Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Henrik Johansson har teknikgenomgång med skidåkare från IK Stern. Bild: Henrik Brunnsgård

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

IK Stern – på rätt spår med både bredd och elit

Endast en glasruta skiljer den uppvärmda fotbollsträningen och IK Sterns uppladdning inför Vasaloppet. Göteborgsklubben har satt som ambition att nästa stora svenska längdåkningsstjärna ska komma från snöfattiga västkusten. Två Dagar hakade på för att fråga: Hur tänker ni, egentligen?

Det frasar krispigt när välvallade skidor glider fram i spåren som löper mellan bastanta björkstammar. Snön ligger djup, termometern visar tre minus. Långt bort skymtar skogsdungar i gryningsljus.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Detta är fina träningsförhållanden, konstaterar IK Sterns ordförande Henrik Johansson.

Han höjer handen för att inte bländas av det skarpa vita skenet. Men det är inte solen som stör, utan lysrören som sitter fästa i det korrugerade plåttaket. Följaktligen är inte heller björkar eller skogsdungar autentiska – blott betongpelare och väggar dekorerade av tapet med skogsmotiv, tänkt att ge inomhushallen Skidome ute på Kvibergs gamla regementsområde en mysigare inramning.

På våningen ovanför pågår fotbollsträning för ett flicklag från IFK Göteborg. Här nere i vinterlandskapet glider ambitiösa motionärer fram i en av Sveriges mest älskade idrotter.

– Det är första säsongen vi kör här regelbundet och det har förändrat förutsättningarna enormt för vår klubb, säger Henrik Johansson. Ligger det snö ute kan det hända att vi flyttar ut träningarna, men vi samlas ändå här.

Han ler:

– Vi är ju trots allt en skidklubb som måste planera vår verksamhet utifrån att det inte finns snö.

Han betraktar skidåkarna som far förbi i spåret intill. Flera av dem tillhör hans förening och är här för att slipa på tekniken inför Vasaloppet. När starten går i Sälen den första söndagen i mars kommer närmare 400 Stern­åkare stå redo att staka iväg. Därmed är IK Stern loppets överlägset största traditionella klubb. Som vanligt.

– Ibland får man höra att folk tycker att det är konstigt, med tanke på att vi kommer från Göteborg där vi nästan aldrig har snö, säger Henrik. Men de flesta vet nog vid det här laget hur många vi brukar vara uppe vid Vasaloppet, så det väcker inte lika stor förvåning längre. Att höra göteborgska i Sälen och Mora de där dagarna är nästan lika vanligt som att höra dalmål.

Nog har han en poäng. Det konstigaste är inte längre att föreningen från Göteborg är Sveriges största Vasa­loppsklubb. Mer udda är den uttalade målsättning som IK Stern slog fast i höstas: att nästa stora svenska längdåkningsstjärna ska komma från västkusten. Från en hall med en slinga på ynka 1,2 kilometer – belägen mitt i sportkomplexet i Kviberg där kvällssolen värmer utanför byggnaden och där gräset ligger grönt redan i februari. Det inte utan att man undrar: Hur tusan ska det gå till?

IK Stern

Grundad: 1934.

Antal medlemmar: 1 300.

Verksamhet: Längdskidor och orientering.

Hemvist: Klubbstuga i Skatås.

Aktuell: Som den överlägset största traditionella föreningen i Vasaloppet. Endast gratisklubben Axa Sports Club, företrädd av livsmedelsproducenten, har fler deltagare under Vinterveckan i Dalarna.

IK Stern bildades 1934 av 15 ungdomar bosatta i och kring Redbergslid som först ville syssla med friidrott och därefter gav sig på handboll. I takt med att åren gick tynade dock intresset för dessa sporter bort för att i stället ersättas av orientering och skidåkning. Det ­stora genombrottet för det sistnämnda skedde i början av 1950-talet då två medlemmar – Hilding Andersson och Stig Olsson – som första göteborgare i idrottshistorien försökte sig på Vasaloppet. Året var 1951, snön låg djup och Sven Jerring radiorefererade direkt från kontrollen i Evertsberg. ”Mora-Nisse” Karlsson vann som vanligt och de två göteborgarna tog sig runt på omkring åtta timmar. När Hilding Andersson gick i mål var han så lycklig att han gav sig ut på upploppsrakan igen för att få passera mållinjen än en gång.

