Jag måste lära mig att säga nej. Det är omgivningens enhälliga budskap. I praktiken betyder det att man ska säga nej till alla utom den som tycker att man ska säga nej.
Bokhandelns självhjälpsgenre har en egen hylla för människor med mina inlärningsbehov. Det står att den som inte kan sätta gränser riskerar att bli sjuk, vilket omedelbart slår an en ton hos mig då min rädsla för sjukdomar är förlamande. Dessutom respekterar människor en mer när man säger nej. Allra helst om man inte ger någon förklaring. Av en kollega lär jag mig att säga: ”Tack för förfrågan, men jag måste tacka nej.” Det ger respekt och inga följdfrågor.
Jag är genomgående räddare för att behöva vara med om något än att slippa.
I böckerna om att säga nej handlar det om att sätta jaget framför jaet. Prioritera sig själv – because I’m worth it. Egoism är en altruistisk handling. Är jag nöjd, blir alla det.
Jag har inte svårt att se tjusningen i nej. Tvärtom. De bästa tilldragelserna är de som blir inställda utan att man själv har haft med saken att göra. Det är att äta kakan och ha den kvar. Uppskjutet är silver, inställt är guld. Att känna ett lyckorus när något inte blir av är nog att betrakta som osunt. Rädsla att missa saker – FOMO – sägs ju definiera vår tid. Jag är genomgående räddare för att behöva vara med om något än att slippa. Om det inte fick några konsekvenser skulle jag säga nej jämt. Men när man faktiskt gör det spelar det ingen roll hur nyttigt och bra människor har talat om för en att det är. När man säger det till dem, gillar de det inte. Eller en själv. Och det är här skon klämmer. För på frågan vad man helst vill vara – omtyckt eller respekterad – är mitt svar alltid omtyckt. Den omtalade rädslan för det okända handlar i mitt fall alltså om att fler nej ska blottlägga att det omgivningen gillade med mig var att jag sade ja.
Ta ner förväntningarna från början. Var sparsam och oförutsägbar med dina ja.
Nejsägande kompliceras av att de som oftast gör ett nummer av att ”inte ta skit” är de som minst behöver oroa sig över att behöva göra det. Självdiagnostiserat högkänsliga och personer som nyligen har börjat gå i terapi är grupperingar som gärna talar vitt och brett om hur de självmedicinerar med nej och hur angeläget det är att just de gör det.
Under den här textens tillkomst har jag hunnit säga ja till två nya propåer. Mitt råd är därför: Tänk efter före, senare kan det vara för sent. Ta ner förväntningarna från början. Var sparsam och oförutsägbar med dina ja. Ge dig själv utrymme att överraska positivt. Du får aldrig en andra chans att göra ett gränssättande första intryck. Det är lika svårt att med bibehållet socialt kontaktnät nylansera sig som nejsägare, som att efter sommarlovet komma tillbaka som cool om man dittills varit känd som plugghäst.
Tänker på: Egenremissen – en inbjudan med armbågen. Informera inte om att den finns. Får någon reda på det, tillbakavisa den om det går att hitta grund för det. Till exempel att patienten har skrivit för mycket eller lite.
Ser på: Vinterupplagan av mig själv som ett Hemnet-objekt. En ”renoveringschans för den modiga”, som även till lockpris skulle få spekulanter att vända i dörren för att ”det blir för mycket jobb”.
Läser: Ordet krisvinter. Årets kaka på kaka.
Fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:Låt mig presentera en årskrönika för 2022
LÄS MER:Är en stående inbjudan verkligen en inbjudan?
LÄS MER:Ta ansvar för ditt liv – med en röstförvrängare!
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
