst sätt.

Förebild och barriärsprängare

På 00-talet var Ola Salo en förebild och barriärsprängare för många. Någon som trotsigt vek av från allfarvägarna och visade på andra och roligare stigar, någon som sjöng sig hes om friheten att vara sig själv och eldade på alla där ute i publikhavet att också våga. Men också någon som tidigt förstod att det man inte kan fly ifrån är en väl så viktig del av en och något man måste förlika sig med. Gudarna ska veta att vi behöver sådana människor. Att han inte har samma djupa betydelse för lika många människor i dag tar han med en axelryckning.

– Självklart är det så. Och det ska vara så. Det finns en ny generation artister nu som gör den grejen på ett sätt som är mycket mer relevant än vad jag skulle kunna göra.

Det enda Ola Salo är livrädd för är att vara tråkig. Som 41-årig tvåbarnsfar är det viktigt att visa att det inte finns något han sa på The Ark-tiden som han backar från.

– Jag har frågat mig själv vad kärnan är i mitt artisteri. Åren efter att The Ark lade ner var nog mitt svar att jag borde skala bort det clowniga, galna och excentriska och ha kvar det djupsinniga och livsvisa. Men det har blivit allt tydligare att det där stolliga och excentriska var en viktig del av mitt budskap. Och det som gjorde att jag tyckte det hela var kul. Att gå sin egen väg låter ju bra, men priset är ofta att du blir betraktad som en pinsam stolle. Och det vill folk ofta slippa. Det mest livskraftiga i mitt och bandets budskap var att det går att finna en stolthet i just det. Och att utmaningen i att omfamna sin inre pinsamma stolle ser olika ut i olika faser av livet. Så i dag tror jag absolut att du kan åldras med värdighet som pajas. Eller som glamrockartist med sina största hits bakom sig.

Rolf Ola Salo Svensson

Född: 19 februari 1977.

Familj: Hustrun Anneli Pekula, döttrarna Judith (8 år) och Miriam (3 år).

Gör: Sångare, låtskrivare och tonsättare. Komiker, skådespelare, regissör, manusförfattare.

Bor: Lägenhet i Malmö och hus på skånska landsbygden.

Bakgrund: Grundade 1991 The Ark som vann Melodifestivalen 2007. Har spelat i flera musikaler, främst i Malmö, däribland huvudrollen i Jesus Christ Superstar 2008–2009.

Aktuell: Med krog­showen It Takes a Fool to Remain Sane som har premiär på Rondo den 24 januari.

December 2018. Innanför entrén i Dansens hus på Kungsholmen i Stockholm sitter en 41-årig tvåbarnsfar och är livrädd för att bara vara rolig. Han funderar på att gå och se filmen Bohemian Rhapsody i kväll, har läst alla böcker som finns om Freddie Mercury och vet att han kommer vara väldigt kritisk, det blir så när man är lite för insatt. Hans medhavda wienerbröd ligger orört på kafébordet, från husets inre hörs musik när en dörr öppnas, utanför lägger sig den råa dimman över huvudstaden som rustar för fredagskväll. Nya löften, nya besvikelser.

Ola Salo är redo för Rondo. Text, musik och koreografi är klart. Efter nyår flyttas repetitionerna till Göteborg. Det ger tre veckors marginal fram till premiären för att komma till rätta med det som eventuellt inte sitter. Eller bara få en snurrscen att snurra som den ska. En ovan känsla för Ola, som är van vid att det alltid är för lite tid.

Sal fyra är bokad och regissören Edward af Sillén är på ingång för att repetera med Ola. Mejsla ut så mycket Ola ur Salo som det överhuvudtaget går.

– Edward är en mästare på att få fram vad som är känslan, vad som är humorn, i något. Det har varit jättekul att jobba med honom, säger Ola.