Har överlägset flest åkare i Vasaloppet år efter år

Därmed var bollen satt i rullning. De följande åren anslöt fler göteborgare till utmaningen och IK Stern började organisera såväl försäsongsträningar som resor till loppet i Dalarna. Parallellt startade Hilding Andersson Göteborgs skidförbund och arrangerade tävlingar i hemstaden: 1955 kom elitåkarna för att köra i Slottsskogen, 1962 tävlade dåtidens längdstjärnor på ­Liseberg. Resultatet blev ett rejält uppsving i intresse – och ännu fler Sterndeltagare i Vasaloppet. Tillströmningen fortsatte gradvis under decennierna som följde och sedan mitten av 1990-talet har IK Stern varit den klubb som haft överlägset flest åkare i Vasaloppet. Förra året var hela 628 deltagare anmälda till Vasalopps­veckan, som utöver huvudloppet innefattar Kortvasan, Tjej­vasan, Ungdomsvasan och Öppet spår. Att kravet för att ens få ställa upp i den klassiska skidtävlingen är att man tillhör en förening är förstås en orsak till IK Sterns höga medlemsantal. Men det är inte hela sanningen.

– Jag tror att folk söker sig till oss för att vi har en fin organisation och länge har arrangerat bra resor till ­loppet, säger Henrik Johansson. Vi åker härifrån på ­lördag morgon med buss, har bra övernattning i Sälen, bra service under loppet med bland annat tre egna service­stationer längs banan, och sedan kommer alla hem hit söndag kväll igen. Det är smidigt och rätt billigt. 20–30 medlemmar följer varje år med bara för att assistera åkarna i spåren.

Snöfritt. När klubben inte förlägger pass till Skidome hänvisas de till barmarksträning i Skatås. Ida Andersson leder träningen i skidgång tillsammans med Cecilia Thornström. Bild: Henrik Brunnsgård

Dessutom hjälper IK Stern under merparten av året till för att deltagarna ska få den mängdträning som ­behövs. I april kör rullskidsäsongen i gång med regelbundna pass fram till midsommar. Efter en sommarledighet återstartar allt i september, och då med såväl rullskidor som barmarksträning i Skatås, där klubb­stugan också finns.

– Eftersom vi oftast saknar snö har vi blivit bra på att göra träningen så skidlik det bara går, säger Henrik. Vi har pass med skidgång och ”skidhufs”, vi går och springer med stavar för att få in de rätta rörelserna. Ibland händer det att det kommer runt hundra deltagare en sketen, regnig tisdag i november.

Man hade kunnat tänka sig att det var gott nog; att få en västsvensk skidklubb att växa till 1 300 medlemmar, och därmed vara störst i landet. Men i höstas tog Henrik och klubben nästa steg. IK Stern vill etablera sig som en av Sveriges bästa elitklubbar.

– Genom åren har vi haft många lovande juniorer som hux flux bara har försvunnit till föreningar norrut, säger Henrik. Vi kände att det var dags att sätta ner foten och erbjuda dem möjlighet att stanna kvar i Göteborg.

Henrik Johansson, IK Stern. Bild: Henrik Brunnsgård

Målsättningen sträcker sig över de närmaste tio åren. En vision är att klubben inom tre år ska ta minst tre SM-medaljer, samt ha minst två åkare bland de 20 första i Vasaloppet eller Tjejvasan. Slutmålet är också spikat: att fostra en svensk längdåkarstjärna med IK Stern som klubbtillhörighet.

Henrik Johansson tittar ut över spåren i Skidome där de 14 träningsdeltagarna stakar fram. Med jämna mellanrum skriker han ut råd och uppmuntran:

– Få med magen också!

– Bra! Du är ju brutal på att staka!

– Kom igen Lina! Hur går det med de nya stavarna?

