”När jag var 20 år läste jag litteraturvetenskap på Göteborgs universitet och efter det tänkte jag läsa franska. Men så fick jag ett vikariat på Göteborgs-Posten. Det var sommaren 1957 och när hösten närmade sig kom Harry Hjörne med ett erbjudande om en fast tjänst, med möjlighet till internutbildning. Journalisthögskolan fanns ju inte på den tiden. Så jag hoppade av universitetsstudierna och tog den chansen.
Respekten för Harry Hjörne var stor, jag tror att jag neg för honom.
Stämningen var lätt bohemisk och grabbig när jag kom till GP. Det dracks en hel del på rummen när dagen eller veckan var slut. Men det var ingenting för ”lilla flickan” som de farbroderligt kallade mig.
Från volontär till redaktionschef
Från början fick jag en introduktion i olika ämnen, från inrikespolitik till korrekturläsning. Då fanns inte de fasta avdelningar som GP har i dag utan det mesta placerades lite mer hullerombuller. Jag fick följa med äldre reportrar ut på jobb för att höra hur det gick till när de intervjuade. Majvor Snare, som kallades Zita, tog till exempel med mig på olika modevisningar.
Sedan släpptes jag loss på egen hand, och mitt första reportage handlade om en liten fabrik för paraplytillverkning. Nästan ett år var jag kriminalreporter. Sedan satt jag på centralredaktionen och lärde mig alla rutiner: ringa polisen, läsa telegram, svara på läsarfrågor, ta fram sjö- och fiskhamnsrapporterna och så vidare. Precis allt som hade med yrket att göra fick jag lära mig, vilket naturligtvis var väldigt bra när jag senare blev redaktionschef. Då hade jag varit på varenda avdelning inklusive sätteriet.
GP:s andra kvinnliga journalist
1941 blev Majvor Snare GP:s första kvinnliga journalist. Jag blev den andra. Zita minns jag som en elegant kvinna. En fin dam, mycket kunnig och bildad. Hon passade som modereporter, var hjälpsam som kollega men aldrig särskilt mammig.
1941 blev Majvor Snare GP:s första fast anställda kvinnliga journalist. Jag blev den andra.
Strax innan mig, 1955, kom även Ingrid Segerstedt Wiberg till GP. Så vi tre var först.
Hedvig Thorburn rapporterade samtidigt om brittisk politik och kultur från London. Lili de Faramond hade senare också ett frilanskontrakt och skrev om mode från Paris under flera decennier.
Nyhetsredaktionens mer objektiva journalistik var ju skild från åsikterna på ledarredaktionen där Ingrid var. Men eftersom vi var så få kvinnor på GP då så kom vi att prata mycket med varandra. Ingrid satt i riksdagen för folkpartiet också i tolv år. Hennes outtröttliga engagemang för fred och frihet, mot atombomben, för yttrandefriheten lärde mig mycket.
Chockartat möte med USA
1958, samma år som Ingrid kom till riksdagen, gifte jag mig med ”Nenne” (Lars Å Hanson). Två år senare föddes vår son Björn, och 1965 hans syster Petra. 1962 tog jag tjänstledigt i ett år när "Nenne”, som medicinare, skulle forska vid Rockefeller Institute i New York.
När presidenten blev skjuten fick jag istället skriva om Jacqueline Kennedy – så var det då. Jag satt i den journalistiska kvinnofällan.
Mötet med USA, och resorna vi gjorde där, förändrade min syn på världen. Jag hamnade i ett land av våldsamma rasmässiga och sociala motsättningar, i medborgarrättsrörelsens tid. Jag minns särskilt en kväll i ett gathörn i Harlem där vi skulle lyssna på Martin Luther King. I stället kom hans bror och meddelade att Martin hade fängslats i Alabama. Också Malcolm X – som jag senare skulle intervjua – dök upp. Stämningen blev emellertid hätsk och vi, de enda vita, fick rädda oss in på en bar.
1979 bodde vi ett halvår i Washington. Även då skrev jag för GP, tillbringade till exempel en vecka i Navajo-indianernas reservat tillsammans med fotografen Gert Jangblom. Vi skrev en serie artiklar för magasinet ”GP NU” om förhållandena där. En månad innan skottet i Dallas kom jag hem till Sverige. Men när presidenten blev skjuten fick jag i stället skriva om Jacqueline Kennedy – så var det då. Jag satt i den journalistiska kvinnofällan.
