Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Det har varit ett privilegium att få skriva så många olika sorters texter. Och jag älskar nyheter!” säger Madeleine Sahlman som i 20 år var medicinreporter på Göteborgs-Posten.  Bild: NICKLAS ELMRIN
”Det har varit ett privilegium att få skriva så många olika sorters texter. Och jag älskar nyheter!” säger Madeleine Sahlman som i 20 år var medicinreporter på Göteborgs-Posten. Bild: NICKLAS ELMRIN

"Där var väldigt många män i dubbelknäppta grå kostymer”

I serien Tidningsliv i Göteborg lyfter vi fram kvinnor som banade väg i en bransch dominerad av män. Här möter vi Madeleine Sahlman, som i mer än tjugo år var GP:s medicinreporter. Hon har skrivit om allt från mode till politik, var en fena på kåserier under pseudonymen ”Bara en kvinna”, och var med och skapade nätverket ”Stödstrumporna”. Hur minns hon sina närmare 40 år på Göteborgs-Posten? Här berättar hon för Maria Domellöf-Wik.

”Som 23-åring kom jag som praktikant från Journalisthögskolan till GP. Först blev jag skrämd, när jag kom dit, för att det var så himla stort. Och där var väldigt många män i dubbelknäppta grå kostymer. Det gav liksom ett massivt manligt intryck.

LÄS MER: ”Jag låg under pressläktaren på Wembley och rapporterade”

Året var 1971 och under praktiken fick jag gå runt på olika avdelningar. Det var jätteroligt att få sätta sig in i hur allt fungerade. Samtidigt var vi relativt få kvinnor på redaktionen. I min ålder var det Britt-Marie Mattsson och Mercy Sandberg Wright, som tidigt började skriva om nöje. Och så var det ett par tjejer till.

Bara ”Wibban” stack ut

De flesta höga chefer var män. Det var bara Wibban, alltså Ingrid Segerstedt Wiberg, som stack ut. Ja, hon kallades för det. Vi hade alla en väldigt stor respekt för henne, hon var imponerande som person där hon kom till jobbet med sin stora vinthund i släptåg. Bakom sin ganska statsmannalika uppenbarelse, var hon en väldigt rar person. Det insåg jag när jag hade varit lite längre på tidningen. Hon var stridbar och månade verkligen om tjejerna på redaktionen.

Under 1970- och 1980-talen fanns det öppet politiska motsättningar på GP. Inte minst mellan Ingrid Segerstedt Wiberg och ägarfamiljen Hjörne. Sedan fanns där ett gäng män på redaktionen också som absolut inte ville se Monika Tunbäck-Hanson i rollen som redaktionschef.

LÄS MER: "Ni är inte kloka som vill tillsätta henne!”

Den första stora nyhetshändelse jag var med om på redaktionen var attentatet mot Münchenolympiaden sommaren 1972. Det fanns något väldigt lockande i det, mitt i allt det hemska. Att få se hela det där stora tidningsmaskineriet rulla igång, det tyckte jag var häftigt.

Madeleine Sahlman har skrivit otaliga söndagsporträtt, nyheter, reportage, kåserier och artiklar om forskning i Göteborgs Posten, dit hon först kom som praktikant från Journalisthögskolan 1971. ”Egentligen har jag skrivit om precis allting för GP utom sport.” säger hon. ”En sak jag som medicinreporter däremot aldrig förstod var varför läkemedelsindustrin var så underbevakad.” Bild: NICKLAS ELMRIN
Madeleine Sahlman har skrivit otaliga söndagsporträtt, nyheter, reportage, kåserier och artiklar om forskning i Göteborgs Posten, dit hon först kom som praktikant från Journalisthögskolan 1971. ”Egentligen har jag skrivit om precis allting för GP utom sport.” säger hon. ”En sak jag som medicinreporter däremot aldrig förstod var varför läkemedelsindustrin var så underbevakad.” Bild: NICKLAS ELMRIN

Samma höst fick jag, efter alla tillfälliga inhopp, äntligen frågan om jag ville jobba lite mer permanent på nattredaktionen. Jag ville inget hellre. Samtidigt hade jag blivit gravid – och när min mage började växa återkom inte erbjudandet. I stället fick jag ett vikariat som varade tills veckan innan min äldsta dotter Emma föddes. Då fick en kille den tjänsten som jag skulle ha fått. Jag reagerade inte då, tänkte aldrig att det var särskilt orättvist. Det var bara så som det var då.

Fick onda ögat från kollegor

När jag väl blivit mamma gjorde jag några enstaka inhopp på GP innan jag blev gravid igen. 1974 kom Johanna och året därpå flyttade vi till Vänersborg, för att Lars, min man som läste till läkare, skulle göra AT-tjänstgöring.

I Vänersborg jobbade jag på kulturkansliet på Älvsborgs läns landsting, och några somrar på Trollhättans Tidning. Hösten 1977 fick jag möjlighet att komma tillbaka till GP och vikariera på förortstidningarna.

