Det är inte lätt att få vänner här, säger en kollega som flyttat hit från ett annat land. Trots att svårigheten är väldokumenterad, gör jag mitt bästa för att tillbakavisa påståendet. Föreslår att det nog är lika svårt överallt om man är vuxen och inte kan förlita sig på umgängen från uppväxttiden. Fast egentligen vet jag att ängsligheten och ointresset är förlamande just här. Att fråga om en kollega vill ses utanför jobbet är som att fråga chans. Insatserna är höga när en relation ska förflyttas från en befintlig struktur till utanför den. För att kunna initiera umgänge gömmer man sig bakom gemensamma aktiviteter. Då behöver man inte stå för att man vill umgås med en specifik person. Nej, man gillar att spela padel och X är någon man kan göra det med. Initiativet blir instrumentellt snarare än emotionellt och fallhöjden lägre.
Många beaktar noggrant potentiella konsekvenser innan de inleder ett samtal med någon. Flera led bort övervägs. Att bekanta sig med någon som förekommer i ett nätverk man inte lätt kan ta sig ur, är förenat med risk om det skulle tillstöta komplikationer. Man gör bäst i att undvika lojaliteter som i ett senare skede kan försvåra möjligheterna till konflikter om båtplatser och tvättider.
Tillfällen för meningsfulla interaktioner kompliceras av att kärnfamiljsstrukturen, som de flestas liv utspelar sig inom, förväntas vara vakuumförpackad.
I medelåldern är cocktailminglande och kallprat allenarådande umgängesformer. Tillställningar är övningar i konsten att lägga ut texten om sig själv utan att något meningsfullt kommer fram. Konvenansen dominerar och de flesta utbyten är hårt manusbundna. Den som ändå delar med sig av något viktigt får ett njuggt och tafatt gensvar. Mottagarkompetensen är låg för samtal bortom luftvärmepumpar, livspusslet och amorteringskrav. Man känner varandra lika väl efter en halvtimme som efter flera år. Ingen progression, som de säger i skolvärlden.
I ungdomen präglades sociala sammanhang av känslan att vad som helst kunde hända. Möjligheterna var oändliga. Nu för tiden associeras innebörden, i att vad som helst skulle kunna hända, mest med förödande konsekvenser för det etablerade. Normen är förutsägbarhet och allt som avviker från den utgör ett hot. Tillfällen för meningsfulla interaktioner kompliceras av att kärnfamiljsstrukturen, som de flestas liv utspelar sig inom, förväntas vara vakuumförpackad. Det gör det svårt att prata om annat än praktikaliteter, vilket gör det svårt för nyinflyttade att skaffa riktiga vänner.
Kollegan är glad. Han har fått en stående inbjudan. Jag har inte hjärta att tala om att en sådan är lika bindande som ett ”Vi hörs!”. En signal om välvilja som inte förpliktigar till något. Vem skulle någonsin bara komma förbi någon?
Gör: Undrar varför hantverkare aldrig har med sig något av det som behövs för att göra jobbet de åtagit sig. De kommer ut, tittar och konstaterar att det behövs en tång/hammare/stege/borr. ”Jag får åka och fixa en tång. Förhoppningsvis har de den inne. Annars får jag beställa.”
Tänker på: Att det skulle uppfattas som märkligt om en läkare inledde hembesök hos en patient med misstänkt lunginflammation med att åka ut och köpa ett stetoskop. Eller om en frisör lämnade salongen just när man slagit sig ner i stolen, för att ge sig ut på stan efter en sax.
Tittar på: ”Bachelor”, där en deltagare klagar på att det är för många djupa samtal på dejterna (läs: Var ser du dig själv om fem år?) och att dessa försvåras av att man måste sitta ner när man har dem. Om man åtminstone fick göra en aktivitet samtidigt skulle det vara lättare att prata, menar deltagaren.
Fler krönikor av Nanna Gillberg:
LÄS MER:Ta ansvar för ditt liv – med en röstförvrängare!
LÄS MER:Det är ingen lögn om det lockar väljare
LÄS MER:Obs! Detta mejl går inte att svara på
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