Elitåkaren Samuel Hahnsson i det utrymme klubben har i Skidome. Bild: Henrik Brunnsgård

Strax intill granskar Samuel Hahnsson åkarna lika detaljerat. Han är 24 år och tillhör IK Sterns elitgrupp. Under vintern tävlar han Sverige runt, nyss var han i Sundsvall och körde SM. Men han återvänder alltid hem till Göteborg och sin bostad vid Redbergsplatsen.

– Tidigare bodde jag i Mora och tävlade för Gävle, säger Samuel. Men så drog Stern igång den här elitsatsningen och då kände jag att det var dags att flytta hem.

Han är uppvuxen ute på Näset och medger att det inte är helt lätt att vara elitåkare och bo i Göteborg. Men heller inte så omöjligt som många tycks tro. Hoppas han.

– Här finns riktigt bra träningsmöjligheter. På våren och sommaren är det helt fantastiskt, med bra rundor att göra på rullskidor ut mot Jonsered eller Landvetter. Förr kunde man skylla på att här inte fanns snö, men det ­argumentet funkar ju inte längre …

”Egentligen är jag väl en idiot. Ska jag vara helt ärlig är väl detta lite av ett statement från min sida. Jag vill visa att det går att bo här och ändå vara elitåkare. Jag är en grym lokalpatriot också. Jag gillar Göteborg, helt enkelt.”

Han pekar stolt ut över Skidome med ena staven, innan han sätter av i spåret. Skillnaden mot de duktiga motionärerna är svindlande. På bara några stavtag har Samuel Hahnsson svischat i väg och flyger bort från den övriga träningsgruppen. Lätt och kraftfull på samma gång. Efter ett varv säger han:

– Visst, det kanske inte är lika bra som i norr där de har långa slingor att ge sig ut på. Det kan faktiskt vara riktigt tungt i november när jag ser kompisar vara ute på snö där de bor, medan jag själv gnetar fram på rullskidor i ösregn här i Göteborg. Men det går. Och under säsong är det lugnt, då är jag ofta där det finns snö eftersom det är där tävlingarna går.

Han skakar på huvudet.

– Egentligen är jag väl en idiot. Ska jag vara helt ärlig är väl detta lite av ett statement från min sida. Jag vill visa att det går att bo här och ändå vara elitåkare. Jag är en grym lokalpatriot också. Jag gillar Göteborg, helt enkelt.

Många elitåkare har valt att flytta norrut

Få idrotter har lyckats fostra så många folkhjältar som längdskidåkning. Idogt gnetande män och kvinnor som snoriga och svettiga släpar sig fram i vinterkyla mil efter mil tycks ha särskilt lätt att omfamnas av svenska folket. Stereotypen av en svensk skidhjälte som en tystlåten person huggen ur norrländsk eller på sin höjd mellansvensk mylla har upprepats så ofta att det blivit själva sinnebilden för hur man bör vara för att lyckas i sporten.

För den allmänt skidintresserade som i dag slår sig ner i soffan för att småmysa med André Pops i SVT:s ”Vinterstudion” är det inte heller självklart att så mycket har förändrats med åren. De svenska elitåkarna tillhör fortfarande klubbar som IFK Mora, Sollefteå Skidor IF, Åsarna IK, Östersunds SK. Den nyligen pensionerade herrstjärnan Marcus Hellner är visserligen född och uppvuxen i Skövde men flyttade redan som tonåring till Gällivare för att satsa på skidåkning. Likadant var det för Emelie Öhrstig, landslagsåkare med VM-guld i sprint 2005 som främsta merit och sedermera tv-expert bredvid just ­André Pops. Hon växte upp i Borås, men sökte sig till skidgymnasiet i Torsby och sedan till Borlänge och Öster­sund för att få bra tränings- och tävlingsmöjligheter.

Henrik Johansson hugger ner stavarna i marken inne i Skidome:

– Detta är Träffen! Vi måste sätta ner stavarna ordentligt för att få kraft att skjuta ifrån i stakningen. Armarna ska vara i 90 graders vinkel, inte utsträckta, det är då ni får till den där katapulten som sparar energi!