I början var det ganska ensamt som kvinna på GP. Jämställdhetstänk saknades innan Berit Bergendahl, Catarina Testart, Britt-Marie Mattsson med flera kom.
Resan till Cannes slutade i tumult
Efter en tid som allmänreporter riktade jag allt mer in mig på film och litteratur. 1962 fick jag börja skriva filmrecensioner. 1968 reste jag för första gången till Cannes för att bevaka filmfestivalen. Det var i maj, under den revolutionära franska våren. Universiteten i Paris var ockuperade. Unga regissörer, och en del av journalistkåren, hade länge varit kritiska mot festivalledningen som de betraktade som alltför kommersiell. Filmare som Jean-Luc Godard, Francois Truffaut och Claude Lelouch lämnade Paris där, som Godard sa, ”blodet flöt på gatorna”. De kom till Cannes med en enda sak i sinnet: att stoppa festivalen. Jag hann se en och en halv film, sedan släcktes alla lampor. Efter ett par tumultartade dygn forslades vi svenskar med buss ut ur det av strejker förlamade Frankrike, och flög hem via Italien. Onekligen ett av mina märkligaste jobb under ett långt journalistliv.
Cannes filmfestival kom jag sedan att bevaka i över 30 år.
Så byggdes GP:s kulturredaktion
I slutet av 1960-talet arbetade jag aktivt inom det som, så småningom, skulle bli en riktig kulturredaktion. Sten Björild var litteraturansvarig, Åke Perlström teateransvarig och Rolf Anderberg konstansvarig. Erik Hjalmar Linder medverkade på distans från Lerum där han och författaren Ulla Isaksson bodde. De båda kom att stå mig väldigt nära, som mentorer och vänner. GP:s kulturredaktion behövde en person av Erik Hjalmar Linders kaliber: en idé- och litteraturhistoriker med stor utblick. Så jag skrev ett brev till honom och sa att han behövde visa sig på redaktionen åtminstone en gång i veckan, så att vi kunde få igång en ordentlig kulturredaktion – och så blev det!
Snart förstärktes vi också med Bernt Eklundh (Bernicus), som blev kulturredaktör. Senare kom Sverker Andréasson, Sune Örnberg och Mikael van Reis, vilket fick stor betydelse, och så utökades kulturredaktionen undan för undan.
Många stora stunder i min karriär är förknippade med filmfestivalen i Cannes och inte minst Bokens dag, som hölls i Göteborgs konserthus.
Där träffade jag en rad författare, och väldigt ofta slutade kvällarna hemma hos mig. Några blev vänner för livet. Bland dem Göran Tunström och Birgitta Stenberg.
Vietnamkrig, Hagahus och högt i tak
1970-talet var en rolig och dynamisk tid. Fler och fler tjejer kom till tidningen. Vi stöttade varandra, och klimatet blev ett annat. Särskilt efter 1976 när flera av oss hade blivit chefer: Berit på politikredaktionen, Catarina på Västsverige, Britt-Marie på utland och Kristina Torell på Nöjesredaktionen. Men gubbväldet var till en början inte så lätt att manövrera.
1977 blev jag redaktionssekreterare. Många uppskattade nog också att vi var två på posten: Tore Nyström och jag.
Protesterna hjälpte inte. Lars Hjörne, som hade en stor diplomatisk talang, tackade mannen för synpunkterna och visade honom dörren
Det var högt i tak, även när vi skrev om politiska frågor som Hagahuset och Vietnamkriget. Harry Hjörne basade i och för sig av mig en gång i sin spalt när jag hade skrivit om Song My. Men Lars Hjörne lade sig väldigt lite i mitt skrivande. En enda gång kallade han in mig på sitt rum. Det var när jag hade gjort en intervju i Cannes med en av New Yorks svarta poeter, och satt rubriken ”Ligg med mig baby...ligg”. Det var inte så passande i en ”familjetidning” sa han då.
