Lisa Larsons pappa uppskattade konstnärliga färdigheter. Han hade sågverk i Småland och Lisa fick använda spillträet för att snida gubbar. En gång köpte han lera åt henne från järnhandeln; hennes debutverk blev ett porträtt i naturlig storlek av grannens treåring.
När hon sökte sig till konsthantverksskolan i Göteborg var det med trägubbarna – men hon placerades på keramikavdelningen. En perfekt matchning, visade det sig. Mötet mellan Lisa och leran resulterade i en livslång kemi. Fortfarande, vid 90 års ålder, arbetar hon med lera varje dag.
– Jag har inga problem med att sätta igång och jobba – tvärtom, bara jag får lite lera i händerna, säger hon och förklarar hur hanterandet av leran skapar idéer och inspiration:
– Jag kan inte rita mina saker, utan jag måste göra dem handgripligt, med materialet.
Rekryterades av Stig Lindberg
Hon rekryterades under utbildningen till Gustavsbergs Porslinsfabrik av formgivaren Stig Lindberg, och där blev hon kvar i 26 år. Under tiden utvecklades hon till Sveriges kanske mest framgångsrika och folkkära keramiker.
Hennes bulliga, besjälade figurer är fortfarande eftertraktade långt utanför Sveriges gränser. Katter, lejon, adventsbarn och de kurviga ABC-flickorna slår an en ton hos såväl svenskar som tyskar, japaner och amerikaner. Arbetet i fabriken gjorde ibland paus, i form av resor till utställningar och publikmöten, och Lisa Larson häpnar fortfarande över hur berörda många människor blir av hennes alster. Särskilt som hon säger sig vara sin egen hårdaste kritiker. Samtidigt har hon varit fri i sitt skapande, aldrig funderat på ”vad folk vill ha”.
– Jag jobbar egentligen bara för att tillfredsställa mig själv. Jag har inte en tanke på att någon annan ska tycka om eller tycka illa om det jag gör. Jag vill kunna godkänna det själv.
Bör tålas att rulla utför ett berg
Hennes 1950-, 60- och 70-tal var en guldålder för Gustavsberg Porslinsfabrik, och Lisa Larson utvecklade sitt formspråk i mötet mellan den egna lusten och fabrikens kommersiella verklighet. Hennes fäbless för runda former passade bra ihop med villkoren för industriell produktion. Föremålen måste gjutas i gipsformar, vilket förutsätter en relativt okomplicerad utformning. Hon talar om Michelangelo, som lär ha sagt att en staty bör ha en form som tål att rullas utför ett berg.
– Det ska helst vara så samlade former som möjligt. Eftersom jag hamnade på Gustavsberg så tidigt så har jag alltid tänkt i de banorna när jag har jobbat med en skulptur.
Lisa träffade sin man, konstnären Gunnar Larson, på konstskolan i Göteborg, och han flyttade med till Gustavsberg. De fick 70 år tillsammans, fram till Gunnars död förra året, och en rik tillvaro med tre barn, resor, konst och skapande arbete.
– Jag hade en sådan bra kritiker i honom, för han såg direkt vad som var bra och vad som inte var bra.
Den låga lönen var inte lätt att klara sig på
Ekonomiskt kunde det däremot vara knapert. Till skillnad från vad många trodde så tjänade inte Lisa några stora summor, oavsett hur mycket hennes serier sålde, och den låga lönen var inte lätt att klara sig på.
– Men då var det bra att vara två, för alltid var det någon som hade pengar. Gunnar kanske sålde ett grafiskt blad och så fick vi mat till en vecka för det.
Och fabriken erbjöd annat än pengar: ett stimulerande arbetsklimat, ett sammanhang med skickliga arbetskamrater och Stig Lindbergs konstnärliga ledarskap. Royalties var inte ett begrepp hon hörde talas om förrän hon sade upp sig på 1980-talet och startade Keramikstudion i Gustavsberg, tillsammans med sina medarbetare Franco Nicolosi och Siv Solins.
Lisa Larson kallar sig fortfarande arbetsnarkoman. Hon älskar sitt yrke och med lite lera i sina händer glömmer hon krämpor och bekymmer och går upp i sitt skapande. Uppdragen fortsätter att komma, liksom idéerna. Hon förvånas själv över kreativiteten som aldrig sinar.
– Jag önskar egentligen alla människor att få ha det så här bra. Att utöva någon sysselsättning som de kan gå upp i så helt som jag gör med det här. Jag mår så bra när jag sitter och jobbar.
"Jag har inga problem med att sätta igång och jobba – tvärtom, bara jag får lite lera i händerna."
Lisa Larson
Ålder: Fyller 90 år den 9 september.
Gör: Keramiker.
Bor: Nacka.
Familj: ”Jag har förlorat min man, så min familj är tre barn – alla är konstnärligt inriktade – och tio barnbarn, nio flickor och en pojke.”
Om att fylla 90: ”Ganska hemskt, faktiskt. Men samtidigt är jag jättetacksam att jag har fått vara frisk och har fått leva så länge. Men det är ju mest för att jag har så mycket kvar som jag vill göra. Jag är så lycklig över att jag får jobba.”
Så firar jag födelsedagen: ”Jag har aldrig firat en födelsedag. Egentligen vet jag inte varför. Jag är glad över att ha fått vara med så länge men jag tycker inte att det är något att fira, faktiskt.”
På nattduksbordet: Gamla dagböcker, bland mycket annat.
Lyssnar på: Sveriges Radio P1.