LÄS MER: "Vi hade en nattredaktör som inte alltid var nykter”

Jag fyllde trettio det året, och minns hur jag tågpendlade med två små barn hemma – bara för att få in en fot igen. Sedan blev jag fast anställd. Några av mina första uppdrag var som kriminalreporter och socialreporter. Jag skrev många, långa socialreportage om kriminella. Det låg ju i tiden på 1970-talet. En kille sökte halvårstjänsten som krimreporter samtidigt som jag, och när de valde mig fick jag onda ögat från en del kollegor. De undrade väl om en tjej kunde klara av det jobbet.

Ett tag var jag skol- och utbildningsreporter också, tillsammans med Ulf Nyström. Jag tror att det var då vi började med ”Plufs” varje eftermiddag inne i hans rum. ”Plufs” var alltså kaffe, ibland hade någon köpt en bulle till också. Alla reportrar som hann kunde gå till Ulfs rum och fika – tio minuter, kanske tjugo, satt man där och gaggade och skrattade tillsammans. Sedan var det bara att jobba på igen.

Axelvaddar var man såg

Egentligen har jag skrivit om precis allting för GP utom sport. Jag hade en ganska fri roll, och jobbade på den allmänna redaktionen som den hette då.

LÄS MER: ”De skulle just till att sätta tänderna i Haga”

Döm om min förvåning när jag en dag tillfrågades om jag ville bli GP:s modereporter. Monika Tunbäck-Hanson stoppade mig i korridoren och undrade om jag kunde tänka mig det. ”Men varför frågar du mig?” undrade jag – som var totalt ointresserad av mode och tänkte på legendariska Majvor Snare som skrivit om mode på GP i alla år. Mitt krav var att de iallafall skulle tala med Majvor, så att hon inte skulle känna sig förfördelad på något sätt. De lovade att göra det, men jag tror aldrig att det blev av.

Från mode- till medicinreporter. Madeleine Sahlman berättar att hon på 1980-talet skålade i champagne med Karl Lagerfeld och skakade hand med Yves Saint Laurent i Paris. ”Modevärlden var ett vackert spektakel, med gåslever, kaviar och skräddarsydda kläder. Som en operaföreställning som aldrig tog slut. ” Bild: NICKLAS ELMRIN
Från mode- till medicinreporter. Madeleine Sahlman berättar att hon på 1980-talet skålade i champagne med Karl Lagerfeld och skakade hand med Yves Saint Laurent i Paris. ”Modevärlden var ett vackert spektakel, med gåslever, kaviar och skräddarsydda kläder. Som en operaföreställning som aldrig tog slut. ” Bild: NICKLAS ELMRIN

Jag började i alla fall åka till Paris fyra gånger om året. Det var prêt-à-porter och haute couture och jättenervöst för jag visste ingenting i början. Bodde på hotell och åkte kors och tvärs runt Paris i taxi för att kolla på kläder. 1983 till 1985, med det fulaste mode som jorden någonsin skådat. Det var alltså det jag skulle skriva om. Axelvaddar var man såg. GP hade inte heller färg på den tiden så det var en utmaning bara att beskriva alla nyanser. Även om det känns lite overkligt så här efteråt har jag skålat i champagne med Karl Lagerfeld och skakat hand med Yves Saint Laurent. Modevärlden var ett vackert spektakel, med gåslever, kaviar och skräddarsydda kläder. Som en operaföreställning som aldrig tog slut.

LÄS MER: ”Sista natten med blyet hade vi fest”

Transplantationer och aids-virus

1986 tog Catarina Testart över som modereporter och jag blev i stället medicinreporter i samarbete med Margareta William-Olsson. Ambitionen var att dela upp arbetet mellan oss: en skulle leverera snabba nyheter medan den andra skrev längre reportage. Det var oerhört nyhetsintensiva år. På sjukhusen hade man just börjat kunna utföra spännande stora transplantationer: av lever, hjärta och lungor. Samtidigt spred sig aids-viruset över världen.

Tillsammans med fotografen Lars Alexi reste jag till Estland mitt under aids-katastrofen. Där rådde brist på medicin, vårdpersonalen gick på knäna och sjukdomen tystades ner. Bland annat träffade vi en 15-årig sprutnarkoman på ett hjälpcenter för aidssjuka. Den enda han hade vågat berättat för var sin mamma. När vi skulle ta bilder fick han låna en cykel av några killar – och cyklade några ögonblick runt som ett lyckligt barn. Det kändes tungt att veta att han kanske inte hade lång tid kvar. Den resan tog mig väldigt hårt psykiskt.

Att bevaka medicinområdet var för det mesta väldigt stimulerande. Ämnet rymde mycket av det jag tycker är journalistikens kärna. Förutom att träffa människor, vaska fram nyheter, skriva reportage och personporträtt handlade det mycket om forskning.