För att vara en person som älskar att hålla låda kommer det vara anmärkningsvärt lite prat i krogshowen. Henrik Schyffert som skrivit manuset har kokat ner hela Olas bakgrund, The Arks tillkomst, vad man ville förmedla och hur det är att bli vuxen som glamrockartist till ett destillat på fyra sidor text. Eller 15 minuter prat. Resten är musik och dans.

– Jag hade aldrig kunnat skriva den här texten och ringa in de här ämnena med så lite ord. Henrik är ett geni på att komprimera saker och hitta det koncisa. Själv är jag inte särskilt talangfull på att vara kärnfull, det har du märkt, tror jag, haha.

Ola Salo berättar om en livslång olycklig förälskelse i att vara koncis, effektiv och systematisk. Att ständigt problematisera allting har sina poänger men kan lika ofta göra tillvaron besvärlig.

– Som kreatör är det en jättestor tillgång, men i mitt privata liv har det varit en belastning. Enkla saker som att vika tvätt kan bli oerhört komplicerade för mig.

Eller som när han var student i Lund och tyckte att han sett igenom en helt godtycklig och korkad norm, nämligen att dygnet ska vara indelat i en sömnperiod och en vakenperiod. I stället införde han något han kallade VP1, vakenhetsperiod ett, som varade fram till lunch så att han kunde närvara på föreläsningarna. Därefter inföll SP1, sömnperiod ett, under hela eftermiddagen. Sedan gick han upp lagom till den tidiga kvällen, VP2, och kunde vara kreativ några timmar och gå ut och dansa till klockan tre på natten och sömnperiod två. Ganska genialiskt egentligen, om bara övriga världen inte hade envisats med att fungera på att annat sätt.

– Jag tror att en del av The Arks framgång låg i mötet mellan min förmåga att knorra till saker och det som de andra var så bra på och plockade fram hos mig: rak kommunikation, att det måste vara kul och ha en tydlig energi och känsla. De var inte särskilt imponerade av mina mer pretentiösa sidor eller mina ambitioner att vara intellektuell.

Han återkommer ofta till The Ark-åren oavsett vad han pratar om, det är som att de fem andra medlemmarna sitter på hans axel som osynliga fåglar.

– Det är inget jag tänker på själv alla gånger, men det stämmer nog. The Ark är ju anledningen till att jag fortfarande har en karriär, jag står i evig tacksamhetsskuld till det där gänget. På ett enormt våghalsigt sätt sa de alltid ”absolut, vi kör”, när jag kom med en tokig idé om hur vi skulle se ut eller låta. Så det är väldigt viktigt för mig att ge dem en plats i min berättelse.

Han håller fåglarna – Sylvester Schlegel, Martin Axén, Mikael Jepson, Lars Ljungberg och Jens Andersson – underrättade om hur showen växer fram, säger att han aldrig hade kunnat göra det här om de andra tyckte att det var jobbigt. Det är Olas hits, men det var bandet som tillsammans bar låtarna till en nivå av framgång som legitimerar att han 15 år senare gör en krogshow av dem.

Ola Salo. Bild: Linus Sundahl-Djerf

Under The Arks glansår kunde Ola känna att han bemästrade konsten att prata om livet och stå och vifta på höfterna och göra mäktiga poser på en scen till fulländning. Men bortom det där fanns emellanåt bara ett gigantiskt tomrum. Han kom hem till ett hem som inte var ett hem utan mer såg ut som om inbrottstjuvar varit på oväntat besök, han hade inga fasta relationer och överhuvudtaget väldigt lite utrymme för privatliv.

De senaste dryga tio åren har han ägnat åt att fylla tomrummet med innehåll. Det ska finnas ett liv att komma hem till när han kliver av scenen och det där livet finns nere i lägenheten i Malmö och i ett hus ute på landet. Ola Salo som själsligen alltid känt sig som en mellan­existens mellan man och kvinna blev aldrig Father of a Son men väl till två döttrar tillsammans med vännen från förr, sedermera hustrun, Anneli. Rock­idolen som levt rövare sitter numera i bilen på väg hem från lämning av barnen på skola och dagis och drar igenom sin Spotifylista med sångövningar.

