Den som bor eller växer upp i Göteborg får nästan automatiskt ett förhållande till valen på Naturhistoriska. Du är från Stockholm, vad fick dig att intressera dig för Malmska valen?
– Länge kände jag inte alls till den. Men så fick jag för många år sedan se bilden där valen är på väg ut ur en byggnad. Jag blev fascinerad och började läsa om August Malms liv och verk. Jag fick tag i hans redogörelse över bärgningen av valen, och andra publikationer, bland annat hans ”Anvisning att konservera naturalier” vars titel jag lånat.
Vad var det som lockade dig?
– Det var något med den där bilden av valen på väg ut ur byggnaden som talade väldigt starkt till mig, det var något närmast arketypiskt över den. Och så var det något Werner Herzog-likt över Malm och hans idoghet med denna val som skulle bli hans livsverk. När man läser hans redogörelse kan man ana ett uppdämt behov av att åstadkomma något stort. Ibland blir han ofrivilligt komisk i sin iver att framstå som vetenskaplig. Delvis är det väl tiden som skapar effekten, men att läsa det i dag är både rörande och oroväckande. Malm är typisk för sin tid, en allkonstnär som intresserar sig för alltifrån luftväxlingsapparater till ögats vandring hos hälleflundran. Och samtidigt som han tar djur av daga för att konservera dem, bildar han ”Sällskapet småfoglarnas vänner” som har kommit att betraktas som Sveriges första djurskyddsförening.
LÄS MER: Malmska valen strandar i Askimsviken
Din bok är nu ingen fackbok om valar, utan en poetisk, nästan drömsk, bok som skildrar människors strävan, minnen och liv genom August Malms historia.
– Ja, den var ett försök att utforska frågor om verklighet och förgänglighet. Alla människor har sina strategier för att hantera sitt liv och sin framtid, men det slutar ofta med en svårighet att leva här och nu. Och vi må ha tilltro till vetenskapen, men vetenskapen är kanske inte så skild från trosföreställningar som den vill utge sig för att vara. Och vad händer med vetenskapen när den fjärmar sig från hjärtat? I Malms dödsruna från 1882 beröms han som ”en av de få män i vårt samhälle, som ägnat sig uteslutande åt vetenskapen”. Men ur medmänsklig synvinkel är det kanske ingen bragd. Där lämnade Malm en hel del övrigt att önska. Under en vistelse i Nordkalotten begår han en handling som för en tid utesluter honom från den akademiska världen i Sverige, vilket för honom till Köpenhamn. Det är där han träffar sin fru Caroline Mathilde Christensen.
Han uppkallar valen efter henne.
– Och sig själv, han kallar den Balaenoptera Carolinae Malm eller Malmska valen. Han ville väldigt gärna att han skulle ha upptäckt en ny art. Men det var ingen ny art, det var en vanlig blåval, en unge, och inte en hona, utan en hanne. Slutligen skulle hans enda verkliga upptäckt bestå av ögats vandringar i yngelstadiet hos Hippoglossus hippoglossus, alltså hälleflundra.
Malm hade fel om valens art, men han kanske skulle finna tröst i att den fortfarande är Naturhistoriska museets största attraktion?
– Ja, ur vetenskapligt perspektiv är valen mer kuriös än vad Malm önskade, men visst är själva konserveringen en form av bragd: ”världens enda uppstoppade val”.
Du är själv författare och litteraturkritiker, men också stenkonservator. Kan du känna igen dig i August Malms ansträngningar?
– Malm blev en otroligt skicklig konservator. Jag kan känna igen mig i glädjen att bemästra ett hantverk, i ansatsen att rädda något undan förfall. Samtidigt kontrasterar ju detta bevarande mot vår egen förgänglighet. Och den förblir ju ofrånkomlig, hur mycket vi än upptäcker, eller skriver för den delen. Och det vi upptäcker fanns ju där oavsett om det var vi som fann det eller inte. Vi är alla ett resultat av det som föregick oss. Man kommer inte med så mycket nytt som man kan tro.
Maja Thrane
Bor: I Stockholm och i Sörmland.
Gör: Författare och kritiker. Aktuell med boken ”Anvisning att konservera naturalier”, fritt baserad på August Malms liv och bärgning av den val som ännu visas på Naturhistoriska museet.
