De flesta vill inte att ölen ska smaka särskilt mycket. Det är därför som ljus lager är så populär, i synnerhet industrilager, även kallad makrolager, som tillverkas av jättarna i branschen.
Sådana brygder är bleka och dämpade i både smaken och doften, har ofta en riklig kolsyra och ger en obefintlig efterbeska. De är nästan alltid filtrerade och pastöriserade och ibland bryggda med billigt spannmål, som ris eller majs.
Egentligen kom stilen till av en slump. När den amerikanska förbudstiden upphörde 1933 pågick depressionen. Bryggerierna satsade på blaskigt öl, som var billigt att tillverka och köpa. Det har de sedan fortsatt med.
Ett smart drag, kan tyckas. För att nå så många kunder som möjligt gäller det att ha en produkt som inte sticker ut för mycket. Snart blev folk vana vid att det var så här som öl skulle smaka.
Själv undviker jag industrilager. Att dricka en Corona, Heineken eller Carlsberg ger mig ingenting, utom möjligtvis svalka en stekhet sommardag. Jag vill att öl ska smaka mycket!
Men visst har makrolager sina fördelar. De är ofta imponerande rena, håller en jämn kvalitet och smakar alltid likadant, även efter flera månader på hyllan. Det är mer än vad man kan säga om ölen från många småbryggerier.
Smakrika och opastöriserade sorter ställer högre krav på hanteringen. Det kan även vara svårt att få dem att smaka likadant år efter år. Det är enklare för ett öl som smakar lite att hålla en stabil kvalitet.
Och det senare är helt okej. Däremot ger dryckesjättarna, via industrilagern, öl ett dåligt rykte. Genom att fokusera mindre på smakerna och mer på massproduktion, storkonsumtion och låga priser har öl fått en stämpel som berusningsdryck.
Och den är svår att tvätta bort.
Robert Lagerström är journalist sedan snart 30 år, redaktör för Svenska ölfrämjandets tidning Maltesen samt Två Dagars guide till gott öl.
LÄS MER:Veckans öl: hårdrock, honungsöl och toner av tallbarr