Vi ordnade stormöten på redaktionen och konferenser där alla fick vara med och tycka till om vad som var bra, och vad som kunde göras bättre på GP. Så det var verkligen medinflytande – på grundnivå. Det var väldigt skojigt och helt i linje med samhällsklimatet då, på 1970-talet.
Vi började skapa en mer strukturerad tidning med tydliga avdelningar. Kunnighet och fackkunskap premierades, och det arbetet fortsatte sedan under 1980-talet.
”Ni är inte kloka som vill tillsätta henne!”
När Arne Thorén skulle avgå som redaktionschef 1980 sökte jag tjänsten, stöttad av många. Tyvärr fanns det också en könsrollskonservativ manlig falang som definitivt ville ha någon annan än mig på den posten. Eftersom jag hade tillhört kulturredaktionen, och alltjämt skrev för kultursidorna, betraktade de mig som ”alltför mycket vänster”.
När tillsättningen närmade sig blev det starka protester. En av de mer konservativa ”herrarna” sprang in till chefredaktören Lars Hjörne och sa ”Ni är inte kloka som ska tillsätta henne!” Men protesterna hjälpte inte. Lars Hjörne, som hade en stor diplomatisk talang, tackade mannen för synpunkterna och visade honom dörren. Lars skulle genom alla år ge mig ett starkt stöd. När jag tackade ja till tjänsten villkorade jag det med att jag skulle få fortsätta åka till Cannes och bevaka film.
Mest stolt är jag annars över att ha gett filmen dess rättmätiga plats i Göteborgs-Posten
Tillsammans med Christina Jutterström var jag då den enda kvinna som var redaktionschef på en större svensk tidning. Det är klart att det var fantastiskt att få bryta ny mark. Även om det såklart är ett kollektiv som gör en tidning. Det är aldrig bara några få starka individer.
Andra meriter:
Utsågs 2005 till hedersdoktor på Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.
Tilldelades 2002 Göteborgs stads förtjänsttecken. Fick samma år utmärkelsen ”Johannapengen” av Publicistklubben i Göteborg.
Fick 1987 motta ”Filmpennan” av Filmpublicisternas förening för sina insatser som kritiker.
Var 1976 värd för ”Sommar i P1”
Två oförglömliga intervjuer
Bland de många intervjuer jag gjort minns jag särskild två med stor värme: med Indira Gandhi och Kerstin Ekman.
Indira Gandhi träffade vi i hennes hus i Delhi 1976. Det var verkligen inte lätt att få till en intervju, men genom förbindelser gick det. En hel timme satt vi i hennes soffa och pratade. ”Nenne” var med för att ta bilder, men blev så tagen av samtalet att han helt glömde bort att fotografera. Som tur var tog han ändå några bilder efteråt, utanför huset.
Kerstin Ekman hälsade jag på när hon bodde uppe i Valsjöby i Jämtland. Det blev en heldag fylld av stimulerande samtal – väldigt roligt att skriva om efteråt.
Mest stolt är jag annars över att ha gett filmen dess rättmätiga plats i Göteborgs-Posten. Tillsammans med GU:s dåvarande rektor Jan Ling arbetade jag för att skapa en filmhögskola i Göteborg – och så blev det. Eftersom jag tyckte att det var orättvist att bara litteraturen skulle få pris av GP såg jag till att också Göteborgs filmfestival fick chansen att belöna Bästa nordiska film. För min kritik och övriga filminsatser utnämndes jag till hedersdoktor vid Göteborgs universitet, vilket förstås var en höjdpunkt.
Större delen av mitt vuxna liv har jag levt på Göteborgs-Posten. Hur det förändrat mig som människa är svårt att svara på, men jag är glad över att ha blivit så berikad: av möten med alla intressanta människor inom vitt skilda områden, och av arbetet tillsammans med kreativa och kunniga kollegor. Jag fick vara med och förändra en stor tidning och fick lära mig om världen: via filmen, böckerna och genom att resa och leva i den.
Det finns saker jag aldrig glömmer: hur alla ställde upp den natten då Olof Palme mördades. Än hör jag ljudet av de nya pressarna när de dunkade igång. Jag känner det märkvärdiga i att få ha varit med om övergången från blytid till digital tid. Att få leva genom både presshistoria och filmhistoria under decennier... ja visst har det varit roligt!”
Berättat för Maria Domellöf-Wik
