När jag för första gången landade på Ibiza var jag i tjugoårsåldern, jag hade motvilligt stigit ombord på planet och tänkt att jag inte hade något att göra på en hedonistisk partyö. Redan samma dag stal ön mitt hjärta. Jag har aldrig besökt en klubb på Ibiza under de arton år som jag har återvänt, den världen är sin egen på en liten yta. Mitt liv på ön sker norrut, bland böljande blomsterängar och i skuggiga olivlundar, på små stränder med vännerna jag lärt känna. Människor från hela världen som valt ett annat liv på denna lilla ö.
Katolska bönder fick på sextiotalet besök av inflyttade hippies, en unik samexistens skapades och fortsatte att leva. Att yoga- och hälsoretreater har frodats här de senaste femton åren är en naturlig utveckling.
Ibiza är och har alltid varit sina människor, summan av dem som sökt sig hit. Att leva och låta leva i samklang. Så när ännu fler möjligheter öppnas för öns besökare att få en själslig upplevelse, bo lantligt i hundraåriga fincas och äta nyskördad mat, är det kanske precis som det ska vara. Som det alltid har varit. Även om det också är dyrt nuförtiden, inte som tidigare en existens utanför det monetära systemet.
En av öns första hippies var italienskan Valeria, en älskad legend och en karismatisk kvinna som inte lever längre. Jag glömmer aldrig hennes berättelse. Om hur hon bodde i ett litet hus utan el och vatten, mjölkade grannens ko och liftade med häst och vagn. Så här sa hon till mig där vi satt bredvid varandra på en träbänk lutade mot en husvägg i byn Sant Miquel för ett par år sedan: ”Visst, det har förändrats här under dessa femtio år, mycket, men jag vill inte vara nostalgisk. Det är fortfarande magiskt här. Mindre psykedeliskt kanske, men fortfarande samlas människor här för att hylla att de har fötts fria.”
Tre tips på restauranger som serverar från gård-till-gaffel
Familjekärlek och smaklökars glädje
Min egen favoritrestaurang är La Paloma, bakom kyrkan i byn San Lorenzo. Ett modernt medelhavskök med de allra bästa råvarorna från lokala bönder. Kocken är matriarken Prasuna, född i Toscana men en världsresenär som tagit med sig matkultur från både Israel och Indien. Sist jag pratade med henne sa hon att det är bitterljuvt när en journalist som jag tycker om La Paloma, eftersom hon är glad att gäster hittar dit men också skeptisk till vad för mycket turister gör med en plats. Allt på La Paloma är en fröjd, i Prasunas stora familj hjälper alla till, det stökas och surras. Öppet för lunch och middag, nu för tiden är det bäst att boka bord i förväg.
I köksträdgården
The Giri är ett boutiquehotell mitt inne i Sant Joan, med kafé och restaurang i byggnaden bredvid, The Giri Café. Danska Rosa förälskade sig i ön och har sedan hon för många år sedan slog sig ner i Sant Joan med sin familj också förändrat byn. Helgmarknaden med ekologiska grödor från omgivningarna vågar jag påstå har allt med Rosas driv att göra. Jag tycker om att äta middag här. Gärna sent ute i köksträdgården på baksidan i sällskap av goda vänner.
Joans favorit
Inne i Sant Miquel, i ett vackert gammal hus med ett matrum av terrasser under bar himmel ligger La Luna Nell’Orto. Det här är min gode vän Joans vattenhål, han är född i byn och driver familjens agroturismo strax utanför. Här äter vi vad de argentinska kockbröderna bjuder på, handgjord färsk pasta och dricker alldeles för mycket söt örtlikör till efterrätten.
Tre tips på lantliga boenden
Ekoturismens pionjär
Finca Can Martí, ligger strax utanför byn Sant Joan i en grönskande dal med fjärilar och trollsländor. Huvudhuset är en klassisk vitrappad 400-årig finca, stället erbjuder flera olika slags rum med frukost eller ett eget hus med självhushåll att hyra. Den dyraste sviten har en romantisk utesäng för drömtid under stjärnorna. Can Martí är en föregångare till ekoturism på ön med egna ekologiska odlingar som har tagit form i samspel med naturen.
