Sjuksköterskan Inez Hilmersson sökte äventyr och mönstrade på Svenska Amerika Linien, SAL, år 1948. Fjorton resor senare har hon behandlat oräkneliga sjösjukor, opererat till havs, sett valar leka och skådat såväl fripassagerare som isberg i vitögat.
Inez Hilmersson slår sig ner under kristallkronan och öppnar ett tummat album. På första uppslaget lyser SAL:s gulblå logga.
– Mitt fartyg var ”M/S Stockholm”. Jag mönstrade på 1948 och gjorde 14 resor över Atlanten. Det var ju ett billigt och bra sätt att få se världen, säger hon och bläddrar vidare bland de gulnade bladen.
Bilder av hav, blankpolerat trä, vita befälsuniformer, skärmmössor, uppklädda passagerare i däckstolar och inte minst Inez själv – iförd stärkt sjuksköterskeuniform med mössa och brosch under hakan – berättar historier om en svunnen värld.
– Jag gick runt ungefär som Rödluvan med en korg på armen varje morgon och besökte sjuka passagerare i sina hytter, säger hon och pekar på en bild där hon står tillsammans med en av däckspersonalen.
– Stewarden visste vilka jag skulle besöka. Oftast var sjösjuka problemet. Då gällde det att få upp personerna på däck. Vi hade piller, men frisk luft, något att äta och lite trevligt umgänge var oftast bästa medicinen. Uppassarna serverade en hård macka med ansjovis och öl mot sjösjuka och det brukade vara effektivt.
Överfarten från Göteborg till New York kunde ta mellan sju och, i värsta fall, tjugo dagar. Allt berodde på väder och vind. Inez minns när det blåste full orkan, 48 sekundmeter, mitt ute på Atlanten.
– Då var alla dörrar låsta och allt löst surrat. Mitt jobb var att trösta och lugna. När jag försökte ta mig fram i trappor och korridorer blev ena benet jättekort och det andra långt. Men jag hade bra balans och tack och lov inga anlag för att bli sjösjuk.
Passagerarna på ”M/S Stockholm” var uppdelade på två däck – första klass och andra klass – och sågs i princip aldrig. Inez besökte förstaklasspassagerarna i sin roll som sjuksköterska, men fick i övrigt bara vistas på andraklassdäck. Hierarkin var stark. Inez skakar på huvudet åt minnet.
Jag drog snabbt upp en spruta morfin och tog mig ner för lejdarna. En panna hade exploderat och en man var i stort sett kolsvart förutom en liten fläck mitt på magen där jag kunde sätta in sprutan.
– Så var det. Både jag och skeppsläkaren var i tjänst 24 timmar om dygnet. Men han hade vit uniform och höll sig i första klass. Själv gick jag alltid i sjuksköterskeklädd. Jag fick inte heller synas i baren.
Det hände dock att någon tacksam passagerare som hon hjälpt bjöd på champagne och rysk kaviar bakom baren.
– Lite roligt måste man ju ha, säger Inez med glimten i ögat och berättar att hon haft sina metoder för att få patienter att göra som hon vill. Som den gången när hon, innan hon gick till sjöss, var privatsjuksköterska åt en bättre bemedlad, men envis, man på engelska sydkusten.
– Han ville inte raka sig och såg ovårdad och stubbig ut till båda fruns och barnens förtret. Då sa jag: ”I Sverige har vi en tradition för män som rakar sig.” Han blev så klart nyfiken men jag vägrade att berätta. Till slut rakade han sig och sa: ”Jaha, låt se då!” Då gav jag honom en kyss på den nyrakade kinden och sa” This is the swedish tradition”. Då skrattade han och i fortsättningen hade vi inga problem med rakningen även utan rakpuss.
Inez Hilmersson har både Göteborg och havet i blodet. Hon föddes 1920 på Andra Långgatan och gick första åren på Nordhemsskolan. Senare köpte hennes pappa, som ägde ett bogserbolag, hus i Kungsladugård. Kanske var det åren på Karl Johansskolan, som under mellankrigstiden präglades av pragmatism och ”learning by doing”, som grundlade hennes djärvhet. Inez minns i alla fall de åren som viktiga för hennes utveckling. Att hon skulle studera till sjuksköterska var självklart. ”Det bara var så” och hon tog examen från Sjuksköterskeskolan på Sahlgrenska 1944.
För kvinnor i Inez generation är det ett ovanligt val att välja äventyr och arbete före familj. Men även om hennes föräldrar kanske hade några bekymrade samtal om ”hur det skulle gå för Inez” försökte ingen på allvar hindra henne.
– Det hade heller inte tjänat något till, konstaterar Inez som velat gå sin egen väg.