– Jag övar skalor på vägen hem från lämningen och på vägen till hämtningen har rösten värmts upp och då blir det någon riktig aria eller svårsjungen låt. Ungefär lagom när man börjar rulla in i samhället där dagis ligger kommer man fram till de där sista hjältetonerna och då brukar jag alltid åka förbi någon jag känner. Jag måste se helt vansinnig ut.

Att vara pappa är det mest givande han varit med om och samtidigt bland det svåraste.

– Jag har hunnit skapa så mycket identitet i det här artisteriet där allting kretsar kring mig och där jag fått betalt för inte växa upp. De delarna av pappaskapet som handlar om att vara rolig, att bonda med barnen, att leka, ha kul, att ge mig in i deras fantasivärldar och bekräfta dem, de bitarna har jag väldigt lätt för. Men det är ju bara den ena sidan av föräldraskapet. Den andra sidan är att verkligen vara en stabil vuxen som sätter gränser, som har framförhållning och planering och som kan skapa struktur som gör att barnen får en känsla av stabilitet och trygghet. Den biten får jag dagligen jobba med stenhårt. Det är bara kul att ha en crazy Televinken-figur till pappa till en viss gräns.

Njuter av sitt svenniga vardagspusslande

Så Ola Salo som en gång i tiden gick naken på stan och vållade diplomatisk kris när han i Washington sa att han hoppades att ett passerande flygplan var på väg mot Vita huset har alltså numera barnstol i bilen och susar genom den skånska pastoralen med elastiska stämband och njuter av sitt svenniga vardagspusslande. Han heter ju trots allt Svensson i efternamn. Och, erkänner han, visst är det är lite ironiskt att prästsonen från Rottne som hyste en sådan brinnande längtan till storstaden och kände sig ämnad för större vyer tillbringar så mycket tid på landet. Men en gång lantis, alltid lantis. Låt vara glittrig. Att döttrarna en dag kanske tvingas göra samma resa mot de större vyerna är en annan femma. Det är bra att få mycket lantluft i lungorna, konstaterar han nyktert och ser ut som en ansvarstagande tvåbarnspappa med barnoveraller och leriga stövlar i groventrén.

Också ett värdigt sätt att åldras som glamrockstjärna.

– Artisteriet har lett in mig i en identitet där jag trodde att jag inte skulle vara tillräckligt intressant om jag växte upp helt. Men bortom alla paljetter och pamfletter är jag en ganska vanlig person som brottas med samma bekymmer och livspussel som alla andra. I hela mitt liv har jag ägnat mig åt att omfamna de sidor hos mig själv som är potentiellt misslyckade och pinsamma och försökt vända dem till styrkor och skapa något utifrån det. Först insåg jag att jag var mindre än alla andra, sedan att jag var prästbarn, sedan i tonåren att jag aldrig skulle bli en maskulin man, sedan i 20-årsåldern upptäckte jag att jag kunde bli kär i både tjejer och killar och gjorde bisexualiteten till något som jag stod upp för. På sätt och vis kanske jag gör den här showen på Rondo som ett uttryck för vad som kan vara potentiellt pinsamt och misslyckat för mig i dag: att jag har mina största hits bakom mig och inte är så oerhört spännande som artist längre. Fast jag är nog lyckligare än någonsin.

LÄS MER: Ola Salo gör nästa krogshow på Rondo

Ola Salos tio favoritlåtar från glamrockeran utan inbördes ordning:

David Bowie: Lady Grinning Soul (1973)

Roxy Music: Do the Strand (1973)

Suzi Quatro: Devil Gate Drive (1974)

Jobriath: Space Clown (1973)

T Rex: Ride a White Swan (1970)

The Runaways: Cherry Bomb (1976)

Tears: Ooh Lah (1974)

Steve Harley & Cockney Rebel: Psychomodo (1974)

Brett Smiley: Va Va Va Voom (1974)

The Smoke: Shagalagalu (1974)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.