Adepterna lyssnar uppmärksamt.

– Då kör vi, nickar Henrik. Tio varv till!

Bakom honom skymtar den stora träbalkongen som utgör entrén till hallen. Den pryds av en stor reklambanderoll: ”Skidorten Ulricehamn – officiellt Vasalopps­center med världscupsstatus.” Det är ett tecken på att den svenska skidkartan håller på att ritas om. I slutet av januari samlades världseliten än en gång i den västgötska staden för att köra världscuptävlingar. Fjolårets arrangemang utsågs av internationella skidförbundet, FIS, till ett av de tre bästa under hela året. Henrik Johansson ser det som en signal om att han och IK Stern är rätt ute.

– Skidåkningskulturen har varit stor i södra Sverige länge, säger Henrik Johansson. Skillnaden nu är att fler får chansen att komma på snö oftare. Vi som lever i den här verksamheten vet ju hur det ligger till, men alla har nog inte förstått det.

Han berättar att han bara någon vecka tidigare körde Vindfjelløpet i Norge. När han gick i mål utropade speakern: ”Här kommer Henrik Johansson från Göteborg … Men där har ni väl ingen snö?”

– Det räcker med att titta på tävlingsresultaten för att inse att vi faktiskt börjat hävda oss, säger Henrik. I Stern har vi Alfred Buskqvist som har varit med i juniorlandslaget, det är hans pappa Anders som leder elitsatsningen nu. Och på SM senast hade vi tre stafettlag med – två för herrar och ett för damer.

Ruljans. Veckorna före Vasaloppet är det alltid full aktivitet i klubbstugan i Skatås. Här passar Malin Fredriksson på att köpa två klubbmössor under överseende av före detta ordförande Ola Ahlqvist. Klubbkoordinator Laila Andersson kramar om sonen Victor i bakgrunden. Bild: Henrik Brunnsgård

Elitåkaren Samuel Hahnsson nickar:

– Det är uppskattat av de andra åkarna. För något år sedan var det: ”Vad kul att Stern har ett stafettlag!” I år var det: ”Wow, har ni tre lag här?” Vi börjar alltmer bli en klubb att räkna med.

– Och det där med att det inte finns snö i Göteborg är ju inte helt sant, säger Henrik. Bara några mil inåt landet går det ofta att hitta bättre förutsättningar. För någon vecka sedan körde vi på spår ute i Hindås till exempel.

Och faktiskt menar Emelie Öhrstig att förutsättningarna i dag är väldigt annorlunda med dem som rådde när hon kom fram som duktig junior på 1990-talet.

– De inomhushallar och skidtunnlar som byggts i södra Sverige har gjort mycket, säger hon. Snöfattiga vintrar är inte längre ett lika stort problem. För att få unga att börja med skidåkning handlar det inte så mycket om att ha långa slingor, mer om att det ska vara lättillgängligt, och det börjar det att bli här i Västsverige. Om det hade varit i dag hade jag kanske inte behövt göra de där flyttarna från Borås.

”Man är duktiga på att ta tillvara på nätternas köldtimmar och därmed få bra spår tidigt. Vår utmaning på förbundet är för tillfället mer att få norrlänningarna att tänka likadant.”

LÄS MER: Vasaloppet fulltecknat på 90 minuter

Hon menar att IK Sterns elitsatsning är välkommen och att ambitionen att få fram en åkare av toppklass är fullt rimlig. Då hon numera bor i Göteborg vet hon att intresset för sporten är stort.

– Jag tror dessutom att den kan växa ännu mer de närmaste åren om staden också skapar några längre slingor för utomhusåkning, säger hon.

Svenska skidförbundets längdchef Johan Sares instämmer. Han menar till och med att de södra delarna av Sverige just nu leder sportens utveckling, dels tack vare byggandet av inomhusanläggningar, dels genom att vara duktiga på att producera den konstsnö som behövs.