Bland mandelträd
Es Cucons är ett lantligt familjehem som blev hotell på nittiotalet, familjen har skapat ett mysigt och ombonat retreat i en lund av mandelträd. I området runt byn Santa Agnès bor det fortfarande mest bönder som brukat marken i generationer. Som de flesta ställen på Ibiza i dag finns det en yogashala på Es Cucons i form av ett beduintält, även ett stort bibliotek med en öppen spis och många sköna platser att sitta och slappa på ute i den blommande trädgården.
Den designade versionen
La Granja är en lyxversion av agroturismon. En internationell hotelier gjorde om en privat gård till ett designhotell kan man säga. Men det är också ett bevarande projekt och en gård med biodynamiska odlingar i den mörkröda bördiga jorden, här hålls även gamla lantraser, både grisar och hönor. Dyrt och omsusat sedan det öppnade 2016. La Granja ligger på öns nordvästra sida med byn Sant Mateu som närmsta granne.
Tre tips på utflykter i naturen
Turkosblå simtur
Livet på Ibiza händer till stor del på stränderna, den lilla ön har runt sextio stycken (jag har räknat). Små och av vitt skilda karaktär. Turistbyrån gjorde en hel bok om bara stränder för några år sedan, de kategoriserades roligt nog till och med efter vilka som var extra passande att pussas på. Det finns hemliga klippstränder för nakenbad och det finns bekväma familjestränder med fin sand, och allt däremellan. Cala d’En Serra ligger på den nordligaste spetsen och kräver en brant vandring innan belöningen av kristallklart vatten och viss avskildhet. Precis som på många andra stränder finns här en liten chiringuito, en enkel strandbar med mat och cocktails. Räkna med en heldag!
Mytologisk magnetism
Es Vedra är en klippformation utanför öns västra kust, den omsusas av otaliga sägner och myter. Det sägs att kompassnålen snurrar när båtar kommer för nära. Många, eller antagligen alla, av öns yogaretreat gör en utflykt hit. Mediterar i soluppgången eller yogar andäktigt med Es Vedra i blickfånget. Det är vackert, det är också väldigt typiskt Ibiza som är full till brädden av historier om magnetfält och diverse krafter. En del av charmen.
Solnedgången trummas ned
Stranden Benirràs blev redan på 60-talet en plats för hippies från hela världen att samlas på. Då dansades det i fullmånens sken och man kunde helt enkelt bo på stranden, i den skyddade viken som kantas av doftande pinjeskog. Första gången jag kom hit var vägen en dammande grusväg och hundar lekte i vattenbrynet (det är i dag förbjudet att ha hundar lösa på stränderna under högsäsong). Fortfarande inger Benirràs en alldeles särskild känsla, om än lite mer tillrättalagd med asfalterad väg, ordnad parkering och trendig restaurang. Mitt i sommaren blir det ett sådant tryck här att vägen blir oframkomlig de sista kilometerna och det står horder av turister med sin kameror för att ta bilder på dem som trummar ned solnedgången. När det är lågsäsong är det fortfarande en fin upplevelse, lite magiskt faktiskt, precis som Valeria sa.
Ibiza
Beläget: I Medelhavet, utanför den spanska ostkusten, halvvägs till Mallorca.
Folkmängd: ca 138 000.
Årstider: I februari smygstartar säsongen, då är ön vit av mandelblomster. I mars öppnar många restauranger, i april och maj börjar stränderna fyllas. Juni är en bra sommarmånad, medan juli–augusti är en tid av överturism och fullbokade restauranger. September är kanske den finaste månaden, varmt och fridfullt.
Ta sig hit: Från Göteborg är det enklast att flyga direkt till Palma på grannön Mallorca, med Norwegian, SAS eller Ryanair. Sedan ta inrikesflyg till Ibiza. Tar du tåget går det färjor från fastlandet till Ibiza, det går även tät båttrafik mellan de Baleariska öarna.
Ta sig runt: Tyvärr finns det ingen fungerande lokaltrafik på ön. Att cykla kan vara vanskligt, det finns få cykelbanor. Skoter eller egen bil är att rekommendera – eller lifta.