LÄS MER: ”Som chef var jag besvärlig mot ledningen”

När alla nyheter blev lite överväldigande kopplade jag gärna av med ett kåseri. De blev ganska många med åren, och kunde handla om allt möjligt. Kåserandet var bland det allra roligaste. Min pseudonym var ”Bara en kvinna”.

Dags att mopsa upp sig

Jag lämnade tillfälligt vetenskapsredaktionen under två år när Bildt hade blivit statsminister för att skriva om politik. Jag gillade omväxlingen, och fick då skriva om helt andra frågor. Varje morgon satt vi runt ett bord och kläckte idéer. Jag hade ofta flera förslag som jag kastade fram, men upplevde ett tråkigt mönster: Tupp nummer ett började strax upprepa vad jag just sagt, som om han hade kommit på det själv. Och sedan kom tupp nummer två...

Jag och Anne Johansson kom på namnet ”Stödstrumporna”. Vi var några tjejer på redaktionen som tyckte att det var dags att… mopsa upp sig lite. Vi behövde ett nätverk. Bland annat var vi förbannade över att killarna fick så mycket högre lön än vi. Det fanns ett antal sådana frågor där vi kvinnor kände oss förfördelade och vi behövde varandras stöd. Sammanlagt var vi runt femton personer och vi hade väldigt roligt ihop: träffades hemma hos varandra, drack vin och pratade om läget på redaktionen. Där fanns absolut inget manshat, och flera killar hade säkert kunnat vara hedersmedlemmar i Stödstrumporna. Lars Hjörne är förresten ”hederstjej” – visste du det? Vi har utnämnt honom till det, och det är han väldigt stolt över. Lasse är världens raraste människa. Alltid spirituell och glad och i sitt esse när han återberättar scener från sitt långa yrkesliv. Vi är ett gäng som fortfarande träffas varje år. Och Lasse är med, fastän han fyllt 91 år. Senast vi sågs var i höstas.

En attitydförändring på GP

När Monika Tunbäck-Hanson tog över rodret på Göteborgs-Posten, och Berit Bergendahl i samma veva blev chef för politikredaktionen, blev allt annorlunda. Det är svårt att sätta ord på vad som hände, men det blev en attitydförändring. GP blev en modern tidning helt enkelt. Samtidigt tog det tid. Det var som att försöka vända en Atlantångare att få GP att öppna sig och inte längre vara så gubbig. Sedan går det ju alltid att diskutera hur lång tid en sådan förändring tar.

LÄS MER: ”Palme knycklade ihop sin Burberry och satte sig”

När GP på 1970-talet – som första svensk tidning – startade en miljöredaktion väckte det stor uppmärksamhet. Bengt Torbrink, Bosse Melander och Elisabeth Wiechel utgjorde en envis, stridbar och kompetent trojka. De grävde och skrev, framförde kritik mot raffinaderier och åstadkom den första riktiga svenska miljöjournalistiken. Det var jäkligt bra. De fick en efterföljare i Karl-Johan Bondeson som gjorde GP världsledande, jag överdriver inte, inom miljöjournalistiken. Därför var det ett stort misstag av ledningen att lägga ned bevakningen av klimat-och miljöfrågor med motiveringen att miljöfrågorna inte längre var aktuella.

Madeleine Sahlmans bylinebild i Göteborgs-Posten 2011, året innan hon gick i pension. Bild: Kent Hallgren
Madeleine Sahlmans bylinebild i Göteborgs-Posten 2011, året innan hon gick i pension. Bild: Kent Hallgren

”Vetenskap är inte snobbigt”

En sak jag som medicinreporter heller aldrig förstod var varför läkemedelsindustrin var så underbevakad. Där finns ju jättespännande forskning, betydelsefull för Göteborg. Även universitetet borde bevakas mer, det tycker jag fortfarande.

GP skulle vara en ”massmarknadstidning”, alltså en stor, allmänt täckande, inte ”för snobbig” tidning. Ledningen ansåg nog att vetenskap var lite ”snobbigt”, men det håller jag inte med om.

Jobbet blev lite tråkigare de sista åren. Det kom in ett annat tänk. Då hade jag varit verksam i många år och ansetts hyfsat omdömesgill. Att i det läget av en redaktör bli serverad exakt vad du skulle göra, hur det skulle gå till, med färdigformulerad vinkel och allt... Nej, det passade inte mina galoscher. Absolut inte.

LÄS MER: "Jag blev helt chockad över den dagliga mobbingen”

I backspegeln tänker jag ändå att jag har haft ett väldigt roligt yrkesliv. Intressant, utvecklande och omväxlande. Det har varit ett privilegium att få skriva så många olika sorters texter. Och jag älskar nyheter! Det triggar igång något hos mig. Som medicinreporter skrev jag mycket om pandemier. Så när covid-19-viruset bröt ut fylldes jag av en väldigt stark känsla: jäklar vad kul det hade varit att vara tillbaka på redaktionen. När någonting så här stort händer!”

Berättat för Maria Domellöf-Wik

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.