SAL trafikerade år 1948, när Inez mönstrade på, sträckan Göteborg – New York, med två fartyg. Det överdådiga ”M/S Gripsholm” och det mindre och enklare ”M/S Stockholm”. ”M/S Stockholm” var dessutom sprillans nytt – byggd på Götaverken i Göteborg och med sina 160 meter det största passagerarfartyget som då byggts i Sverige. Samtidigt var hon antagligen det minsta fartyg som trafikerade Atlanten och fick uppmärksamhet för sina smäckra linjer. Två kvinnor; Sjömanshustrun vid Stigbergskajen och Frihetsgudinnan på Ellis Island, tog emot respektive vinkade av, Amerikalinjens passagerare som inte behövde vara sysslolösa under överfarten. Förutom restauranger, cocktailpartys, dans och musik fanns simbassäng, shuffleboard och lerduveskytte.
– En fantastisk upplevelse var när Donkosack-kören åkte med och sjöng, säger Inez.
Förväntningen på Inez var att hon alltid skulle finnas till hands. Förutom tiden för mottagning och sina rundor bland hytterna, blev hon ofta uppväckt för mer eller mindre akuta incidenter. Bland annat minns hon en blindtarmsoperation som hon och skeppsläkaren gjorde till havs, då hennes erfarenhet som operationssköterska på Sahlgrenska kom väl till pass.
En gång under den stora kaptensmiddagen för första klass ”som var uppklädd till tusen med band och rosetter och allt möjligt” passade Inez på att smita ned i simbassängen som var avsedd för passagerarna. Där hittade en upprörd däckspersonal henne och skrek: ”Syster måste komma. Något hemskt har hänt”.
– Jag drog på mig det jag hade närmast, trosor, vita skor och en liten rock som knappt gick runt, och gick rakt in i festen med vått hår. På golvet låg en strålande vacker kvinna i café au lait-färgad chiffongklänning och elegant håruppsättning. Runt henne stod passagerare och så två män i vita uniformer – det var kaptenen och skeppsläkaren. Ingen gjorde något. Jag kommenderade alla att gå tillbaka till sina platser och beordrade in en blöt, urvriden servett och ett glas vatten. Snart kvicknade kvinnan till. ”Nu kan ni bära in henne” sa jag och reste mig. Om min rock var öppen där bak vet jag inte, men jag seglade förbi alla och ner i min hytt. Klädde mig i full sjuksköterskemundering och väntade på repressalier för att jag uppträtt oklädd på kaptensmiddagen – men jag klarade mig.
En annan gång hörde hon en hög smäll och skrik från maskinrummet.
– Jag drog snabbt upp en spruta morfin och tog mig ner för lejdarna. En panna hade exploderat och en man var i stort sett kolsvart förutom en liten fläck mitt på magen där jag kunde sätta in sprutan. Vi var nära kusten så mannen lades på bår, firades ned utefter relingen och så med båt i högsta fart till sjukhus. Först då kom skeppsläkaren släntrande med en cigg i munnen och frågade: ”Vad har hänt?”. Jag sjöd av ilska men bet ihop. Det var andra tider då.
Väl i New York åkte hon ofta raka spåret till Femte Avenyn och shopping av vackra klänningar, hattar med vida brätten och – inte minst – skor. Favoritstället var Saks.
– Tänk dig en ljusgrå salong med mjuka mattor. Du slår dig ned i en sammetssoffa, lägger foten på en pall och in kommer ett bärbart askfat. Personalen mäter fotens bredd, höjd och längd och återkommer med olika par skor och som de lägger sig på knä och provar ett i taget.
Allt fanns i New York konstaterar Inez. Förutom kläder köpte hon en del leksaker till väntande syskonbarn i Göteborg. Bland annat dockor som gick att mata med nappflaska.
– Vattnet rann ut åt andra hållet om man tryckte på magen. Men hålet satt på höften. Du vet, det är ju amerikaner, de hade blivit chockerade om ”kisset” kommit ut på rätt ställe.
Förutom shopping lockades Inez av kulturlivet som storstaden erbjöd och i New York grundlades också hennes livslånga passion för hockey.
– Några styrmän tog med mig till en match i Madison Square garden. Det var fart och fläkt, precis det jag tycker om, säger hon och skrattar.
När den reguljära båttrafiken mellan New York och Göteborg så småningom utsattes för allt hårdare konkurrens från flyget, blev kryssningar en viktig del för Amerikalinjens fartyg. Även på dessa tjänstgjorde Inez, men en hjärninflammation som hon ådrog sig i Havanna, satte stopp för fortsatt sjöfarande. I stället började Inez arbeta med utbildning och har bland annat varit rektor för Kronobergs/Hallands sjuksköterskeskola. Men det är en annan historia. Numera bor hon i Växjö och är där en känd supporter för Växjö Lakers. Sin födelsedag i december firade hon med middag och en hockeymatch i Vida Arena.
– Tyvärr förlorade Lakers med 2-1 precis före avblåsningen. Men de spelade mycket bra. Ibland skriker jag kanske lite väl högt under matcherna. Det är ju så lätt att dras in i spelet, säger Inez Hilmersson, 102 år ung.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