– Man är duktiga på att ta tillvara på nätternas köldtimmar och därmed få bra spår tidigt, säger Sares. Vår utmaning på förbundet är för tillfället mer att få norrlänningarna att tänka likadant. I Norrbotten är det fortfarande lite mer att man sitter och tittar upp i himlen och undrar när snön ska dimpa ner. Södra Sverige är generellt sett just nu bättre på att skapa de förutsättningar som behövs.

Artificiellt. Snön som produceras i Skidome är inte vanlig konstsnö producerad av snökanoner. I stället är det vatten som slagits sönder i en stor maskin och sedan fördelats runt i lokalen. Därmed är underlaget något annorlunda än det som åkarna kommer möta under Vasaloppet den första söndagen i mars. Bild: Henrik Brunnsgård

Träningen i Skidome går mot sitt slut. Deltagarna har under en dryg timma slipat på att få med hela kroppen i stakningen. Förhoppningen är att det ska spara på armmusklerna när de ger sig i väg från Berga by i Sälen söndagen den 3 mars, med uppgift att frakta sig de nio milen på skidor till målgången i Mora.

”Folk tycker nog att jag är lite galen som envisas med att stanna kvar här nere. Samtidigt tror jag att det uppskattas.”

För elitåkaren Samuel Hahnsson blir det inget Vasalopp. I stället väntar nationella elittävlingar, med Hudiksvall som nästa anhalt. Parallellt med skidåkningen ska han försöka färdigställa examensjobbet, då han går sista året på Chalmers program Sjöfart och logistik. Han säger att det är ett ständigt pusslande. Under säsongen lyckas han oftast spara på utgifterna genom att hitta övernattning hos någon kompis som bor i de norra delarna av Sverige. Under lågsäsong jobbar han extra som stuveriarbetare i Göteborgs hamn, eftersom ”det är mycket betalt för ganska lite jobb”.

– Drömmen är förstås att leva på skidåkning, men det är få förunnat, säger Samuel. I fotboll räcker det väl att du är topp 500 eller något för att kunna ha sporten som jobb. I Sverige i dag är det nog inte mer än ett tiotal som kan leva på sin skidåkning. Han knäpper fötterna ur skidbindningarna och går in på personalrummet avsett för Skidomes instruktörer. På vintern knäcker han extra med att hålla något pass per vecka i hallen.

– Folk tycker nog att jag är lite galen som envisas med att stanna kvar här nere. Samtidigt tror jag att det uppskattas. Mitt personliga mål är förstås att slå mig in i Sverigeeliten på allvar och det känns faktiskt som att det är lite nya tider nu.

Han tittar upp och ler:

– Allt ska väl ändå inte behöva äga rum norr om Dalälven längre?

LÄS MER: ”Lilla Holmenkollen” i Hindås bär på en historia

Tre röster om IK Stern

Eva-Lena Frick, vd för Vasaloppet: ”IK Stern och Vasaloppet hör ihop och väldigt många känner till att klubben är den med flest deltagare under vinterveckan. Klubbens fina verksamhet gör att de som deltar i Vasaloppet kommer hit med mycket goda förutsättningar. Många eldsjälar engagerar sig i träningskvällar, researrangemang och andra aktiviteter som skapar god gemenskap, en massa glädje och utvecklingsmöjligheter för åkarna.”

Johan Sares, längdchef Svenska skidförbundet: ”Det är positivt att klubbar som Stern elitsatsar, för numera finns helt andra förutsättningar än tidigare. Tittade du på resultatlistor från ungdomstävlingar och juniorcuper förr kom åkarna från Boden, Piteå och Gällivare. I dag är det i stället typ Ulricehamn, Borås, Eksjö. Intresset för skidåkning i södra Sverige är enormt och det märks på alla sätt.”

Leif Hjertkvist, eldsjäl, IK Stern: ”När jag började på 50-talet körde vi stenhårt med Hilding Andersson vid hans sport­stuga i Hindås. Vi sprang två, tre mil med stavar, det var vinterträningen! Ofta drog vi på oss gummistövlar och gav oss ut på en mosse. Mosstrampet, som vi kallade det, gav starka lår. Vid mitt första Vasalopp 1964 var vi väl kanske 20–30 sternare på plats. Klubben har utvecklats enormt sedan den tiden.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.